Elektronisk dansmusik tar plats på museet

En kall vintermånad 1996 gör polisen en razzia mot raveklubben Docklands, beläget i före detta Finnboda varvsområde i Nacka, i jakt på narkotika. ”När det väl blir ett tillslag så är det mycket folk i lokalen, och en väldigt bra stämning. En DJ har precis gått på och börjat spela sitt set när närmare 100 poliser väller in genom entrén”, noterar en av arrangörerna.

Docklands var 1990-talets mest medialt uppmärksammade klubb för elektronisk dansmusik, och fick medialt stå symbol för en urspårad ungdomsgeneration. På ett minnesskylt på en byggnad i Finnboda – som numera är ombyggt till kontor och bostäder – står att läsa att ”Klubben blev en symbol för knark och drog igång en stor drogdebatt i Sverige”.

Den nya boken ”Tillbaka till Underjorden – 80/90-talens klubbrevolution i Sverige” skriven av författarna Anna Öström och Anna Gavanas handlar om hur det gick till när den globala dansmusiken och klubbkulturen mötte det svenska folkhemmet. Det är en del av svensk nöjeshistoria som inte alltid hörts och synts. Olika genrer av dansant musik – som soul och reggae och senare mer och mer elektronisk dansmusik som house och techno började sippra in via fanatiska musikpionjärer. Fester, klubbar och raves anordnades i exempelvis kulturföreningar, källare eller i mer eller mindre övergivna lokaler.

I boken medverkar också Lars Kaijser, professor i etnologi vid Stockholms universitet, med en reflektion om hur just Docklands och andra klubbar kan användas som kulturarv under rubriken ”Folklivsskildringar”. Utifrån skylten i Finnboda som berättar om vad Docklands var för något, frågar sig Kaijser om det finns mer att berätta om Docklands än skyltens budskap av rave, droger och polisrazzior. Potentiella skyltar skulle kunna präglas av ”viljan till gränsöverskridande och känslan av frihet” som dansmusiken och subkulturer i allmänhet skapat.  Exempelvis för att fånga förbipasserandes som kan utbrista ”Titta, kommer du ihåg?”.

Avhandling i byrålådan

I samband med sin research kom Öström och Gavanas över en doktorsavhandling om ravekulturen skriven av etnologen Elisabeth Tegner (som brukar kallas ”raveforskaren”). Den lades aldrig fram, utan hamnade i byrålådan efter razzian på Docklands. ”Det hade inte gått” resonerade hon under ett panelsamtal som anordnades på Scenkonstmuseet i samband med releasen av Tillbaka till Underjorden, och syftar på att tonläget var för högt kring dansmusik just då. Avhandlingen har nu donerats till Svenskt Visarkiv som en del i arkivets samlingar med social dans. Enligt Anna Björk, forskningsarkivarie med specialinriktning på dans, är det ett bra komplement till den tidigare rave-samling som Musik- och teaterbiblioteket, som arkivet delar lokaler och myndighet med, tog emot för tio år sedan.

– Det är ett otroligt rikt material som kommer in nu, på det viset att det är olika typer av material och från olika platser under ett antal år. Hon har gjort fältanteckningar, många intervjuer och kompletterat med flyers, videofilmer och artiklar. Jag läste i en text att: ”nu har jag tagit taxi ut till det här ravet” och det är långt efter midnatt. Och så utför hon traditionella etnologiska fältanteckningar om det! säger Anna Björk.

Anna Björk tycker att materialet passar på arkivet eftersom de redan har äldre former av inspelad dansmusik som jazz och schlager, och att det handlar om social dans.

Vad fyller materialet för kunskapslucka?

– Jag skulle inte säga att det fyller en lucka utan att det kompletterar. Det finns flera genrer inom nyare socialt dansande som inte är speciellt väldokumenterade i våra samlingar. Vi har främst äldre socialdans, samt en del swingmaterial och dokumentation av den nutida queerdansrörelsen. Vi har tyvärr inte möjlighet att täcka in alla typer av socialt dansande som blivit populära under 1900-talet, och därför är det så värdefullt att få en sådan här donation, säger Anna Björk.

– Sedan är det ju en viktig lucka som fylls som handlar om svensk klubbkultur, eftersom det rör ju väldigt många, säger hon.

När författaren Anna Gavanas gjorde research om svensk klubb- och dansmusik från 1970-talet och framåt hade hon svårt att hitta material om det i arkiven.

– Jag gjorde sökningar på Kungliga biblioteket och konsulterade det här rave-arkivet som nu är donerat. Men jag fick skapa ett eget arkiv genom tidningsklipp och intervjuer med folk. Jag kunde inte gå till exempelvis Stadsmuseet eller Musikverket och hitta något material. Men nu kommer det att finnas, säger hon.

– 1980- och 90-talen har inte ansetts vara länge sedan nog förrän nu. Nu sker det en förändring som ger kommande generationer möjlighet att forska på det här. Och så har vi skrivit de här böckerna också. Vissa av dem som vi intervjuat är ju döda idag.

”När har något kulturell relevans?”

Några som ligger steget före med att presentera elektronisk dansmusik i en museal kontext är Our House-museet i Amsterdam. På bilder från utställningar figurerar gympaskor och glasögon i montrar, man får pröva gamla syntar och på väggarna hänger porträtt på bland annat bandet Kraftwerk.

Museet kallar sig för världens första museum för elektronisk dansmusik och bildades på initiativ av nederländska musikentusiaster. De har en egen samling av memorabilia, och vill attrahera människor som både dansat på klubbar under 1980-talets men även senare DJ:s som David Guetta eller Avicii.

– Om man ser på dans i termer av kulturell upplevelse, talar vi om det sena 1970-talet med trummaskinernas framväxt, säger Lotte Anna Lebens, som är Brand director på Our House.

– Frågan blir då: när har något kulturell relevans? Innovatörerna, som nu är i sextioårsåldern, ser nu sina barn och barnbarn på samma dansgolv. Så svaret på frågan om något har kulturell relevans och förtjänar ett museum är om en rörelse sträcker sig över generationer.

 

Enligt Lotte Anna Lebens skiljer sig inte utställningar om dansmusik från utställningar inom andra ämnen, de arbetar med interaktiva utställningar förpackade med storytelling precis som många andra museer som vill locka en yngre publik. Our House är beläget i centrala Amsterdam och förvandlas till nattklubb om kvällarna. Dansmusik är ett levande kulturarv, och kommer med vissa förväntningar från besökaren.

– Eftersom genren ständigt utvecklas har vi bestämt att se tillbaka och berätta hela dess ursprung – vårt mål är att nästa generations fans till housemusik förstår skaparna och den kulturella relevansen.

Har museum generellt gjort nog för att representera elektronisk dansmusik i deras samlingar och utställningar, eller kan de göra mer?

–Det är en svår fråga, säger Lotte Anna Lebens och poängterar att deras besökare har just ett intresse för dansmusik från början. Att representera klubbkulturens rötter och kärnvärden är alltid viktigt, säger hon. Ett annat perspektiv är att belysa hur dansmusik, och utvecklingen av den, gått hand i hand med teknikutvecklingen, tipsar hon.

Tillbaka till Finnboda och Lars Kaijsers artikel. Hur kan kulturarvsinstitutioner arbeta med klubbkultur och dansmusik? Tänk på skylten i Finnboda igen, uppmanar Lars Kaijser i slutet av sin artikel om Docklands.
”Tänk om den – istället för att reducera Docklands till sensationslystna rubriker – också uppmärksammat glädjen, dansen, frihetskänslan”.

Av Fredrik Thorén
Frilansskribent