Nio röster om kulturbudgeten

Henrik Borg, länsmuseichef, Länsmuseet Skåne

Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lade fram?
– Jag tycker att det är sunt att man har en kritisk blick på hur offentliga medel nyttjas, men min önskan hade varit en budget som tydligare såg kulturen som en långsiktig investering i bildning. Kultur kan öppna dörrar, utgöra kontaktytor mellan människor och användas som vaccination mot okunskap och misstänksamhet mot varandra. Jag tycker att budgeten borde varit mer expansiv i fråga om kultur med tanke på att demokratin i vissa avseenden just nu är utmanad, både av främmande makt och genom inhemska kampanjer. Det verkar inte som att man tagit till sig de ökade kraven på samlingsförvaltning som uppstått till följd av höjt medvetande av kris- och beredskap. Vi ser behov av stora satsningar för planering av undanförsel av kulturhistoriskt värdefulla föremål med en start i digitalisering för att kunna samordna. 

Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet? 
– Vissa delar har överlevt pandemi och kostnadsökningar, kanske på hoppet om en lindring i framtiden. En nedskärning nu, i en tid med utmaningar, kan medföra att den infrastruktur som stått som garant för kultur och kulturarv över hela landet, riskerar att krackelera. Och det kan ta mycket lång tid att bygga upp något likvärdigt igen. Kulturen är organisk och anpassningsbar men det behövs en infrastruktur och en framtidstro hos utövarna för att inte tappa kompetens. Hos oss och på flera andra länsmuseer, ser vi att samlingsförvaltningens utmaningar är mycket stora. Det finns risk att vi inte kan upprätthålla museilagens intentioner om en aktiv samlingsförvaltning.

Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med?
– Ja, så kan det tolkas eftersom det regionala kulturlivet inte säkras. Det följer en lång tradition om att gynna framför allt institutioner i Stockholm. De statliga satsningarna koncentreras till huvudstaden på många områden, till exempel etablering av nationella museer och digitaliseringssatsningen från RAÄ. Om vi ska göra det möjligt att leva och utvecklas i hela landet krävs en satsning som säkerställer en miniminivå av kultur och kulturarv oavsett om man befinner sig i storstad eller på mindre orter.
 
Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner?
– Det är kanske inget nytt i sig, frågan hur man ska bredda finansieringen ligger högt på dagordningen för de flesta museerna. Slutledningen att överskottet från de som gynnas av skattesänkningarna ska sippra ned i kultursektorn är vågad, i värsta fall en ogrundad förhoppning. Det vi behöver är en långsiktighet och ett helhetsgrepp. Den som drömmer om att mecenatskap och skattelindringar ska bära kulturkostnaderna, får även driva en förändring i avdragsreglerna för kultursponsring, annars är det inte trovärdigt. I min sektor, kulturarv, så förvaltar vi både publikmagneter och för nutiden mindre attraktiva föremål. De kan vara kulturhistoriskt värdefulla men kanske monetärt ointressanta föremål, kostnaderna är de samma. Om vi ska kunna säkerställa möjligheter till identifikation av människor från olika bakgrund krävs en stor bredd, det finns stor risk att kulturministerns modell inte säkerställer det. Jag tror att stat, region och kommun behöver samverka för att garantera en god standardnivå från vilken verksamheterna med specifika satsningar kan bredda sin finansiering. De socioekonomiska förutsättningarna och besökarnas betalningsvilja skiljer sig oerhört mycket åt mellan Stockholm innanför tullarna och Skåne norr om landsvägen. Kulturministern behöver tänka på befolkningens bästa i hela landet och se till att det finns förutsättningar för en kulturell bildning överallt.   

 

Linnéa Lindsköld, docent i biblioteks- och informationsvetenskap, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning, Högskolan i Borås

 Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lagt fram?
– Den ligger i linje med de senaste årens budget, efter att de statliga krisstöden under pandemin har avvecklats. Det är inga överraskningar, utan prioriteringarna speglar vad regeringen och kulturdepartementet signalerat det senaste året. 

Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet?  
– Det överlåter jag åt experter på den regionala nivån att svara på.
 
Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med?
– Stad och land stod redan innan nuvarande budgetförslag emot varandra, i bemärkelsen att kulturutbudet är ojämlikt fördelat i landet. En utjämning hade krävt mer omfattande insatser som också delvis går utanför kulturpolitikens område, till exempel infrastruktur. 

Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner? 
– Det är ett politiskt val att låta aktörer utanför det offentliga bära större kostnader för kulturen. Myndigheten för kulturanalys rapporterade 2023 att hushållen är den största icke-offentliga finansiären av kultur medan privata finansiärer som stiftelser och sponsring har lämnat lite avtryck. Det kommande systemet med fritidskort för barn och unga är ett annat exempel på en förskjutning av var de kulturpolitiska valen görs, till individnivån. Varken fritidskortet eller skattesänkningar garanterar dock att medlen läggs på specifikt kulturkonsumtion.  

– Om kulturens finansiering alltmer överlåts åt det icke-offentliga innebär det att kulturverksamheter som är mer beroende av offentliga anslag får svårare att upprätthålla sin verksamhet om de inte finner andra finansieringskällor. Från ett kulturpolitiskt perspektiv minskar också möjligheten att göra långsiktiga satsningar på kulturområdet. I slutändan handlar det om vilka politiska prioriteringar som görs. 

 

Carl Dahlin (m), regionråd i Region Kalmar län

Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lagt fram? 
– Kulturdelen av regeringens budget är tydlig i sin ansats att prioritera barn och bildning med fokus på läsande och skapande skola. Därtill ser jag positivt på kommande satsningar på beredskap, judiskt liv och friluftsorganisationer liksom de eftersatta delarna av kulturarvet som nu får nytt ljus på sig.

Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet?
– Regeringen lägger totalt 1,7 miljarder kronor på den regionala kulturen, som kommer landa väl där de behövs.

Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med?
– Nej, det handlar om 20 miljoner kronor på tre år i hela landet som förs över till skapande skola och detta finns även på landsbygden. För min region, Kalmar län, handlar det om 300 000 kronor om året i en total pott för kulturen på 100 miljoner kronor. Skillnaden det kommer innebära för skapande skola är en prioritering jag ser positivt på.

Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner?
– Att folk får mer pengar i plånboken, att exempelvis använda till kulturella upplevelser, är väl alldeles utmärkt. Sedan finns det delar av kulturen som alltid eller nästan alltid kommer behöva offentligt stöd och ska få det. Att privatpersoner och näringsliv ska kunna komplettera detta ser jag inga problem med och tror att det på sikt kan stärka och bredda tillgängligheten till kulturen.

 

Ulrica Grubbström, länsmuseichef, Västerbottens museum

Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lagt fram?
– Den visar rätt tydligt att regional kultur inte är prioriterad, med regional kultur menar jag den kulturverksamhet som finns i hela Sverige. Kulturverksamhet utanför storstäderna är helt klart de stora förlorarna. En tydlig ignorans om vi talar om ”kultur i hela landet”.
 
Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet?  
– Det kommer att kräva en större ekonomisk insats från regioner och kommuner, vilka redan idag satsar mer än staten när det gäller regional kultur och som dessutom har stora svårigheter att möta upp en urholkad ekonomi hos de regionala kulturinstitutionerna. Konsekvenserna i förlängningen blir ju att färre får tillgång till kultur i Sverige. Sverige blir fattigare helt enkelt.
 
Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med? 
– Till viss del gör jag nog det, det måste finnas ett tydligare initiativ från staten att hela Sverige ska leva i meningen att ha en sund och bred tillgång till kultur.

Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner?
– Det är behjärtansvärt att tro att privatpersoner ska bidra till kulturekonomin men det är inte i förlängningen en hållbar modell. Kulturverksamheten i Sverige behöver en stabilare ekonomi alldeles särskilt för kulturinstitutioner med långsiktiga åtaganden, som till exempel museer med ett långsiktigt förvaltningsuppdrag. 

 

Henrik Dalgard, skribent

Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lagt fram?
 – Generellt tycker jag att regeringen borde ha större självförtroende i kulturpolitiken, och inte falla i fällan av att diskutera kulturen som beroende av offentliga satsningar i budgeten. En borgerlig syn på kulturpolitiken bör utgå från att det offentliga åtagandet i kulturen bör minska för att lämna plats åt fler privata akötrer och experiment. 
 
Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet?   
– Budgeten har som bekant kritiserats för att inte satsa tillräckligt regionalt, men jag tror att vi måste komma bort från föreställningen om att kulturen alltid är beroende av offentliga penningpåsar. Dock tycker jag inte regeringen gör tillräckligt för att underlätta framväxten av privata alternativ. 
 
Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med? 
– Nej. Den kritiken bygger på ett felslut om att det offentliga måste fortsätta spela en central roll i kulturlivet. Det är en syn jag inte delar.
 
Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner? 
– Det är en inställning jag delvis delar, men här måste regeringen göra mycket mer för att underlätta för kulturen att stå på fler ben. I Irland kan kulturutövare ansöka om att bli befriade från inkomstskatt, och i USA underlättas landets stora nätverk av privata mecenater av en rad olika avdrag för gåvor till kulturverksamhet. Man kan inte bara sänka skatten på marginalen och hoppas att det ska växa fram ett blomstrande privat kulturliv.  

 

Anna Troberg, ordförande, DIK

Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lagt fram?
– Den lilla anslagsökningen som ges till kulturområdet är långt ifrån tillräcklig. Sett till rikets totala budget är andelen som går till kultur återigen rekordlåg (0,65 procent). Det slår hårt mot en sektor som redan är pressad av lågkonjunktur och en lång tids underfinansiering. Vi ser att regeringen har långt kvar för att leva upp till de kulturpolitiska målen och regeringsformens andra paragraf som slår fast att den enskildes kulturella välfärd ska vara ett av de grundläggande målen för den offentliga verksamheten. 

Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet? 
– Kultursamverkansmodellen är kraftigt underfinansierad och över tid har staten alltmer skjutit över finansieringen för kulturverksamhet på kommuner och regioner. Det får stora konsekvenser för den regionala kulturen även på lång sikt. Verksamheterna får sämre möjlighet att genomföra sina grunduppdrag, än mindre utveckla verksamheten framåt för en fri kultur för alla. Allmänheten får sämre tillgång till kultur. Och de som jobbar i sektorn drabbas av otrygga anställningar, hög arbetsbelastning och låga löner. Det är så tydligt att man från regeringens håll inte anser att kulturen är speciellt viktig. Det är sorgligt. 

Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med?
– Det är ett stort problem för likvärdigheten att den regionala kulturen är underfinansierad. Det gör att det uppstår skillnader där de som bor i regioner som har möjlighet och väljer att prioritera kulturen får ett större kulturutbud.

– Staten måste skjuta till mer pengar till den regionala kulturen och till kultursamverkansmodellen. Sedan ser vi också att regionerna själva behöver prioritera kulturverksamheten högre i sina egna budgetar. 

Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner? 

– Det är absolut inte en hållbar modell att lägga över finansieringen av kulturen på privatpersoner. Det ska inte bara vara resursstarka grupper som tar del av kultur och människors plånböcker ska inte avgöra vilken typ av kultur som finansieras. Det är oerhört viktigt med en stark offentlig finansiering, inte minst för att säkra en likvärdig tillgång till kultur.   

– DIK kräver mer resurser till kulturen på alla nivåer – nationellt, kommunalt och regionalt. Tillskotten måste vara långsiktiga och öronmärkas så att de inte används till annat. Bland annat behövs en kraftig förstärkning av Kultursamverkansmodellen, mer resurser till digitalisering och digitisering av kulturarvet och en ordentlig förstärkning av kulturskolan.  

 

Marita Jonsson, grundare, Körsbärsgårdens konsthall

Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lagt fram?
– Budgeten är ett förödande slag för barn och unga. Vad ska de tro om oss? Alla dessa kreativa, fantasifulla och miljökämpande ungdomar kommer helt att tappa tilltro till samhället. Ska vi bara satsa på försvar och brottsbekämpning, fler fängelser? Vad ska då hända med det som är att vara människa. Att känna empati, gemenskap, vara kreativa tillsammans.

Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet?
– Kulturen stryps, tynar och de fria professionella, de som verkligen skapar nytt, överlever inte.

Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med? 
– Ja, definitivt. Om man vill hårdra det är det Stockholm som prioriteras. Övriga, säger vår kulturminister, kan resa dit. Men samma prioriteringar sker nu i regionerna. Den stora staden med länsfunktionerna får medlen, ingår i Kultursamverkanmodellen. Övriga fria professionella blir utan.  

Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner?
– Kultur är att möta det oväntade, uppleva, reflektera, dela sina insikter med andra. Kulturen skapar kreativa människor, vidgar fantasin. Vilket i sin tur leder till nyskapande och utveckling i samhället. Jag tror inte alls på att kultur och museer ska privatfinansieras av de rika. Kultur är sannerligen en samhällsuppgift, det som bygger ett bra, gott och tryggt samhälle.

 

Lars Anders Johansson, skribent och musiker

Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lagt fram?
– Jag tycker att den var ganska väntad. Regeringen prioriterar kulturarvet, inte minst i form av de eftersatta statliga institutionsbyggnaderna, läsning och läskunnighet samt kultur för barn och unga. Det är klassisk borgerlig kulturpolitik. Även om den statliga kulturbudgeten i absoluta tal är större än någonsin så innebär den justerad för inflation att det blir snävare ramar på sina håll. Det speglar de utmaningar som offentlig verksamhet står inför på de flesta områden. Det kommer att bli frågan om hårdare prioriteringar framöver, och det hade gällt även om regeringen hade haft en annan politisk färg.

Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet?
– Vi kommer att se åtstramningar i regionernas och kommunernas kulturverksamhet, vilket speglar hur det ser ut även i andra offentliga verksamheter. För vissa verksamheter som lutat sig tungt mot det statliga stödet kommer det givetvis att bli tufft. De närmaste åren kommer sannolikt att innebära en omprövning av mycket i ett kulturpolitiskt system som inte behövt förändras nämnvärt på decennier, då kulturbudgetarna stadigt växt, oavsett färg på regeringen.

Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med?
– Det är den statliga kulturbudgeten som det handlar om. De nationella kulturinstitutionerna är, även om de ligger i Stockholm, en angelägenhet för hela landet. Att regeringen prioriterar dessa, och framförallt deras fastigheter som under lång tid dragits med eftersatt underhåll och en besynnerlig hyresmodell där staten pungslagit sig själv, är inte att betrakta som som en attack mot det regionala kulturlivet utan snarare en avbetalning på en ackumulerad underhållsskuld.

Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner?
– Det som man måste fråga sig är hur hållbart det är att stora delar av kulturlivet är ensidigt beroende av det offentliga, i en tid när den offentliga ekonomin är hårt ansträngd. Stat, regioner och kommuner kommer att behöva prioritera hårdare framöver, och det kommer också att märkas på kulturområdet. Verksamheter som har flera olika finansieringskällor kommer att ha bättre förutsättningar än de som vilar tungt på en enda.

 

Alex Bergström (s), ordförande kulturnämnden Västra Götalandsregionen och ordförande Folkteatern Göteborg Foto: Alicia Roughton (CC BY)

Alex Bergström (s), ordförande kulturnämnden Västra Götalandsregionen och ordförande Folkteatern Göteborg

Vad anser du om den kulturbudget som regeringen lagt fram?
– Regeringens kulturbudget är i stora delar en minskning av anslagen. Samtidigt vill regeringen att kulturlivet runt om i landet ska göra mer – för det minskade anslaget. Exempelvis får regionerna mindre pengar till kultursamverkansmodellen. Vilket tyvärr kommer leda till att kulturverksamheter tvingas begränsa sina publika delar och i sämsta fall lägga ner! 

– Att regeringen stärker anslaget till beredskap för kulturarvet är vi nog många som tycker är nödvändig. Sverige som nation behöver säkra vår kulturhistoria. Dock vill jag påpeka att om regeringen menar allvar med sitt stöd för beredskap av vårt gemensamma kulturarv är det också rimligt att de regeringen startar en dialog med oss i regioner och kommuner om hur de tre nivåerna kan göra detta tillsammans.  

Vad ser du att budgeten kommer att få för konsekvenser för det regionala kulturlivet?
– Kulturpolitiker kommer ställas inför flera svåra val; tillföra mer egna ekonomiska medel, skära i kulturverksamheterna eller sänka och ta bort stöd till kulturaktörer i sina regioner. Detta samtidigt som kultursveriges viktigaste institution, studieförbunden, går på knäna vilket i förlängningen kommer leda till mindre kultur. 

Kritiker hävdar att de uteblivna satsningarna på regional kultur innebär att man ställer stad och land mot varandra. Håller du med?
– Ja. Vi har i Västra Götalandsregionen gjort undersökningar som visar att regeringens förda politik – kraftig minskning av stödet till studieförbunden – slår undan benen för små kulturaktörer i mindre orter och på landsbygden.

Kulturministern påpekade i samband med budgeten att konsumenterna står för en stor del av kulturens finansiering, och att skattesänkningarna gör det möjligt för privatpersoner att spendera mer på kultur. Är detta en hållbar finansieringsmodell, och vad innebär det på längre sikt att kultur och museer ska bekostas av privatpersoner?
– ”Trickle-down”-ekonomi fungerar inte för att skapa jobb och tillväxt eller att kulturverksamheter kommer att kompenseras med hjälp av att hushållen spenderar mer på kultur. Dessutom straffar det synsättet från regeringen både aktörer som har höga besökssiffror och den smala och experimenterande kulturen som inte – och inte heller – sträva efter den breda publiken.

Fredrik Emdén
Daniel Strand