”Låt oss hålla armlängds avstånd till antidemokratiskt trams”
OPINION Medan stora delar av Vårmötets publik applåderade India Divers, policy- och kampanjansvarig för brittiska Museums Association, buade Henrik Petersson. I den här texten förklarar han varför – och betonar vikten av att det armlånga avståndet måste gälla åt både höger och vänster.
Detta är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Museernas vårmöte i Karlstad handlade mycket om branschens förutsättningar under tuffa ekonomiska förhållanden. Det var, som ni kanske minns, resonabelt, viktigt och småtråkigt på traditionellt vis. Men så välkomnades India Divers, Policy and Campaigns Officer för Museums Association i Storbritannien, upp på scenen, och nu var det slut på det trevliga och resonabla.
Så här skrev Sveriges museers ordförande Niklas Cserhalmi i sin text ”Tankar efter Sveriges museers Vårmöte” om Divers föreläsning:
Som aktivist och provokatör kan museet vara med och skapa positiv förändring. Rollen har framgångsrikt använts för att bland annat lyfta och stärka utsatta gruppers positioner. På vårmötet visade India Divers från Museums Association i Storbritannien hur denna position är framgångsrik och markerade att ”museums are not neutral.” I förhållande till demokrati är den positionen omöjlig att ifrågasätta.
Men det som Divers förespråkade var inte alls demokrati i allmänhet. Att inte vara neutral handlade enligt henne i stället om att museerna måste ta ställning för en särskild politik. Aktivismen och provokationerna som nämns ovan ska alltså bara vara tillåtna i en politisk riktning och den agenda/politik som Divers förskriver ska museerna sedan förmedla kritiklöst.
Divers mål är sålunda inte demokrati – i stället representerar hon en aktivistisk ideologi som förespråkar tystnad och lydnad. Att ingen verkade se det under föreläsningen var minst sagt förvånande.
Hur ska då detta ske? Jo genom olika former av inkludering och genom att ”ge glädje till olika grupper”. Muséerna ska inte främja kunskap, fri åsiktsbildning och kritiskt tänkande, som man kan tro, utan i stället sträva efter att ge människor längre liv, förbättra deras mentala hälsa och höja deras självkänsla. Människor från ”olika grupper” ska sålunda välkomnas till muséerna för att få ordning på sina ätstörningar, testa olika ”idéer”, samt dekonstruera rådande ideal kring ”kroppsbilder” och mode.
Aktiv antirasism
Museipersonalen då? Ja, de måste utbildas/botas från sin medvetna och omedvetna rasism. Då räcker det enligt Divers inte med att man är emot rasism, man måste bli aktivt antirasistisk. För att nå detta önskade tillstånd ska museiarbetaren delta i processer/kurser som identifierar och förändrar vederbörandes beteenden och normer och öppnar hennes ögon inför den strukturella rasismen. En aktivt antirasistisk person utmanar sedan den vita överhögheten och de oförtjänta vithetsprivilegierna precis hela tiden. Om man inte gör det, så utför man inte ett antirasistiskt arbete. Om man däremot skäms över sina privilegier och sin vithet och anammar de åsikter som Divers föreskriver får man godkänt på kursen och, antar jag, behålla sitt arbete. Många museer har, försäkrar Divers, redan lovat att de ska bli antirasistiska arbetsplatser. Politisk styrning och indoktrinering alltså – obligatorisk sådan.
Här applåderar till min förskräckelse den svenska publiken. Själv buar jag, vilket för ett ögonblick skapar en viss förvirring i mitten på rad 11 och 12.
Och Divers fortsätter i samma stil, uppenbarligen helt omedveten om att hon har en åsikt eller representerar ett sätt att se. Jag uppfattar det som en slagordstyngd, mästrande, andefattig, humorlös, ordsallad, full av nyspråk och ”rätt tänk”. Inte en enda gång använder hon fraser som: ”Enligt mitt sätt att se…”, ”Det skulle kunna vara så att…”, ”Ni behöver inte hålla med men…”. I stället förutsätter hon att alla i rummet tycker precis som hon. Och med tanke på publikens reaktion – eller frågorna hon fick efteråt – så hade hon ingen anledning att tvivla på det.
Ingen verkar heller märka att Divers faktiskt motsätter sig sådant som diskussion, samtal mellan likar, möjligheten till kompromiss och den fria människans rätt att byta åsikt. Vad ska man kalla det när en vuxen människa inte kan föreställa sig möjligheten av en annan åsikt än den egna, varmt hållna? Ett slags ideologisk blindhet kanske? Den starka känslans tyranni? Men det duger såklart inte. För om man inte förmår erkänna att det kan finnas något utanför den egna övertygelsen att förhålla sig till, till och med respektera, då spelar man helt enkelt inte det demokratiska spelet och har inget vid vuxenbordet att göra. Eller på Museernas vårmöte.
Viljan att tysta
Det är ett problem, menar jag, som museibranschen borde vuxit ifrån för länge sen, att vi uppenbarligen har svårt att reagera på ett sunt demokratiskt vis när viljan att tysta, dominera och politisera kommer från vänsterkanten, och att ett så tydligt maktanspråk som Divers i stället bara slött accepteras, till och med applåderas.
Det är som att armlängden högerut (med all rätt, förstås) är väl sträckt och i topptrim; en stenhård, spänd muskel, redo att stå emot vilken politisk påtryckning som helst, medan armen som ska ta spjärn mot totalitärt tryck vänsterifrån är en helt otränad vek, spaghettiaktig historia som helst och gärna viker ner sig så fort det bara går.
Och Niklas: Du som pratar om vikten av museernas höga trovärdighet, låt oss hålla armlängds avstånd till antidemokratiskt trams även från vänsterkanten i fortsättningen.
—–
Henrik Petersson, museipedagog och producent.
Ovanstående text är en opinionstext publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på inlägget? Läs mer här.
