Utredningen om kostnadshyror får kritik
Regeringens utredning om kostnadshyror för kulturinstitutioner har fått positiva reaktioner. Men professorn Hans Lind är kritisk. Han ifrågasätter varför statliga kulturverksamheter som bedrivs i särskilda kulturhistoriska byggnader överhuvudtaget ska betala hyra.
Förra veckan presenterade Konjunkturinstitutets Albin Kainelainen sin utredning om den ”kostnadshyresmodell” som omfattar Dramaten, Historiska museet, Operan, Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet. Kainelainens förslag att avskaffa kostnadshyror och införa marknadshyror har mestadels mötts av positiva reaktioner.
Men alla är inte lika övertygade. Hans Lind, som är professor emeritus i fastighetsekonomi vid KTH, kritiserade i måndags utredningen i en debattartikel. Lind efterfrågade mer radikala lösningar och argumenterade för att hyrorna för de berörda kulturinstitutionerna helt enkelt borde avskaffas. Museer & omvärld har fått en pratstund med honom.
Du menar att ordet ”marknadshyra” används på ett missvisande sätt i Albin Kainelainens utredning. Varför?
– I utredningen låter det som om det finns en marknadshyra som kan fastställas på ett någorlunda entydigt sätt. Definitionen av marknadshyra är, enkelt uttryckt, den mest sannolika hyran vid uthyrning på den öppna marknaden. Den mest sannolika hyran beror till exempel på om det är ett långt kontrakt eller ett kort kontrakt, hur hyran är indexerad, med mera. Det finns alltså flera olika marknadshyror beroende på en rad olika antaganden om kontraktets utformning och villkor i övrigt.
LÄS ÄVEN: Fem röster om regeringens utredning av hyresmodeller | Riksantikvarieämbetet
– I och med att det inte finns liknande lokaler som faktiskt hyrts ut så ska man förvänta sig att det kan bli mycket olika svar om man låter oberoende experter bedöma vad som är mest sannolik givet specifika villkor. Enligt uppgift är det mycket stor spridning i kvadratmeterhyra för privatteatrar, så det ger inte mycket vägledning om den sannolika hyran för Dramaten.
– Dessa saker tillsammans motiverar att det inte är lämpligt med hyresförhandlingar eller att Statens fastighetsverk ensamt sätter något som de kallar marknadshyra. Det logiska blir då – som utredaren Albin Kainelainen också föreslår – att regeringen bestämmer hyran. Men att kalla den hyran som regeringen bestämmer för ”marknadshyra” blir minst sagt underligt. Bättre att kalla det för ”administrativt bestämd hyra”.
Du anser att de fem museer som berörs av utredningen inte borde betala hyra överhuvudtaget. Varför?
– När statlig verksamhet bedrivs i statliga lokaler finns två sätt att finansiera skötseln av byggnaden. Det ena är ge pengar till dem som hyr lokalerna, vilka sedan betalar hyra. Det andra är att ge pengarna direkt till den statliga fastighetsägaren. Tanken bakom reformen 1990 var att ge ett totalt anslag till varje myndighet och ge dem frihet att välja lokal – läge och standard – och därmed kunde de styra över hur mycket pengar de vill lägga på lokaler.
– I de fallen som diskuteras i utredningen är dock lokalen bestämd. Teaterverksamheten ska bedrivas i Dramatenhuset, Nationalmuseum ska vara i huset på Blasieholmen, och så vidare. Eftersom lokalerna har stora kulturhistoriska värden så ska de skötas utifrån statens ambitioner när det gäller att bevara kulturbyggnader. Som jag skrev i min debattartikel är de grundläggande motiven för att ha en hyra inte relevanta i de aktuella fallen. Finns en ambition att kärnverksamheten ska ha en viss mängd resurser, det vill säga inte påverkas av eventuella hyresförändringar, så spelar hyran ingen roll alls för verksamheten.
Hur ska driften och skötseln av byggnaderna finansieras om staten inte får in någon hyra?
– I det aktuella fallet är det enklare och mer logiskt att Statens Fastighetsverk får pengar direkt från regeringen utifrån de bevarandeambitioner som regeringen har. Diskussioner om nivån på skötseln och kostnader tas då direkt mellan Statens Fastighetsverk och regeringen/departementen.
