Ett år av coronadokumentation
KRÖNIKA. Hur dokumenteras en pandemi? Aron Ambrosiani, digital medieproducent på Nordiska museet i Stockholm, berättar om insamlade tweets, unika vaccinationskort och berättelser om corona i sin första krönika för Omvärld och insikt.
För ett drygt år sedan, den 11 mars 2020, deklarerade världshälsoorganisationen WHO att covid-19 var en pandemi. Sedan dess har museer världen hanterat pandemins konsekvenser i form av nedstängningar och uteblivna besökarintäkter. Parallellt med dessa utmaningar har museerna försökt dokumentera och samla in berättelser och föremål från pandemin.
Ett aktuellt exempel är från USA, där den första ordinarie vaccineringen mot covid-19 ägde rum i New York den 14 december. National Museum of American History, en del av Smithsonian, har förvärvat det ifyllda vaccineringskortet samt den vaccinflaska som användes.
Det är för tidigt att säga vad som samlats in i Sverige; endast ett tjugotal föremål finns hittills registrerade i K-samsök under sökordet ”covid”, inget av dem med samma dignitet som Smithsonians vaccinflaska.
Samtidsdokumentation i digitalt format
Det som däremot pågått i stor omfattning det senaste året är olika slags digitala insamlingar och dokumentationer. En karta sammanställd av Made By Us och International Federation for Public History visar fler än 500 olika insamlingsinitiativ världen över, med tonvikt på Europa och Nordamerika. Kartan bygger på frivilligt inlämnade uppgifter och är därmed långt ifrån komplett. Den fullständiga bilden lär dröja, men nog kan vi påstå att 2020 var ett år då museer – världen över! – lade sina ordinarie dokumentationer och insamlingar åt sidan och ägnade sig åt att bevara minnen från coronapandemin och dess samhällspåverkan.
Vid årsskiftet 2019–2020 härjades Australien av skogsbränder. Museum of Australia samlade in fotografier och berättelser från bränderna först genom en facebookgrupp, därefter genom sin nyutvecklade insamlingsplattform Momentous. Genom att flytta insamlandet till en egen webbplats (byggd i WordPress) fick de bättre överblick över materialet och tydligare villkor för deltagarna. De insamlade berättelserna sparas inte i Museum of Australias samlingar; istället arkiverar de själva webbplatsen hos National Library of Australia. Därmed hade museet en färdig process på plats när pandemin slog till, och Momentous används numera även för att samla berättelser, fotografier och filmer från coronapandemin.
Många museer (likt Museum of Australia ovan) har använt sociala medier som plattform för att bedriva insamling och samtidsdokumentation. Att samla in själva inläggen från sociala medier är dock ovanligare. Ett exempel på det är Museum of London, som kontaktade författarna bakom populära tweets och frågade om de ville donera dem till museet. För att sålla i flödet valde museets digitala intendent, Foteini Aravani, att begränsa sig till inlägg som retweetats fler än 30 000 gånger, samt endast tweets från Londonområdet. I en första omgång har nu tretton tweets införlivats i museets samlingar.
Svenska och norska museer dokumenterar pandemin
I Sverige lanserade museerna åtminstone ett trettiotal coronarelaterade insamlingsprojekt under våren 2020, något som avhandlades i ett K-samtal i april förra året och dessutom var tema för DOSS höstmöte i december. De flesta projekten initierades under våren och betydligt färre startades under höstens andra våg, då museerna tvingades stänga igen och många museianställda själva kände av pandemins ekonomiska effekter. Nu när regionerna påbörjar fas 2 och 3 av vaccineringarna hoppas jag att museerna finns på plats för att dokumentera – några dokumentationsprojekt är redan i startgroparna.
Många av insamlingarna är utformade som digitala enkäter med en uppsättning frågor att besvara. Jämfört med traditionella frågelistor och skrivupprop är svaren fler än vanligt, men också kortare och översiktligare. Ett museum som försökt kompensera för detta är Norsk Folkemuseum i Oslo. Häromveckan lanserade museet podden Virus som tar sin början i pandemiutbrottet i mars 2020 och den enkätinsamling som Norsk Folkemuseum lanserade då. Tillsammans med stiftelsen Memoar har museet genomfört uppföljande intervjuer med några av deltagarna i coronainsamlingen. Intervjuerna utgör råmaterialet för podden, som i sina hittills fem avsnitt genom de enskilda berättelserna skildrar hur pandemin påverkat hälsa, skolgång, jobbsituation och vardagslivet i stort. Podden fortsätter fram till sommaren med åtminstone ytterligare fem avsnitt.
De berättelser som svenska museer samlat in används redan i forskningsprojekt. En forskargrupp ledd av Carol Tishelman, professor i innovativ vård och omsorg vid Karolinska institutet, kombinerar närläsning med modern språkteknologi för att analysera inlämnade svar. Efter en första läsning för att bekanta sig med materialet konstaterar de att människor är oroliga inte bara för den egna hälsan eller ekonomin, utan också över hur samhällskontrakt och samhällsstrukturer påverkats av pandemin.
Ett år in i coronapandemin går det att konstatera att de långsiktiga följderna fortfarande är svåra att förutse. Mer forskning kommer att krävas för att beskriva hur samhället förändrats det senaste året. Förhoppningsvis kan museernas insamlade material bidra med förstahandskällor till det kunskapsarbetet. När museerna nu gradvis börjar öppna sina lokaler för fysiska besökare igen blir det också intressant att se hur pandemin kommer att gestaltas i utställningsform. Men det får framtiden utvisa!
