Vill synliggöra osynlig del av Sveriges kulturarv – med nytt museum
Svenska staten måste omgående be tornedalingar, kväner och lantalaiset om ursäkt för den assimileringspolitik som bedrevs under 1800- och 1900-talen. Det slog sannings- och försoningskommissionen fast i veckan. Samtidigt föreslås ett nytt museum för meänkieli-talande inrättas. Kan det ge minoriteten upprättelse?
– Jag kan inte min pappas modersmål, jag kan inte min mormors, farmors eller farfars modersmål på grund av den försvenskning och våldet och tvånget som svenska staten har utsatt min minoritet för, säger skådespelaren Lo Kauppi till SVT:s Kulturnyheterna.
Hon deltog onsdagen den 15 november i en tio timmar lång manifestation anordnad av Tornedalsteatern, där vittnesmål lästes upp ur slutbetänkandet från Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen lämnade samma dag över den drygt 600 sidor långa luntan till kulturminister Parisa Liljestrand på Folkets hus i Pajala.
– Det här är en kommission och ett betänkande som är unikt i sitt slag och jag ser fram emot att ta del av det omfattande arbete som kommissionen bedrivit i nära dialog med minoriteten, sade kulturministern i ett uttalande.
Det var i mars 2020 som den dåvarande regeringen tillsatte en sannings- och försoningskommission för att utreda den assimileringspolitik som svenska staten under 1800- och 1900-talen bedrev mot tornedalingar, kväner och lantalaiset – folkgrupper som talar minoritetsspråket meänkieli. I slutbetänkandet framkommer vittnesmål om vittnesmål om gravplundringar, skallmätningar och förbud mot att prata modersmålet i skolan, och kommissionen skriver på DN Debatt att svenska staten omgående måste be minoriteten om ursäkt. Det krävs upprättelse för att gå vidare, fastslår kommissionen.
Museum för meänkielitalande
Samtidigt som regeringen i mars 2020 tillsatte kommissionen fattade utvecklingsnämnden i Region Norrbotten beslut om att utreda en kultursamlande verksamhet för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Frågan om en kulturinstitution för minoriteten hade varit aktuell under en längre tid, och hade diskuterats av såväl Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) som inom regionen. Nu tog man hjälp av den berörda minoriteten med att ta fram förslag på hur en sådan institution skulle kunna utformas.
Slutrapporten POPPA (”het” på meänkieli) presenterades i augusti i år, och innehåller förslag om flera funktioner: ett informationscentrum, mötesplatser, forskning – och ett huvudmuseum. Rapportförfattaren Maja Mella, projektledare vid Föreningen Norden Norrbotten, understryker vikten av att det blir just ett museum, och inte ett kulturhus, till exempel.
– Och varför då? Vi hade ju kunnat lyfta fram ett kulturcentrum i rapporten. Nej, men av den enkla anledningen att museer är mer trovärdiga, är kunskapsbärare, är legitima. Och det här är en fråga som minoriteten har lyft fram. Den är viktig, säger Maja Mella.
Hon fortsätter:
– Det jag tycker är fascinerande med den här rapporten och arbetet är att minoriteten och det allmänna, alltså regionen, faktiskt är överens om att det finns behov av det här. Det finns ingen konflikt i frågan.
– Det är strukturer som i dag faktiskt saknas utifrån minoritetens kontext. Minoritetens berättelse har inte fått komma fram, minoriteten har idag inte någon egenmakt över de här strukturerna, för det ingår i det allmänna.
En del av Sveriges kulturarv
I rapporten framhålls vikten av att inrätta dels ett fysiskt huvudmuseum som föreslås hamna i Kiruna, bland annat i syfte att synliggöra den kvänska och lantalaisiska identiteten, som har sin hemvist framför allt i Malmfälten. Men man förespråkar även att det initialt inrättas ett digitalt museum.
– Det digitala museets primära målgrupp är barn. Och det handlar ju om att museet då också kan bidra till skolverksamheten, säger Maja Mella.
– Sedan är det så att vi kan inte vara utanför den digitala världen. Syns inte minoriteten i den digitala världen, så finns den ju inte.
Sverige är sedan år 2000 anslutet till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Därmed har staten åtagit sig att ”främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv”.
Maja Mellas och projektgruppens mening är att avsaknaden av en institution för meänkielitalande betyder att Sverige inte lever upp till sina internationella förpliktelser – men även att befolkningen i stort går miste om en del av Sveriges kulturarv.
– Den här kulturinstitutionen kommer ju att kunna bidra med nationell expertis. Och det finns ju idag ingen institution som kan bidra med nationell expertis kopplat till specifikt minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset, säger Maja Mella.
Krävs politisk vilja
De rekommendationer som kommit in under projektets gång är att institutionen inte får bli för baktung: man ska lyfta den historiska kontexten, men inte fastna i det förflutna.
– Det ska vara en dynamisk kraft i nutid och framtid också. Sedan kan museet också ta ett ansvar för kulturarv och kulturmiljöer, vara som en port in i det ursprungliga språkområdet, menar Maja Mella.
Slutrapporten POPPA pekar också på att det krävs politiska viljeinriktningsbeslut för att inrätta en kulturinstitution för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Projektet är nu avslutat, men Maja Mella arbetar vidare med att hålla bollen i rullning under det kommande året. Regionfullmäktige har beslutat att den regionala utvecklingsnämnden ska jobba vidare med slutrapportens förslag, och att det ska återrapporteras i början av 2024.
Men, understryker Maja Mella, frågan om en kulturinstitution för meänkielitalande är ju inte endast en regional fråga, utan den behöver också landa nationellt. Och här har hon stora förhoppningar om draghjälp från sannings- och försoningskommissionen.
– Det här är ju inte rocket science. Den här typen av verksamhet har regeringen erfarenhet av, så det handlar bara om att fatta politiska beslut. Och det för det krävs ju vilja. Med den här typen av insats kan samhället få mer kunskap om en osynlig del av det svenska kulturarvet.