Fyra röster om utredningen av kultursponsring
I veckan meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att frågan om kultursponsring ska utredas. Detta välkomnas av flera kulturinstitutioner.
– Men åtgärden vore ännu mer relevant om staten tog ett nappatag även om andra hinder för att utveckla den svenska kulturen kring icke-offentlig kulturfinansiering, säger Christer Björklund på Dalarnas museum.
Mellan 2005 och 2015 ökade den privata sponsringen av kultur i landet. Men under pandemin bromsades kultursponsringen och har sedan inte återhämtat sig.
En undersökning från Institutet för reklam- och mediestatistik, som Myndigheten för kulturanalys refererar till i sin utredning Kulturområdets finansiering, visar att kultursponsringen under 2022 uppgick till 743 miljoner kronor, vilket kan jämföras med de omkring 6 miljarder kronor som idrotten erhöll.
I sin strävan efter att öka kulturens finansiella självständighet vill nu regeringen se över skattereglerna för detta. Arbetet med att se över förutsättningarna för kultursponsring är ett tillägg till utredningen om skatteincitamenten för gåvor till ideella verksamheter som regeringen sedan beställt tidigare.
– Det offentliga kommer alltid behöva ha ett stort ansvar för kulturens finansiering, men vi tror också på att möjliggöra för kulturen att bli mer självständig genom att stå på fler ben, sade kulturminister Parisa Liljestrand till DN i veckan.
Vad tycker kulturinstitutionerna själva om att frågan nu utreds? Vi frågade representanter för fyra av dem.
Theodor Ringborg, vd, Konsthall Tornedalen:
– Det öppnar upp för människor och företag med särskilda band till en viss institution eller ett särskilt intresse till en konstform ska kunna delta i att stötta ett krisande kulturliv. Vissa människor är särskilt begeistrade i Vasaskeppet och vill göra vad de kan så att det inte återigen sjunker. Andra älskar dans och Dansmuseet och vill bidra för att hjälpa dem i flytten till nya lokaler.
– Konsthall Tornedalen har i dagsläget fått bidrag från 1359 personer till byggnationen av konsthallen. Långt från alla dessa är Tornedalingar eller har rötter i Tornedalen, men de har sett på vilket sätt en kulturinstitution i vår region rätar ut en orättvisa. En skattelättnad för sponsring av kulturverksamhet skulle kunna göra en stor skillnad får vår verksamhet. Det möjliggör ett ännu större engagemang från de företag och den del av allmänheten som är villig att stötta. Men i slutändan handlar det om företags vilja att sponsra, och där tror jag det finns mer arbete att göra.
Lisa Månsson, överintendent, Naturhistoriska riksmuseet:
– Jag välkomnar en sådan utredning med öppna armar. Det finns stora utmaningar med finansiering inom kultursektorn och om det blir lättare för fler att bidra så vore det väldigt positivt. I många länder finns en lång tradition av samarbeten mellan företag och kulturliv som inte är så utvecklad i Sverige idag. Att investera i kulturlivet är att investera i vårt samhälles grundvalar och det ligger i allas intresse. Ökade och breddade finansieringsmöjligheter, även för statliga kulturinstitutioner, skulle kunna göra stor skillnad.
– Utan att föregå utredningen tror jag att det finns goda möjligheter till att en skattelättnad för sponsring skulle innebära positiva möjligheter för vår verksamhet. Blir det attraktivt och möjligt för fler företag och organisationer att bidra ser jag framför mig att nya dörrar öppnas till spännande och värdeskapande projekt. Det skulle också kunna leda till ökad delaktighet i samhället för museernas viktiga uppdrag och i vårt fall till att de naturvetenskapliga ämnenas spridning växer såväl analogt som digitalt. En bredare palett av finansieringsmöjligheter skulle även öka verksamhetens motståndskraft i ekonomiskt tuffa tider.
Fredrik Lindgren, vd, Kungliga Operan:
– Det är ett välkommet initiativ. För att utveckla och underlätta för sponsring och donationer i Sverige behövs fler olika smörjmedel och incitament. Det finns på många håll och kanter i vår omvärld.
Christer Björklund, museichef, Dalarnas museum
– Först bör det konstateras att sponsring av kulturen i Sverige visserligen minskar, men att den också gör så utifrån en redan marginell nivå. Larmet bör alltså inte primärt handla om själva minskningen, även om det är en sorglig trend, utan om att förutsättningarna för den privata kulturfinansieringen är mycket begränsade. Myndigheten för Kulturanalys har nyligen pekat på flera orsaker till den begränsningen. Förutsättningarna är särskilt allvarliga i skenet till den sjunkande offentliga – inte minst den statliga – finansieringen. Därför är det visserligen bra att det ena hindret för privat sponsring och filantropi – de ekonomiska incitamenten – nu ska utredas. Men åtgärden vore ännu mer relevant, om staten tog ett nappatag också om de övriga hindren för att utveckla den svenska kulturen kring icke-offentlig kulturfinansiering.
– Ett sådant hinder är bristen på kunskaper i ämnet både inom kultursektorn och hos potentiella finansiärer. Ett annat hinder för privat finansiering är privata finansiärers bristande engagemang för saken. På den punkten kunde det offentliga göra en hel del redan idag, som inte behöver kosta så mycket pengar, nämligen att ”stärka konstens och kulturens ställning inom olika delar av samhället”, som Kulturanalys så träffande skriver. Det kunde göras bland annat genom att upphöra med att reflexmässigt tala ner kulturen betydelse eller regelbundet informera allmänheten om att samhället behöver prioritera annat än kulturen att när det kniper ekonomiskt. Om inte det offentliga ens förmår att signalera att kulturen är en bärande del av vår välfärd och välbefinnande, att kulturella uttryck borde vara målet med hur ett välstånd ska användas, snarare än enbart ses som en kostnadspost eller ett medel för att åstadkomma välståndet, då kommer en utredning om skattelättnader för kultursponsring aldrig kunna ge annat än små effekter, låt vara positiva.
– Få privata givare vill sponsra något som staten, regionen eller kommunen i sina handlingar gör oviktigt relativt annat i samhället. Då vänder man sig till andra intressen istället. Som exempelvis till sport och friluftsliv som inte belastas med samma retoriska nedprioriteringar från det offentliga.
– Låt mig dock vara optimistisk och se den aviserade utredningen som ett första steg mot att successivt även tackla de övriga, mer grundläggande hindren för att etablera förutsättningar för ökad icke-offentlig finansiering av kultur i Sverige.
