Om återvätning och kulturmiljöer

Sverige tillhör de länder i Europa med störst våtmarksareal. Här kan du ta del av en övergripande orientering till vad återvätning innebär i praktiken samt varför och på vilket sätt återvätning också är en fråga om kulturmiljö.

En fjärdedel av de ursprungliga våtmarkerna har dränerats genom historiens gång för att bryta torv eller frigöra mark till jord- och skogsbruk. De dränerade torvmarkerna står för en femtedel av de totala utsläppen växthusgaser i Sverige. Återvätning har därför blivit ett viktigt fokus i klimatarbetet, inte bara i Sverige utan också inom EU.

Våtmarker som bildar torv bidrar till kolinlagring, bibehållande av befintliga kollager samt minskat läckage av växthusgaser. En dränerad torvmark däremot släpper ut växthusgaser. Det är dessa marker – de historiskt präglade, utdikade myrmarkerna – som är intressanta för återvätning i klimatsyfte. Därför är frågan om återvätning också en fråga om det historiskt präglade landskapet: om kulturmiljön.

Ekologiska och historiska perspektiv på återvätning

Begreppet återvätning (hydrologisk restaurering) används framför allt för åtgärder vilka syftar till att återställa grundvattennivån till ungefär samma nivå som före dikning i relation till markytan. Restaurering, anläggning eller återställande är andra begrepp som brukar användas. Begreppet återvätning är främst kopplat till syftet med åtgärden nämligen att man primärt vill minska utsläpp av växthusgaser.

Utifrån ett naturvårdsperspektiv innebär markavvattning att våtmarkernas ekologiska funktion sätts ur spel. Återvätning är en metod genom vilken markens hydrologi kan återställas. Utifrån ett historiskt perspektiv innebär återvätningen en ”ny årsring” i miljön – inte ett återställande till ett tidigare historiskt skede. Återvätningens avtryck i landskapet kommer i framtiden att vittna om människans kamp mot klimatförändringarna, inte om det samhälle som föregick utdikningarna.

Återvätning – enkelt men svårt

Återvätning framhålls ofta som en enkel åtgärd som innebär att lägga igen de diken som avvattnar ett område – eller att enbart avstå från att rensa befintliga diken. Men återvätning är också en komplicerad process.

När en återvätning övervägs är det flera olika frågor som aktualiseras. Till exempel vad som krävs för att uppnå syftet med återvätningen – det är inte alla dränerade våtmarker som ger klimatnytta vid en återvätning. Återvätning har, utöver de kolbindande egenskaperna, även andra positiva effekter. Till exempel för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som rening av vatten och minskat växtnäringsläckage. Den kan samtidigt ha negativa konsekvenser för vissa arter och ekosystem, för livsmedelsproduktion, landskapsbild och för kulturmiljön. En omfattande fråga är därför hur återvätning påverkar omgivningen: vilka andra intressen som berörs samt vilka regelverk som behöver beaktas.

EU:s förordning om restaurering av natur

EU:s förordning om restaurering av natur beslutades i juni 2024 och trädde i kraft 18 augusti. Den innehåller bindande mål och delmål för restaurering av ekosystem och för begränsning och anpassning till klimatförändringar i alla medlemsstater. Själva genomförandet av åtgärder planeras av varje land för sig och de har två år på sig att ta fram en nationell restaureringsplan.

Naturvårdsverket har en central roll i det svenska arbetet. Förordningen omfattar en rad olika restaureringsåtgärder, och flera av dem berör kulturmiljön på olika sätt. Återvätning av dränerade torvmarker är en sådan åtgärd.

Bidrag för att anlägga och återskapa våtmarker

Länsstyrelserna arbetar än så länge med återvätning inom skyddade områden framför allt. Observera att många naturreservat också omfattar kulturvärden.

Sedan 2021 arbetar Skogsstyrelsen med återvätning i skogsmark. Privata markägare erbjuds en ersättning för att plugga igen diken på sin torvmark.

För kommuner och vattenråd finns möjlighet att söka LONA- och LOVA-bidrag för arbete med återvätning.

När du vill veta mer