”Vi får aldrig acceptera att obevisbara tokerier förkläs som fakta”
ESSÄSTAFETT Var går gränsen mellan åsikt och fakta? Hur tungt ska tyckarens egen önskan – av politisk, religiös, kulturell eller privat natur – att historien ska se ut väga i förhållande till verifierbara och empiriskt granskningsbara uppgifter? Falsifierbara åsikter förklädda som fakta får historieprofessor Dick Harrison att se rött.
ESSÄSTAFETT: Digital historieskrivning i en instabil omvärld
Förr var det lätt att besvara frågor som de här ovan genom att dra vetenskapskortet. Man yrkade på självklarheter som falsifierbarhet och intersubjektiv prövbarhet. Det vill säga: 1) påståendet skulle vara av sådan natur att det gick att resonera om och motbevisa, om källorna så medgav, och 2) personen ifråga skulle vara tvungen att presentera sina idéer på ett sådant vis att källorna kunde granskas av utomstående, till exempel i form av käll- och litteratur- samt notförteckning.
Utsagor som inte klarade av dessa enkla krav – till exempel hypoteser om att den mänskliga civilisationsutvecklingen initierades av utomjordingar – rensades bort direkt, och utsagor som bevisligen gick att falsifiera (som att Hitlers så kallade dagböcker verkligen var skrivna av Führern) föll på eget grepp.
Men det var då. I takt med kommunikationsteknikens utveckling, de sociala mediernas expansion och den tilltagande självsäkerhet som kommer av högre levnadsstandard och mer fritid har den värld som omger vetenskapens korridorer och lärosalar fått forskningsfundamentet att skaka betänkligt – åtminstone sett till allmänhetens uppfattning. Detta är (och har alltid varit) särskilt uppenbart i totalitära stater, som i fallet med de putinska propagandalögnerna om Ukrainas påstått nazistiska regim, vilken måste bekämpas genom speciella militära operationer. Fenomenet att envar kan ta sig rätten att vara sin egen professor och sprida allsköns obevisbara tokerier i såväl klassrum som tidningar och nätbaserade encyklopedier har med kraft etablerats också i vårt eget samhälle.
Vaga indicier i bisarr tv-serie
Nyligen recenserade jag Graham Hancocks bisarra tv-serie Ancient Apocalypse i Svenska Dagbladet. Serien går ut på att mänskligheten lider av kollektiv minnesförlust. Vi har förträngt att det existerade en vetenskapligt högtstående civilisation under istiden, vilken kollapsade i en superkatastrof när rester av en komet eller asteroid kolliderade med jorden för omkring 12 850 år sedan. Samtliga rester av civilisationen suddades ut, men överlevarna spred likväl jordbruk, astronomi och byggnadsteknik till övriga världen.
Att detta idag är okänt för de flesta beror, hävdar Hancock med emfas, på att arkeologerna är sanningsförkvävande mörkermän som vägrar tillåta forskning som kan öppna dörren till en sann förståelse av det förflutna. Hancock ”bevisar” att han har rätt genom att resa jorden runt och visa på hypotetiska lämningar efter forntidens bortglömda högkultur, som han i ett avsnitt till och med identifierar med Atlantis.
Dessvärre har han inte ett enda bevis för sina åsikter, bara vaga och svaga indicier. Han vägrar att ta upp en dialog med kritikerna utan förbigår dem med tystnad eller med anklagelser om att de vill censurera honom. Han undanhåller all fakta som talar mot hans egna teser (och det är mycket). Han klipper in kraftigt redigerade filmsnuttar med respekterade forskare för att erhålla vetenskapligt alibi (vilket har fått en och annan av de utsatta att reagera med bitterhet).
Han blundar för C14-dateringar som motsäger hans idéer och ignorerar att det ligger tusentals år mellan ”hans” civilisations död och de jordbrukskulturer och pyramidbyggande riken som följde. Det förklaras aldrig varför Atlantisöverlevarna skulle ha seglat runt och rullat tummarna i några millennier innan de bestämde sig för att upplysa övriga jordbor om teknikens möjligheter.
Folk ville tro på Hancock
En tv-serie lätt att skjuta i sank? Ånej. Efter sågningen började det trilla in vredgade mejl i min dator. Folk var inte alls övertygade av vad som fordom hade räknats som akademiskt övertygande argumentation. De ville tro på Hancock eftersom de tankar han gjorde sig till tolk för svarade mot deras egna önskningar och drömmar. Det räckte.
Att i detta läge plädera för bevisbarhet, falsifieringsmöjligheter och intersubjektiv prövbarhet var, insåg jag, fåfäng möda. Folk tror/tycker för att de vill tro/tycka. Och det är fine with me när det gäller religiös tro och estetiska uppfattningar om konst och litteratur. Men inte när det gäller konkret vetenskaplig forskning.
Hancocks dumheter är bara toppen på isberget. I Sverige är det fullt möjligt för en elev att vräka ur sig pejorativt laddade könsord mot sin lärare när den senare föreläser om förintelsen under andra världskriget, detta med argumentet att förintelsehistorien är en sionistisk lögn. Om läraren drar ärendet till rektorn kan vederbörande ställa sig på elevernas sida, med argumentet att alla har rätt till sin åsikt, och att läraren inte skall förolämpa denna genom uttalanden som är kontroversiella i den kulturkrets eleverna kommer från.
Vansinne? Javisst. Förintelsen är, i all sin vedervärdighet, ett historiskt verifierat faktum. Likväl har sådana incidenter ägt rum under det senaste decenniet, såsom i exemplet här ovan från en komvuxskola i Helsingborg 2015.
Vi får aldrig acceptera den här typen av dumheter
Själv har jag drabbats av fenomenet många gånger. Jag glömmer aldrig den storm som drog fram efter att jag i mitt trebandsverk om slaveriets världshistoria (Slaveri – en världshistoria om ofrihet, publicerat 2006–2008), skrev att afrikanska kungar deltog i, och profiterade på, den transatlantiska slavhandeln på 1600- och 1700-talen, och att både slavhandel och slaveri hade uråldriga rötter i Afrika. Samtliga utsagor gick att kontrollera, diskutera och utsätta för falsifieringstester, men detta hade ingen betydelse.
Under en månad fick jag löpa publicistiskt gatlopp på kultursidorna i Dagens Nyheter. Jag utpekades som Afrikahatare och rasist. Jag beskylldes för att kränka alla nu levande afrikaner, inklusive afro-amerikaner och afro-svenskar, eftersom jag retroaktivt skuldbelade Afrika för ett av de värsta brotten mot mänskligheten genom tiderna. Väl att märka hade ingen av belackarna läst mina böcker.
Vid mitt eget universitet uppmanades jag att inställa mig till ett studentlett seminarium och diskutera mitt förmenta ställningstagande. Jag accepterade, men med kravet att motparterna först läste vad jag skrivit. Eftersom de vägrade blev det aldrig något seminarium. Inte vid ett enda tillfälle brydde sig kritikerna om att granska mina källor eller diskutera vetenskaplig bevisföring. Åsikterna betydde allt, fakta inget.
Många forskare kan idag berätta liknande historier. Varje gång jag hör eller läser dem vänder det sig i magen. Det gör ont – och det ska göra ont. Ty den här typen av dumheter får vi aldrig acceptera.
Vi har ännu inte vant oss vid de problem som infunnit sig som bieffekter av den teknologiska utvecklingen, när personer med särintressen medvetet förvanskar fakta och sedan saluför dem i sociala medier och på Wikipedia. Det är i dessa lägen som vi under inga omständigheter får kompromissa med vår forskaridentitet.
—–
Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet.
Det här är del två i Omvärld & insikts essästafett på temat digital historieskrivning i en instabil omvärld.
