”Jag vill inte höra ett ord till om kulturens värde”
En kulturminister som presenterade sig som ”ofrivillig fastighetsskötare”, en kommunpolitiker som talade om att skilja kulturverksamheter från lokalkostnader och en redaktör som klagade på kulturbranschen dåliga självförtroende. Detta var några av inslagen då Sveriges museer och Svensk scenkonst bjöd in till ett samtal om kulturens lokaler.
Omvärld och insikt har tidigare rapporterat om att en rad museer och kulturscener i Sverige brottas med höjda hyror. Förra året fick de skenande lokalkostnaderna på Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet stor medial uppmärksamhet. Nyligen stod det klart att Dansmuseet i Stockholm tvingas stänga eftersom man inte kan betala hyran.
Men problemet berör hela Sverige. Scenkonst Öst i Norrköping, Västernorrlands museum och flera museer i Göteborg befinner sig just nu i riskzonen på grund av ökade hyror. Kritik har inte bara riktats mot Statens fastighetsverk, som sägs göra storvinster samtidigt som hyresgästerna pressas, utan även mot kommunernas hyressättning.
För att uppmärksamma problemet publicerade Sveriges museer och Svensk scenkonst i februari den gemensamma rapporten ”Kulturen, husen och urholkningen”. Organisationernas företrädare Gunnar Ardelius och Mikael Brännvall har därefter argumenterat för att hyreshöjningarna hotar det svenska kulturlivets överlevnad. Det krävs enligt dem ”konstruktiva samtal” där museer, politiker och fastighetsägare tar ett gemensamt ansvar.
Kanske påbörjades detta samtal i tisdags, då Sveriges museer och Svensk scenkonst arrangerade en heldag på Dramaten i Stockholm. Under rubriken ”Ursäkta röran, vi bygger om” fick ett 20-tal museichefer, politiker, fastighetsägare och forskare möjlighet att diskutera frågan om hur kulturen kan säkra en långsiktig tillgång till lokaler.
Dagens särskilda gäst var kulturminister Parisa Liljestrand, som i sitt inledande anförande presenterade sig som ”ofrivillig fastighetsskötare”. Hon underströk att problemet med alltför höga hyror inte bara berör statliga museer i storstäderna, utan hela landet. Liljestrand pekade på behovet av ”nytänkande och kreativitet” för att hitta lösningar som möjliggör ett långsiktigt arbete för kultur- och museiverksamheter i Sverige.
LÄS ÄVEN: Nio röster om kulturbudgeten | Riksantikvarieämbetet (raa.se)
Lobbyarbete ledde till kompensation
Från Södertälje, Tornedalen och västgötska Vara kom exempel på sådan kreativitet. Den socialdemokratiska kommunpolitikern Eva-Pedersen-Wallin berättade om Södertäljes beslut att särskilja kulturverksamheterna från lokalkostnaderna, vilket gjort flera verksamheter hyresfria. Theodor Ringborg, tidigare chef för Bonniers Konsthall, informerade om arbetet med Konsthall Tornedalen där man med stöd från kommunen, privata stiftelser och crowdfunding hoppas bygga en ny konsthall i Vitsaniemi söder om Övertorneå. Slutligen berättade Jan-Erik Wallin om Vara konserthus, som varje år drar 70 000 besökare till en kommun med 16 000 invånare. Trots kraftigt ökade hyror har ett intensivt lobbyarbete fått kommunen att kompensera för de ökade utgifterna.
– Vi har fått kommunpolitikerna att förstå värdet av kulturen: inflyttning, arbetstillfällen och mycket mer, sa Wallin.
Kulturens värde var också ett centralt begrepp i ett samtal mellan Miljöpartiets Mats Berglund och Moderaternas Kristina Axén Olin från riksdagens kulturutskott. Berglund efterfrågade en ”ny berättelse” som behandlar kulturens vinster snarare än kostnader, och Axén Olin pekade på vikten av att ”återupprätta bildningens betydelse i samhället”.
Svar på tal kom från Expressens kulturchef Victor Malm, som i en utfrågning med Svenska institutets Madeleine Sjöstedt klagade på det ”kliniskt dåliga självförtroendet” inom kulturbranschen.
– Vi måste prata om rätt saker. Jag vill inte höra ett ord till om kulturens värde, vi ska bara utgå från att den har ett värde. Konstarternas värde är sitt eget. Det är inga små saker, utan saker som har burit mänskligheten i sekel, sa Malm.
Han efterfrågade en mer offensiv kulturpolitik och påminde om perioden efter andra världskriget, då svenska politiker byggde ut konstens och kulturens infrastruktur. I stället för att ”bara försvara gamla posteringar” vore det önskvärt att ”sätta igång något nytt”. Som förebild tog Malm Sydkorea, vars regering satsar stora summor på ett dynamiskt kulturliv.
Elefanten i rummet
Malm snuddade här vid det som under förmiddagen på Dramaten framstod som en elefant i rummet: frågan om kulturens själva finansiering. Förutom den socialdemokratiske regionpolitikern Alex Bergström, som underströk att det i slutändan är politikerna som bestämmer om de offentliga fastighetsbolagen måste gå med vinst, sades inte mycket om kopplingen mellan ekonomiska problem och politiska beslut.
Detta ändrades dock efter lunch, då cheferna för Operan, Dramaten och Naturhistoriska riksmuseet gick upp på scenen. De tre institutionerna betalar kostnadshyra till Statens fastighetsverk, vilket innebär att deras hyror regleras beroende på mängden underhåll som utförs i lokalerna. Domen över kostnadshyrorna var hård.
– Den här modellen är dysfunktionell. Vi som är ansvariga för de här organisationerna har egentligen inget incitament för att göra nåt annat än att blunda och göra noll tills taket ramlar in, sa Dramaten-chefen Kitte Wagner.
Hon fick medhåll av Operans VD Fredrik Lindgren, som uppmanade kulturinstitutioner att vara ”civilt olydiga” mot myndigheter och fastighetsägare. Naturhistoriskas chef Lisa Månsson hävdade att man ”nått vägs ände” med kostnadshyrorna, och konstaterade att det utomlands betraktas som uppseendeväckande att ett land som Sverige tvingas stänga sina största museer.
Alla tre såg fram emot att få höra Konjunkturinstitutets Albin Kainelainen, som snart presenterar sin utredning av kostnadshyresmodellen. Men Kainelainen höll låg profil och ville inte kommentera sitt pågående arbete. Eftermiddagens huvudperson blev i stället Jan Olov Westerberg från Statens fastighetsverk. Han pressades bitvis hårt om kostnadshyrorna, men betonade att SFV i egenskap av statlig institution inte har några egna intressen i frågan:
– Det vi förvaltar är ju inte mina fastigheter, utan svenska folkets kulturarv. Riksdagen och regeringen sätter regler, och då är det väldigt svårt att säga ”nej, vi ska inte följa det här”.
Westerbergs uttalande påminde om att problemen kring kulturinstitutionernas höga hyror är kopplade till politiskt beslutsfattande. Men för att sådana beslut ska vara grundade behövs ett samtal som involverar alla aktörer. Som Gunnar Ardelius konstaterade i sitt slutord innebar ”Ursäkta röran”-dagen att en ny kulturpolitisk arena skapades. Även om konkreta lösningar är långtifrån färdiga togs förhoppningsvis de första spadtagen för en politik som kan garantera svenska museer och kulturscener lokaler under lång tid framöver.
”Ursäkta röran, vi bygger om” kan ses i efterhand här.
