”Museernas krav på klimatkontroll är extrema”

Hösten 2017 höll Joachim Huber, konstvetare och museistrateg på det schweiziska bolaget Prevart, ett anförande på temat hållbara magasin under Samlingsforum i Lund. I dag, hösten 2022, står vi inför ett akut läge när vintern står för dörren samtidigt som energipriserna stiger i oroväckande fart, och allt fler museer tvingas ta till drastiska metoder för att hålla nere kostnaderna.

Har det skett några förändringar de här senaste fem åren inom området magasin och hållbarhet? Delvis, menar Joachim Huber.

–  Men det är först nyligen som folk verkligen pratar om det. Nu ser vi problemet – det blir mer verkligt när vi inte har råd att betala våra elräkningar, och vi måste ta oss an det ur ett ekonomiskt perspektiv, säger han.

Han berättar att han egentligen inte gillar ordet ”hållbarhet”.

– Jag tycker det är överanvänt. Det är först nu som vi talar om hållbarhet i ordets rätta bemärkelse, säger han.

Han tror att den pågående energikrisen kommer att skynda på museernas omställning till mer hållbar samlingsförvaltning – men det är inte gjort i en handvändning.

Han tror att den pågående energikrisen kommer att skynda på museernas omställning till mer hållbar samlingsförvaltning – men det är inte gjort i en handvändning. Särskilt inte om man ska lyda hans eget råd om att rikta in sig på ett långt tidsperspektiv, cirka 100 år framåt. Och allt börjar med återhållsamhet.

– Museernas krav på inomhusklimat är riktigt extrema. Vi behöver gå mot ett mycket mer återhållsamt sätt att driva våra magasin. Föremålen har överlevt åratal av förhållanden som är motsatsen till hur vi tror att det ska vara – och de finns fortfarande kvar, säger Joachim Huber.

Sluta maximera – börja optimera

De senaste 50 åren har vi strävat efter det bästa inom inomhusklimat – efter det maximala, och inte efter det optimala. Och när vi ser tillbaka över längre tid hävdar Joachim Huber att vi har förlorat fler föremål genom icke-fungerande klimatanläggningar än vi har bevarat föremål genom ett kontrollerat inomhusklimat.

Han nämner som exempel en privat samling som förvarades i ett litet rum med en avfuktare som slutade fungera, varpå luftfuktigheten steg till uppåt 80 procent. Men genom att föremålen förvarades i byråer av trä klarade sig föremålen i stort sett oskadda.

– Där såg jag tydligt att tekniken inte alltid är till godo för föremålen. Om tekniken fallerar är det bättre att ha en enklare lösning med mindre teknik och mindre aktiv klimatkontroll. Då får vi ett bättre resultat på lång sikt.

Han återkommer ofta till att museer bör ha en tidshorisont på 100 år framåt när man planerar för sin samlingsförvaltning. Då blir en grad mer eller mindre oviktig för samlingen – det blir mer hållbart att sänka kraven och tänka långsiktigt.

Magasin bör klara tre månader utan el

Museerna behöver rustas för att klara sig helt utan energi under längre perioder, menar han. Den stora faran är lösningar som är beroende av ett konstant energiflöde.

– Om du till exempel har ett magasin under marknivå där utrymmet måste avfuktas och du plötsligt saknar el – det är då de långsiktiga riskerna kan uppstå för samlingarna. Då kan du få problem med mögel, och du saknar förmodligen resurser att få ut föremålen ur rummet . Då är du riktigt illa ute. Det här menar jag är den största faran för samlingar, säger Joachim Huber.

I flera europeiska länder, inklusive Sverige, kan det bli aktuellt med planerade strömavbrott den kommande vintern för att hushålla med energin. Och några timmars avbrott per dag bör inte vara något större problem för museerna, enligt Joachim Huber.

Det han däremot menar bör göras är att skapa magasin som kan stängas och överges helt i upp till tre månader utan energitillförsel – utan att föremålen ruttnar eller täcks av mögel.

– Och det kan vi göra, det är möjligt. Det har varit möjligt – se på kyrkornas alla samlingar, och på de stora barockbiblioteken till exempel. De hade inte klimatanläggningar, men det fungerade. Och de samlingarna finns fortfarande kvar, säger Joachim Huber.

I exempelvis Tyskland kommer museernas inomhustemperatur i utställningssalar och kontorsytor sänkas till 18 grader den här vintern. Det är något man även borde göra oftare i magasinen, tycker Joachim Huber.

– Ett magasin är inte ett arbetsutrymme. Ett magasin ska vara ett förråd att förvara föremål i. Om vi låter temperaturen däri falla till kanske 10 eller 4 grader kommer inget hända så länge den relativa luftfuktigheten är okej.

I Skandinavien är vi bättre på det här, tycker Joachim Huber, men i framför allt Tyskland och Frankrike menar han att magasinen alltför ofta är anpassade till temperaturer som är behagliga för människor att vistas i, cirka 18-22 grader.

– Det är urbota dumt. För ju lägre temperatur föremålen förvaras i, desto mindre blir materialets kemiska degradering, säger han.

Han fortsätter:

– Ledstjärnan ska alltid vara den relativa luftfuktigheten. Ofta är det till och med lättare att bibehålla luftfuktigheten på vintern, för när man värmer upp en lokal torkar man samtidigt ut luften.

Begränsa samlandet – med tydliga strategier

En annan av Joachim Hubers käpphästar är att varje museum behöver se över vad man samlar på och varför – och allra viktigast är kanske att tydligt definiera vad man inte samlar på. Här behövs tydligare strategier för vilka föremål man förvärvar och accessionerar. Gallring är för kostsamt, menar han.

– Först och främst måste vi förändra vad vi förvärvar från och med nu. Vi behöver göra det på ett bättre sätt för nästa generation, så att inte de får samma problem som vi har i dag. Jag tror det hjälper att bestämma sig för att man inte vill ha ett visst föremål, säger Joachim Huber.

De senaste århundradena har museernas samlande handlat mycket om att äga och visa upp sin egen samling – en attityd han tror vi är på väg bort från.

– Nuförtiden vet vi mycket mer om vad andra museer har i sina samlingar, vad de är specialiserade på. Så varför ska jag ha ett föremål i mitt magasin om det redan finns ett likadant föremål 15 mil härifrån?

Är museerna redo att göra det – låna, låna ut och dela sinsemellan?

– Jag tror det, mer och mer. Tidigare hade museerna anställda som var väldigt specialiserade akademiker som ville veta allt om sitt personliga ämnesområde. Men nu får vi allt fler yngre personer som kommer in på museerna, som har vuxit upp med sociala medier och med att dela saker på internet. Jag tror de har samma inställning till att dela museiföremål med andra, säger Joachim Huber.

Våga välja bort föremål

Han pekar på att det här är något som görs mer och mer, och att vissa museer upprättar gemensamma magasin. Det här är något han menar är absolut nödvändigt – för vi kan omöjligt samla på och förvara alla föremål vi har i dag, eller som vi skulle vilja ha.

Han berättar om en förfrågan han fått samma dag från ett medelstort historiskt museum, om hur stor yta man skulle behöva per år för inkommande föremål. Museet hade föreslagit 100 kvadratmeter.

– Det är jättestort! Att fylla 100 kvadratmeter med riktigt bra föremål är en stor uppgift. Så jag föreslog att det vore bättre med 50 kvadratmeter, och att titta efter kvalitet. Men också att välja bort föremål som de visste att ett annat museum redan har, säger han.

Under 1900-talet var ägandebegäret stort bland museerna, men Joachim Huber menar att vi behöver se ett föremål för vad det är i en vidare mening:  som samhällets ägodel – inte museets.

– Jag tror att ett utbyte av föremål, särskilt när det gäller mindre viktiga sådana – inte exklusiva föremål – är lätt att få till. När vi besöker mindre, lantliga museer har de alla till stor del samma sorts föremål. Och det är jag inte så säker på att vi behöver, säger Joachim Huber.

Museer behöver en krisplan

Men vad kan göras på sikt – om man ser framför sig ett scenario där energikrisen fortsätter på obestämd tid?

Att vrida ner termostaten är bra, men det är bara för stunden, säger Joachim Huber. För det första bör varje museum upprätta en krisplan – inte för evakuering under en akut katastrof, utan för att klara sig på lite eller ingen energi under en längre tid.

– Vi behöver skapa förutsättningar där man inte behöver vara så rädd för att föremålen skadas om den tekniska utrustningen inte fungerar.

På längre sikt behöver vi magasin som klarar sig på lite eller ingen energi – och så behöver vi sänka våra krav på magasinen, menar han.

– Jag är helt och hållet övertygad om att vi inte behöver ha så strikta krav på plus/minus en grad, eller 45-55 procents relativ luftfuktighet. Det finns alltid en bråkdel föremål som behöver det, men det den här bråkdelen är definitivt mindre än fem procent.

Och något av det viktigaste vi kan göra enligt Joachim Huber är att släppa taget om vår övertro på teknikens möjligheter.

– De senaste årtiondena har vi ofta tänkt att allt kan lösas med hjälp av teknik. I stället borde vi gå tillbaka till äldre system som har funnits tidigare. Vi har bara övergivit dem, säger han.