Årets förtjänstmedalj tilldelas Roozbeh Janghorban och Thorbjörn Enberg

Medaljerna delades ut på Riksantikvarieämbetets Höstmöte på Nalen i Stockholm den 9 november.

Motiveringen lyder: ”för att ni genom ert nyfikna samarbete och gemensamma engagemang för Harads kulturhistoria visat att alla, oavsett bakgrund, kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige”

Roozbeh Janghorban och Thorbjörn Enberg har tillsammans redigerat ett stort videomaterial från Harads historia. Enbergs far fotograferade och filmade i Harads på 40- och 50-talen. Janghorban är regimkritisk filmare och flykting från Iran. Han kom till Sverige 2012. Hans professionella kunskaper inom videoredigering och fotoretuschering kom väl till pass i hembygdsföreningens arbete med att digitalisera den rika film- och fotoskatten från Harads. I mötet har nya kontakter uppstått och Roozbeh Janghorban har även arbetat med att föra in de många asylsökande som bor i Harads sedan tidigt 2000-tal i hembygdsföreningens arkiv.  En grupp som tidigare varit osynlig i arkivet.

Vad är det ni har gjort?

Thorbjörn: Det är en bra fråga. För min del är det ett mångårigt arbete och mötet med Roozbeh utgör bara kronan på verket. Egentligen handlar det om hur gamla bilder kan skapa nya relationer. Hans yrke som filmare föll lämpligt in med det jag höll på med själv och genom hembygdsföreningen. I hembygdsföreningen har vi en bild- och datagrupp som och scannat 9 000 bilder. Vi och föreningen har organiserat dem för att publiceras på Hembygdsföreningens sida Bygdeband. Jag har, med hjälp av Roozbeh sammanställt sex filmer på min pappas material från Harads.

Roozbeh: Jag hjälpte hembygdsföreningen och Thorbjörn med att klippa film och göra en del retuschering av foton. Jag hjälpte även till att förbättra ljudet. Jag har också ansträngt mig för att visa upp de asylsökande som kommit till Harads från 2004 och framåt, för att synliggöra dem i arkivet. Min hjälp var inte avgörande på något sätt, men den kan ha hjälpt till att skapa en ny kontaktyta i samhället genom att ge gammalt material ett nytt sammanhang och fått den att nå nya grupper.

Av Harads omkring 500 invånare utgörs omkring 120 av asylsökare. Thorbjörn blev nyfiken på Roozbeh en dag i kyrkan i samband med en konsert, när han såg att Roozbeh rörde sig i mittgången med en kamera.

Thorbjörn: Jag knackade honom på axeln och frågade vad han gjorde och presenterade mig själv.

Kontakten blev inledningen på en vänskap och ett kompanjonskap. I tre års tid träffades de varje vecka för att arbeta med Harads videomaterial eller bara för att umgås under Roozbehs långa asylprocess. Vad betydde då hjälpen för Thorbjörn och hembygdsföreningen?

Thorbjörn: Min pappas material bestod av 28 filmrullar 9,5 millimeters smalfilm. Totalt 4 timmar film. Det mesta svart/vitt.  Jag tänkte att de inte är så mycket värda i en låda. De hade lagrats i 45 år innan jag startade.  Förr eller senare skulle historien vara borta. Det är en historia från hembygden och den har sitt värde. Det har varit väldigt uppskattat i byn och bland besökare på Laxholmens sommarcafé. Där finns en timmerstuga där filmerna rullat så att alla besökare också kunnat se dem.
För Roozbeh blev arbetet med Harads bildhistoria en nyckel till förståelse av hans nya hemland.

Roozbeh: Det gav mig manga tankar kring hur vi relaterar till en plats som ett hem, eller inte relaterar till en plats som ett hem. Det gav mig en förståelse, på djupet, i värdet av att vårda, ta hand om och bevara andra människors minnen. Arkiven är helt avgörande för att bära vidare människors minnen. Det är också därför, exempelvis regimen i Iran där jag kommer ifrån, vill att vissa minnen helt enkelt ska försvinna. Folket å andra, sidan kämpar för att hålla minnena vid liv.

Roozbeh håller på med ett filmprojekt som berör hans flykt från iranska Esfahan och kontakten med Harads minnen.

Roozbeh: Jag tar mig an minnen ur ett poetiskt perspektiv. Jag gör inte film om hembygdsrörelsen och arbetar inte med journalistiska arbetsmetoder. Jag vill utforska vikten av minnen och nostalgikänslor för människor. Jag utvecklade själv känslor av nostalgi i Harads när jag arbetade med Thorbjörns filmmaterial. Inte minst när jag kände igen verkliga bilder och platser idag från filmerna som var 60-70 år gamla. I Harads brukade jag promenera mycket och en av mina favoritplatser var kyrkogården. Jag föreställde mig alla människorna vars namn fans inskrivna på gravstenarna. Jag gav dem ansikten. Några av dem hade jag till och med träffat i hembygdsrörelsens arkiv. Å andra sidan upplevde jag också en tomhet. Alla asylsökande som passerat Harads var osynliga I byns officiella minnesbank. I Harads finns människor av kanske 20 olika nationaliteter, men de fans inte I arkiven.

Vad betyder priset för er?

– Självklart är det en ära. Jag är väldigt nöjd och tacksam för priset. Jag hade inga sådana förväntningar när jag kom till det här landet. Jag gjorde bara de där vanliga sakerna som man gör i livet för att det ska kännas normalt. Jag försökte bara leva livet så som ett liv ska levas.

– Jag är tacksam och det känns spännande, men jag vet inte om jag är värdig det. Ingenting jag gjort har varit med det målet. Men det känns som en generös gest för något som man gjort med hjärtat för hembygden. Det ger en uppskattning för att fortsätta forntiden i nutiden och samtiden för framtiden. I Harads hembygdsförening låg fotoalbumen i ett skåp för att de inte skulle försvinna och det var nästan aldrig någon som tittade i dem. Nu lägger vi ut dem så alla kan se.
En del av bildmaterialet från Harads finns på hembygdsföreningens hemsida www.edefors.se

Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj

Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj delas ut årligen, sedan 1981, till en person som gjort stora insatser inom kulturmiljövården, helst utanför det professionella fältet. Medaljen delas ut i samband med Riksantikvarieämbetets årliga Höstmöte.