Dräktforskare på Vasamuseet tar hjälp av naturvetenskap
Vasamuseets unika dräktsamling har mycket att berätta om både människorna som fanns ombord och om 1600-talets Sverige. Men den egna utrustningen är begränsad. Därför har museet, i samarbete med Riksantikvarieämbetet, prövat olika naturvetenskapliga analysinstrument.
När Vasaskeppet bärgades återfanns tusentals föremål, bland annat ett stort antal kistor och tunnor med personliga tillhörigheter. I en av tunnorna, som har tillhört en okänd mansperson, som på museet kallat Baltzar, hittades bland annat rester av ett par byxor. Byxorna är sydda av ett fint rödlila ylletyg. I sidsömmen finns väldigt nedbrutna rester av ett tyg som hittills bedömts vara vävt av någon växtfiber. Men tack vare grundämnesanalys, med hjälp av så kallad FTIR-spektroskopi, har en omtolkning gjorts av fyndet – i själva verket är tyget av siden.
– Det kan tyckas som en detalj. Men när man sätter in det i sammanhang av hela fyndet så kan det berätta väldigt mycket, säger Anna Silwerulv, dräkthistoriker på Vasamuseet.
Kanske var fickan sydd av sidentyg. Mer troligt dock, konstaterar Anna Silwerulv, är att ägaren av byxorna, kallad Baltzar, hade något av siden i fickan, exempelvis en näsduk. Oavsett vilket höjer den nya kunskapen statusen på kläderna,
– Vissa fynd har vi väldigt svårt att tolka visuellt och med vanligt mikroskop. Riksantikvarieämbetets instrument kan få fram väldigt mycket information även ur små fragment, till och med enstaka fiberrester.
Världsunik samling kläder och skor
De bevarade dräkterna i Vasamuseets samling, kläder och skor, är världsunika. De flesta dräktsamlingar härrör från kungar och adel, men här finns kläder och skor från de breda samhällsskikten. Allt från en och samma fyndplats, väl daterat – 10 augusti 1628. Dessutom kan dräkterna knytas till mänskliga kvarlevor och personliga föremål.
Totalt rör det sig om 5 600 fragment av textil och 6 300 fragment av läder.
– För de allra flesta ser det ut som trasiga små tygbitar eller skräp. Men för oss som verkligen kan det här ser vi att det är en guldgruva med ny information, säger Anna Silwerulv.
Noggrann dokumentation
Anna Silwerulv och hennes forskarkollegor har utarbetat en metod för att dokumentera och analysera alla dräktfynd i detalj. De har utgått ifrån en teori som kallas slow looking. Fynden ritas upp i skala 1:1; material, teknik, tillskärningar noteras, liksom också exempelvis rester av sömmar och fläckar. I vissa fall görs rekonstruktioner av hur plaggen kan ha sett ut, berättar Anna Silwerulv, som förutom dräkthistoriker är utbildad skräddare.
– Vi beskriver allt vi ser och använder vanliga optiska mikroskop. Men det finns mycket vi inte kan analysera med den utrustning vi har på museet. Jag ville även använda mer avancerade naturvetenskapliga metoder för att ta reda på fler detaljer.
Gemensam förstudie med Riksantikvarieämbetet
I ett gemensamt arbete – som skett både på plats i Stockholm och vid Riksantikvarieämbetets laboratorium i Visby – har myndighetens experter Marei Hacke och Sara Norrehed tillsammans med museipersonal undersökt ett urval av föremål. Teknisk fotografering, röntgenfluorescens (XRF) och svepelektronmikroskop (SEM) är några av de tekniker och instrument som har testats – och delvis kastat nytt ljus över fynden.
Bland annat har man undersökt flera föremål från Baltzars tunna, förutom de byxrester som nämns i inledningen även ett antal knappar. Trots att knapparna ser likadana ut, visar grundämnesanalys med hjälp av röntgenfluorescens (XRF) att de inte innehåller exakt samma blandning metaller. Det beror sannolikt på att knapparna har gjutits hantverksmässigt i olika omgångar och kanske också i olika verkstäder, vilket kan berätta om den förindustriella produktionen, konstaterar Anna Silwerulv.
– Det är ett jättespännande resultat, som indikerar att här finns mer att lära sig.
Bäverull i filthattar
Vid bärgningen av Vasa återfanns flera filtade hattar – en del illa medfarna, andra otroligt välbevarade efter alla år under vatten. Flera av dem undersöktes i projektet med hjälp av svepelektronmikroskop. Genom att titta på enstaka ullfibrer i extrem hög förstoring är det nu klarlagt att de flesta hattarna är tillverkade av fårull, men åtminstone en av de bäst bevarade hattarna är av bäverull.
– Vi visste att hattarna var av ull. Men vi har tidigare inte kunnat avgöra om ullen kom från får eller bäver.
Samarbetet med Riksantikvarieämbetet har framför allt fungerat som en förstudie, förklarar Anna Silwerulv, där museet fått möjlighet att pröva olika naturvetenskapliga analysmetoder.
– Hela projektet har gått ut på att testa de möjligheter som Riksantikvarieämbetet har till sitt förfogande. För att se vilka resultat som vi kan bygga vidare på och utöka till större projekt.
Fler studier i framtiden
Dräktforskningen på Vasamuseet kan förhoppningsvis öka kunskapen om alla dräktfynd för museibesökaren. Men det finns många forskningsfrågor som har ett internationellt intresse. Framöver har Anna Silwerulv en förhoppning om att samarbeta med olika laboratorier, både i Sverige och i Europa. Bland annat hoppas hon, med hjälp av så kallad isotopanalys, ta reda på mer om det geografiska ursprunget för textilier.
– Vi har mängder av olika tyger som skulle kunna berätta väldigt mycket om textilproduktion och väverier, både i Sverige och sådant som importerades. Det är en ganska stor studie, men det skulle vara väldigt spännande om det gick att genomföra, säger hon.
1600-talet var färgglatt
Anna Silwerulv skulle också vilja göra upp med den rådande bilden att 1600-talets vardagskläder antingen var bruna eller grå – en felaktig föreställning som hon menar lever kvar. Under projektet med Riksantikvarieämbetet har färg på flera fynd analyserats med teknisk fotografering och XRF. Bland annat föremål i Baltzars tunna, som indikerar att dessa kan ha färgats med indigo.
Med hjälp av fortsatta analyser hoppas hon kunna visa att flera nyanser av rött, blått, grönt och även gult förekom.
– Jag hoppas att vi genom fortsatta studier ska kunna leverera en mer nyanserad bild av det tidiga sextonhundratalets vanliga människa. Att allting inte bara var grått och brunt.
Att arbeta tvärvetenskapligt, att kombinera kunskaper och metoder från humaniora och naturvetenskap, ser Anna Silwerulv bara fördelar med.
– Det som verkligen intresserar mig är att det tvärvetenskapliga angreppssättet ger oss möjlighet att studera våra fynd från molekylnivån upp till samhällsnivå.
Om dräktforskning på Vasamuseet
Sedan 2017 driver Vasamuseet ett dräktforskningsprogram, som stöds ekonomiskt av Riksantikvarieämbetet och Riksbankens jubileumsfond. Målet är att öka kunskapen om plaggen men i förlängningen också om människorna som var ombord på skeppet och även om det svenska 1600-talssamhället.