”Vad är det i museibegreppet som är värt att försvara?”

Ordet ”museum” har under de senaste åren kommit att sättas som etikett på verksamheter som inte nödvändigtvis uppfyller ICOM:s definition av ett museum. Och samtidigt som kommersiella institutioner har anammat begreppet har det börjat användas av konstinstitutioner som tidigare kallade sig för konsthall.

Men så står det också vem som helst fritt att kalla sig för museum.

– Om man skalar bort nästan allt det som man föreställer sig att ett museum innebär, som byggnaden eller samlingen, så är det en juridisk person som säger att ”jag är ett museum”, säger Isabella Tjäder.

Tillsammans med Marti Manen leder hon arbetet på konsthallen Index i Stockholm, som drivs som en stiftelse med finansiellt stöd av bland annat Stockholms kommun, Statens kulturråd och Region Stockholm.

På Index visas sedan januari utställningen ”Call it museum”, som utforskar museets förändrade bild av sin roll i samhället. Isabella Tjäder och Marti Manen ville dels undersöka vad de ser som ett hot mot det fria konstlivet, dels få museerna att rikta en kritisk blick mot sig själva och fråga sig vad det är som har fått ordet ”museum” att användas i andra sammanhang än de rent museala.

– Det hade varit väldigt lätt för oss att göra en utställning där vi ondgjorde oss över hur hemskt det är när kommersiella aktörer lånar museibegreppet. Men det räcker inte. Vi måste göra någonting mer. Vi måste titta på oss själva och se vad det är i museibegreppet som vi tycker är värt att försvara. Vad är det vi har gjort under de senaste 200 åren?, säger Isabella Tjäder.

Hon poängterar att alla museer baserar de val som dikterar hur en utställning ser ut och vilka föremål som visas på förutfattade idéer, men att det krävs kritisk analys för att inse att dessa idéer är allt annat än objektiva eller neutrala, utan tvärtom kodade av normer, ideologi och politik.

– Museer har kunnat komma undan med det. Nu är det fler museer som blivit mer transparenta och låtit valen som de gör bli tydligare, säger Isabella Tjäder och nämner Nationalmuseum efter renoveringen som exempel.

 

Alla känner geten

Det första som möter besökaren i utställningsrummet på Kungsbrostrand i centrala Stockholm är en lek med ett antal museers logotyper, skapad av Rubén Grilo. För Moderna Museet har konstnären bytt ut Robert Rauschenbergs handskrift, som utgör Modernas faktiska logga, mot Willem De Koonings.

– Rauschenberg är sammankopplad med hela bilden av Moderna Museet. Om man skulle be vem som helst i Sverige att nämna ett konstverk på Moderna så blir det geten i däcket. Det är inte en slump. Väldigt smarta människor som kan mycket om marknadsföring har pumpat ut den bilden, säger Isabella Tjäder.

Marti Manen fyller i:

– Och det fungerar! Det blir mänskligt, det är en person. Så det som Grilo gör är att väcka frågan vad som skulle ha hänt om Rauschenberg skulle vara en annan person? Tänk om det skulle vara Öyvind Fahlström i stället? Vad skulle det betyda att det inte var en amerikansk konstnär som symboliserar Moderna?, undrar han.

Moderna Museet har även bidragit till utställningen genom att låna ut skyltar till konstverk. Dessa visas upp i utställningen jämte skyltar från internationella konstinstitutioner som MoMA, Reina Sofía och Kiasma.

Här visas de upp, sida vid sida, i sin autentiska upphängning, för att illustrera den mångfald av information som de bär på. Vissa museer har till exempel endast översatt namnet på verket, men inte resten av informationen. På andra skyltar går det att utläsa vilken ekonomisk modell som ligger bakom museet.

– I den amerikanska instruktionen finns det till exempel med vilka donatorer som finansierat en utställning. Men överlag finns det ingen enskild modell för hur ett verk ska presenteras, det är olika vilken fakta man tar med, säger Isabella Tjäder.

Skillnaden kan även vara synlig internt. Trots att MoMA har över 11 000 verksskyltar skiljer de sig åt från utställning till utställning.

– De har en skuggbesökare som de skriver för. Det är något vi tänker mycket på, vad är det för typ av språk och symbolspråk som man skapar och som man påstår är objektivt. Om man ska välja någonting som är så objektivt som möjligt så är det de här verksskyltarna. Det man antas behöva veta, och det framställs på ett ”neutralt” sätt, säger hon och påtalar det komiska i att till och med färgen skiljer sig åt mellan museerna, trots att samtliga verksskyltar är vita med svart text.

– Men de kan inte bestämma sig för en svart eller en vit. Inte ens det som ska vara det mest standardiserade som finns är standardiserat, säger hon.

 

Ekonomiskt spel

Att institutioner som överhuvudtaget inte visar originalföremål kallar sig museum visar att det finns ett ekonomiskt värde i att använda begreppet, menar Marti Manen. ”Ett ekonomiskt spel”, kallar han det och nämner Paradox Museum och Viking Museum i Stockholm som svenska exempel.

– Det fungerar för dem. Folk betalar inträde för att gå dit. Men samtidigt är det en tillfällig institution. Vi vet inte om Viking Museum ska stanna, de kanske stänger. Vi vet att vissa museer är kvalitetsinstitutioner. Om Viking Museum är det är jag inte så säker på, säger han.

LÄS ÄVEN: ”Det borde finnas en gräns för hur tråkiga museer kan vara” | Riksantikvarieämbetet

Exakt när begreppet museum började bli ett ”ekonomiskt spel” kan han inte svara på. Han uppmärksammar dock Paradox, som finns i närmare femton städer över hela världen – däribland Stockholm – som ett exempel på hur museer har blivit ett franchisekoncept.

Paradox är ett koncept som bygger på att ge besökaren en upplevelse.

– De använder ett namn som hjälper dem att bygga en ekonomi. Vi vet att det är extremt svårt för ett museum att överleva. Det finns mycket jobb och material som är osynligt, och som kostar mycket pengar. Det har inte Paradox, säger Marti Manen.

– De har inget samhällsuppdrag, inte ens ett självpåtaget samhällsuppdrag. Andra institutioner, som till exempel Black Archives Sweden, har inte heller tilldelats ett samhällsuppdrag utan har, precis som många andra konstnärsdrivna eller civilsamhälleliga organisationer, fötts ur ambitionen att försöka fylla ett hål som finns i historieskrivningen. De har startats i reaktion mot det som finns. Det är väldigt arbetsamt för dem också, men de gör det för att de inser vikten av det de gör. Medan Paradox eller Viking Museum inte behöver göra så mycket research, det spelar ingen roll om det blir lite fel. För Historiska museet är det däremot extremt viktigt att det blir rätt. Det är så klart mer kostsamt att bedriva den typen av verksamhet, säger Isabella Tjäder.

Ett annat exempel som hon nämner är Stockholms Kvinnohistoriska, som bygger på tanken att utmana museer och arkiv och få dem att reflektera över sin representation.

– De har skapat en institution som uppmanar till ett fortsatt arbete i samlingar som redan finns, snarare än att bygga upp en helt ny samling, säger Isabella Tjäder.

 

Museum som konstverk

I utställningen finns två konstverk som givits formen av ett museum. Dels är det ”Museum of incest” av den brittiske konstnären Simon Fujiwara, som behandlar mänsklighetens historiska relation till incest.

– Fujiwara presenterar verket som ett museum, han använder sig av museets vokabulär för att berätta något som är ganska brutalt. Och med forskning visar han att det är viktigt. Samtidigt berättar han om relationen till sin pappa. Han är extremt duktig, säger Marti Manen.

– Det han visar är hur man kan sanera saker som vanligtvis inte skulle fungera i anständiga rum genom att använda det här museispråket. Det blir en spegel mot hur kultur används, säger Isabella Tjäder.

Det andra konstverket är ”Flo Kasearu House Museum”, där den estniska konstnären Flo Kasearu har gjort om sitt hem i Tallinn till ett museum. Isabella Tjäder kallar det ”traditionellt, lite som August Strindberg-museet”.

– Men istället för en död, vit man så är hon en levande kvinnlig konstnär i trettioårsåldern som säger att ”det här är museet”, säger Isabella Tjäder.

Hon pekar på museets skylt, som brukar sitta vid Kasearus ytterdörr, men som nu lånats ut till Index utställning.

I det åtta rum stora huset visar Flo Kasearu upp sin konst och sin vardag. Hon är museichef, biljettansvarig, guide och kaféservitris, för att få besökaren att förstå att ett museum inkluderar alla dessa olika roller.

– Och genom att själv spela alla de olika rollerna gör hon det väldigt tydligt hur vi läser ett museum, säger Isabella Tjäder.

”Flo Kasearu House Museum” skulle kunna definieras som ett kulturhistoriskt museum, eftersom det visar upp konstnärens vardag. Men i första hand är det ett konstverk.

– Det är lika mycket ett museum som ett konstverk. Det är en performativ handling. Det är en upplevelse som varje besökare tas igenom. I ett konstverk kan alla aspekter av kulturhistoria och arkitektonisk historia finnas. Då blir det lättare att argumentera för hur allting får plats i samma paket, säger Isabella Tjäder.

Marti Manen nämner Konsthall C i Hökarängen i Stockholm, som på samma gång är ett offentligt konstverk, stadsförnyelseprojekt och konstinstitution – alltihop inrymt i en före detta tvättstuga.

– Det ställer samma fråga: ska man se det som ett konstverk eller en institution? Man väljer själv. Som individ har man ganska mycket agens. Det är någonting som jag tycker är intressant med konstinstitutioner, att publiken har massa agens och tänker att ”det inte är konst”, säger han.

”Spännande dialog”

Marti Manen konstaterar att många institutioner har sina identiteter på båda sidorna, men att Moderna Museet heter just ”museet”, inte ”konsthall”, trots att det även har den funktionen.

– För oss är det en dialog som är extremt spännande. Finns det gränser eller inte? Och så kommer en aktör som Fotografiska, som visserligen inte kallar sig för museum i Sverige, men benämner alla sina verksamheter i andra städer som museum. Men har de en samling? Har de en offentlig funktion för allmänheten eller inte?, frågar han.

Han har flera frågor. Har de privata museerna en etik? Kan en person öppna ett museum och stänga det tre månader senare?

Museet han syftar på är Naom, som öppnade förra sommaren i syfte att ”utmana vad ett museum kan vara”, men som begärdes i konkurs innan sommaren var slut. Museets korta levnad beskrivs i utställningen ”Call it museum” med hjälp av ett antal tidningsartiklar.

– En kommersiell aktör kan visa en vilja att öppna ett museum och sedan, tre månader senare, bestämma sig för att de inte ska göra det. Det skulle vara fine om de inte kallade det för museum. Men att hävda att det inte bara är ett museum, utan ett ikoniskt museum som ska förändra världen och sedan, tre månader senare, är det stängt. Vad händer nu med konsten? Det pågår en konkursprocess och konstnärer har förlorat sina verk, säger Marti Manen.

 

Ser gärna fler utställningar om museer

Samtliga museer som finns representerade i ”Call it museum” är konstinstitutioner. Om utställningen hade breddats till att innefatta kulturhistoriska museer hade den sannolikt sett annorlunda ut, tror Isabella Tjäder och Marti Manen.

– Det finns en lite mer internationellt samstämmig idé kring konstkanon. Inom det kulturhistoriska området finns ett större utrymme att göra individuella val som får ringar på vattnet. Det finns ännu fler lager att undersöka i vilka val som görs kring objekt med kulturhistorisk värde, säger Tjäder.

Hon konstaterar att konsten är hennes fält.

– För oss går kanske den yttre gränsen vid konst. Men vi vill gärna se fler göra den här typen av utställningar, säger hon.

”Call it museum” har mötts av stort intresse från museerna. Att det är fler som funderar på de frågor som ställs blev tydligt när Index började jobba med utställningen.

– För oss är det väldigt naturligt att göra den här utställningen. Vi tänker på sådana här frågor hela tiden. Inom det arbetet som vi bedriver ifrågasätter vi ofta vad en institution som Index kan göra. Men det var inte självklart för oss att många andra också tänker på, och brottas med, de här frågorna, säger Isabella Tjäder.

– Och det är flera institutioner från andra länder som vill komma på besök, säger Marti Manen.

Han påpekar att ”Call it museum” inte ska uppfattas som en attack på museer.

– Vi älskar konstinstitutioner och museiverksamheter. Det är inte en konfrontation. Det är som att vi alla jobbar tillsammans. Vi måste hitta ett sätt att förstå varandra. Vi känner att det händer nu, men det finns mycket mer, säger han.

– Jag tror att det är välkommet att vi har flyttat fokus från en verksamhet där man är van att det är utställningsobjektet, oavsett om det är ett konstverk eller ett kulturhistoriskt objekt, som står i centrum. Infrastrukturen runtom, verksskyltarna, protokollen för hur det hanteras och arkiveras, det ska bara finnas där. Då tror jag att det har varit välkommet från många i fältet att vi flyttar fokuset till de faktiska processerna som gör det möjligt, säger Isabella Tjäder.

 

”Behöver institutioner som jobbar långsamt”

Borde museibegreppet skyddas för undvika att det missbrukas? Marti Manen tycker det.

– Vi behöver institutioner som jobbar med kultur, med historien. Det skulle vara konstigt att inte ha historieinstitutioner som jobbar långsamt. Att de hade en plats för dig att bli en människa, säger han.

I dialog med Index ungdomsråd har han insett museets betydelse.

– Det är fint att höra dem säga ”vi vill vara på ett museum, det känns bättre än att vara på Moderna än på Mall of Scandinavia”. När vi frågar dem varför svarar de: ”Det låter mindre, jag är en person som kan tänka där”. Det finns inte så många andra sådana platser idag. Torget har kommersialiserats eller är övervakat.

Isabella Tjäder berättar om hur hon hörde Magdalena Holdar, docent i konstvetenskap och curatoriella studier vid Stockholms universitet, prata om att när Louvren i Paris öppnade för allmänheten visste inte publiken hur den skulle bete sig.

– De hade kapat huvudet på kungen och tagit hela den kungliga samlingen för att ge den till medborgarna. Allt som hade varit rojalistiskt skulle nu vara broderligt och medborgerligt. Men det var något helt nytt för publiken. Det som låg närmast till hand, något som folk kunde förhålla sig till, var att likna det vid en park. Så folk hade picknick inne på museigolvet. Och kulturhistoriskt sett är det inte jättelänge sedan. Om man tänker att på de här 200 åren har vi kommit så här långt – hur kommer vi att tänka om 100 år? Jag har inget svar, men jag blir entusiastisk av tanken.