Riksantikvarieämbetets historia

Tillsammans med en präst och en ung student reste Johannes Bureus runt i landet och ritade av runstenar, samlade mynt och gamla krönikor, lagböcker, brev och handskrifter. Under ledning av Bureus lade dessa ”rijkzens antiquarij” grunden till 1600-talets forskning kring fornminnen – och i förlängningen till våra dagars kulturmiljövård.

Första fornminneslagen

År 1666 drev Johan Hadorph, den sjunde riksantikvarien i ordningen, fram ”Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter”.

Det är Sveriges första ansats till fornminneslag och den äldsta fornminnesförordningen i Europa med undantag av några författningar i Vatikanstaten. Behovet av skydd var påkallat eftersom många fasta fornlämningar skadades när man grävde efter skatter eller använde gravhögar som tegelugnar.

Kollegium med rätt att skriva historia

I samband med att den nya fornminnesförordningen trädde i kraft instiftade rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie år 1666 Antikvitetskollegium i Uppsala. Kollegiet leddes av riksantikvarien Johan Hadorph och skulle lyfta fram ”vår svenske och göte nations gamla och märkelige bedrifter och åminnelse tecken ifrån deras föråldrande och mörker åter uti ljuset draga.” Kollegiets blomstringstid blev dock kort. Det ombildades 1692 till ett Antikvitetsarkiv och blev en avdelning av det kungliga kansliet.

I och med Karl XII:s död 1718 och stormaktstidens slut avtog intresset för fornminnen och fornminnesvård. Antikvitetsarkivets betydelse minskade och 1780 överlämnades större delen av samlingarna till Kungliga biblioteket och Riksarkivet.

Den 20 mars 1753 instiftade drottning Lovisa Ulrika Kongl. Swenska Witterhets Academien. När Gustav III ombildade akademien 1786 fick den det namn som fortfarande gäller: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. I dagligt tal används oftast benämningen Kungl. Vitterhetsakademien. Den nya akademien övertog samlingar och åligganden och riksantikvarien blev akademiens sekreterare.

Den period av bristande engagemang för fornminnen och fornminnesvård som hade följt efter 1718 sträckte sig i praktiken in på 1800-talet. Studiet av antikviteter ansågs föråldrat och överskuggades av det nya intresset för naturvetenskapen och för det klassiska kulturarvet.

Ny vår för fornlämningarna

Med Johan Gustaf Liljegrens utnämning till riksantikvarie 1826 vitaliserades Vitterhetsakademien. Akademien blev därmed högsta statliga myndighet för landets fornlämningar och riksantikvarien verkställande ämbetsman. Verksamheten expanderade, ett organiserat inventeringsarbete inleddes och flera arkeologiska undersökningar genomfördes i bland annat Birka och Visby.

År 1867 kom en ny fornminnesförordning som bland annat slog fast att ingrepp på alla typer av fasta fornlämningar var straffbara. Även skyddet för kyrkor förstärktes. En kyrka fick inte förändras eller rivas om inte Vitterhetsakademien hade fått möjlighet att dokumentera den. Därmed blev byggnadsvården åtminstone på pappret en uppgift för riksantikvarien.

Kulturmiljövården organiseras

Medan fornfynden samlades i Stockholm blev kulturminnesvårdens aktörer ute i landet allt fler, och verksamheten allt mer mångskiftande. Utvecklingen skapade ett behov av ett organiserat samarbete mellan Stockholm och övriga landet.

Konsthistorikern och arkitekten Sigurd Curman, som tillträdde som riksantikvarie 1923, skapade ett centralt chefsämbete med nya funktioner. Provinsmuseerna ute i landet förstärktes genom inrättandet av landsantikvarietjänster. Landsantikvarierna anställdes av provinsmuseerna, men ansvarade också för arbetsuppgifter från Riksantikvarieämbetet i Stockholm, som blev ämbetsverk och fick sitt namn 1938.

År 1936 höll Vitterhetsakademien, med Curman som sekreterare, sitt första sammanträde i nyrenoverade lokaler på Östermalm i Stockholm. År 1943 invigdes det nybyggda Historiska museet med den banbrytande utställningen Tiotusen år i Sverige.

Kulturmiljön i ett större sammanhang

I takt med att samhället omvandlades blev utvecklingens avigsidor mer tydliga. Det stora rivningsraseriet i de svenska städerna på 1960-talet väckte folklig opinion. En ny miljömedvetenhet växte fram och intresset för att skydda och bevara kulturarvet vaknade på nytt. Riksantikvarieämbetet omorganiserades och Vitterhetsakademien upphörde att vara huvudman för verksamheten 1975.

Begreppet kulturmiljö etablerades och fokus skiftades från den enskilda fornlämningen till kulturarvet i det större sammanhanget. Kulturminneslagen från 1998 visar också på en förändrad syn på kulturarvet och kulturmiljöns värden. Lagen inleds med orden ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.”

Banden mellan museiverksamheten och kulturmiljövården är fortfarande starka, men Statens historiska museer, som innefattar Kungl. Myntkabinettet och Historiska museet, är sedan 1998 en egen myndighet.

Riksantikvarieämbetets symbol – Sankt Hanskorset

På Shetlandsöarna betvingar den vindarna. I Dalarna och i buddhismens Kina skyddar den mot ondska och i Storbritannien symboliserar den oändlighet. Riksantikvarieämbetets kringla är en laddad symbol.

Symbolen som ingår i Riksantikvarieämbetets logotyp finns i olika former över hela världen och kallas tetragram. Det är en figur formad som en slinga med fyra öglor som korsar varandra. Dess magiska laddning beror på att den utförs i ett svep, utan att kniven eller penseln lämnar underlaget. Tetragrammet har varken början eller slut och uppfattas liksom cirkeln som en symbol för det eviga.

Riksantikvarieämbetet har haft ”kringlan” i sin logotyp sedan 1991. Men symbolen är mycket äldre än så. Motivet härrör från orientaliska och bysantiska ornament. I Norden är det känt under förhistorisk tid och finns till exempel på några av våra tidigaste bildstenar.

Under medeltiden fångas tecknet upp av kristendomen. Johannes Döparen – i Norden även kallad Sankt Hans – utmärks i medeltida kalendrar den 24 juni med ett tetragram. Tetragrammet kallas därför i Norden också för Sankt Hanskors.

I början av 1950-talet föreslog Finlands hembygdsförbund att märket skulle få symbolisera och märka ut kulturminnen, och sedan slutet av 1960-talet är Sankt Hanskorset gemensamt vägmärke i Norden för sevärdheter.

För Riksantikvarieämbetet får Sankt Hanskorset symbolisera skyddet av kulturarvet.

Våra riksantikvarier genom tiderna

Ämbetet som riksantikvarie har funnits sedan 1630 och hittills är det 33 personer som innehaft titeln. I slutet av 1900-talet skedde en viktig förändring – därefter kunde även kvinnor bli riksantikvarie.

Susanne Thedéen(f. 1966)
Riksantikvarie 2024–

Joakim Malmström(f. 1978)
Riksantikvarie 2021–2024

Lars Amréus(f. 1964)
Riksantikvarie 2012–2021

Inger Liliequist(f. 1948)
Riksantikvarie 2003–2012

Erik Wegræus(1940–2014)
Riksantikvarie 1993–2003

Margareta Biörnstad(1928–2019)
Riksantikvarie 1987–1993

Roland Pålsson(1922–2015)
Riksantikvarie 1972–1987

Sven B.F. Jansson(1906–1987)
Riksantikvarie 1966–1972

Gösta Selling(1900–1996)
Riksantikvarie 1960–1966

Bengt Thordeman(1893–1990)
Riksantikvarie 1952–1960

Martin Olsson(1886–1981)
Riksantikvarie 1946–1952

Sigurd Curman(1879–1966)
Riksantikvarie 1923–1946

Bernhard Salin(1861–1931)
Riksantikvarie 1913–1923

Oscar Montelius(1843–1921)
Riksantikvarie 1907–1913

Hans Hildebrand(1842–1913)
Riksantikvarie 1879–1907

Bror Emil Hildebrand(1806–1884)
Riksantikvarie 1837–1879

Johan Gustaf Liljegren(1791–1837)
Riksantikvarie 1826–1837

Carl Birger Rutström(1758–1826)
Riksantikvarie 1820–1826

Jonas Hallenberg(1748–1834)
Riksantikvarie 1803–1819

Georg Frans Tihleman(1770–1802)
Riksantikvarie 1795–1802

Johan David Flintenberg(1762–1819)
Riksantikvarie 1793–1795

Gudmund Jöran Adlerbeth(1751–1818)
Riksantikvarie 1778–1793

Carl Reinhold Berch(1706–1777)
Riksantikvarie 1750–1777

Johan Helin(1678–1753)
Riksantikvarie 1725–1750

Johan Fredrik Peringskiöld(1689–1725)
Riksantikvarie 1720–1725

Johan Peringskiöld(1654–1720)
Riksantikvarie 1693–1719

Johan Hadorph(1630–1693)
Riksantikvarie 1679–1693

Jacob Reenhielm(1644–1691)
Riksantikvarie 1675–1678

Olof Verelius(1618–1682)
Riksantikvarie 1666–1675

Laurentius Bureus(1623–1665)
Riksantikvarie 1657–1665

Johan Axehielm(1608–1692)
Riksantikvarie 1652–1657

Georg Stiernhielm(1598–1672)
Riksantikvarie 1648–1651

Johannes Bureus(1568–1652)
Riksantikvarie 1630–1648