Vikingtidsmuseet i Oslo jagar finansiering – medan det byggs

Det har kallats för ”Norges kulturella flaggskepp”, vilket såklart är en lek med orden. Sedan 1926 har Vikingtidsmuseet på Bygdøy, ett par kilometer utanför Oslos stadskärna, varit hem åt Tuneskeppet, Gokstadskeppet och Osebergskeppet, världens bäst bevarade vikingaskepp.

Med tiden har det blivit allt tydligare att platsen inte är hållbar, vare sig för föremålen eller publiken. Diskussionen om hur skeppen ska kunna säkras för framtida generationer påbörjades redan under 1990-talet. Olika alternativ har diskuterats, bland annat ett helt nytt museum i centrala Oslo.

2012 slog en expertkommitté fast att de 1 200 år gamla skeppen inte skulle tåla en flytt, men att de heller inte kunde vara kvar i gamla museet där de har stått i 100 år.

Kompromissen blev att göra en tillbyggnad på det gamla museet. En arkitekttävling utlystes, och vinnaren blev den danska arkitektbyrån AART, som föreslog en halvcirkelformad utbyggnad. Det färdigbyggda museet kommer ha en yta på 13 000 kvadratmeter, varav drygt 5 000 för själva utställningarna.

Sedan 2017 har Göran Joryd i uppdrag att projektleda det nya Vikingtidsmuseet. Han är anställd av Kulturhistorisk museum i Oslo, där Vikingtidsmuseet ingår, som i sin tur är en del av Oslo universitet.

Att säga att Joryds uppgift är att flytta tre skepp hundra meter är en grov förenkling. Han koordinerar allt som har med museets verksamhet att göra: utställningar, publikerbjudanden och alla kommersiella tjänster, som butiker och restaurang. Av museets personal arbetar ungefär 25 personer med projektet. Men Joryd arbetar även nära leverantörer, entreprenörer och samarbetspartners, till exempel Ralph Appelbaum Associates, som arbetar med Vikingtidsmuseets utställningar.

Det är ett enormt projekt på många sätt.

– Det förändrar ju hela verksamheten och hur vi bygger upp museet. Men så är det ju också ett stort byggprojekt, säger Göran Joryd.

Göran Joryd, projektledare för Vikingtidsmuseet i Oslo. Foto: Kulturhistorisk museum (CC BY)

Själva bygget utförs av Statsbygg, Norges motsvarighet till Statens fastighetsverk, och finansieras med pengar ur statsbudgeten. Det är vanligt att Statsbygg hyr ut museibyggnaderna till dem som använder den. Men eftersom universitetet har en egen fastighetsavdelning som äger och driver hus kommer universitetet ta över ägandet när bygget är klart.

Byggstarten skedde 2023 och i december förra året placerades en krans på museets färdiga tak. Utåt sett ser det ut som att tidsplanen håller och museet, som stängde sin publika verksamhet 2021, kommer kunna stå färdigt vid årsskiftet 2027-2028.

– Det är det vi jobbar för, vi har en tro på att vi ska klara detta. Men sedan har vi ju fått några utmaningar på vägen som kan påverka det, säger Göran Joryd.

Utmaningen? Att delar av museet ännu saknar finansiering.

Kalkylerna har mognat

2020 beviljade den norska staten 2,1 miljarder norska kronor till projektet. Två år senare, våren 2022, stod det klart att byggprojektet skulle bli ytterligare en miljard kronor dyrare.

Kostnadsökningen beror bland annat på att Statsbyggs kalkyler, som Göran Joryd uttrycker det, ”har mognat” i kölvattnet av covid och oron i omvärlden.

Men den största orsaken till att projektet har blivit mycket dyrare är flytten av skeppen.

– Det är ingen som har gjort det här tidigare, och det har visat sig vara mycket mer krävande än man hade trott. Så den kostnaden, som är en del av byggprojektet, har ökat många gånger i storlek, säger Göran Joryd.

För tillfället finns bara sex av museets totalt 300 föremål kvar i det gamla museet. Det är de tre skeppen samt tre slädar som hittades i vikingagraven i Oseberg. Resten har flyttats till ett magasin.

De sex återstående föremålen har säkrats i vibrationssäkrade riggar som placerats ovanpå luftkuddar, så att de svävar i luften. Allt för att inte vibrationer från den pågående byggnationen ska påverka dem. Dessutom är de inpackade och klimatanpassade.

– Att de ska kunna stå där medan det är en byggplats runtom har varit en krävande och kostnadsdrivande operation, säger Göran Joryd.

I september blir Osebergskeppet först ut att flyttas. Det är en manöver som har planlagts och förberetts i flera år av en stor grupp experter. De egna konservatorerna, som känner skeppen väl, utgör viktiga nycklar i arbetet. Genom att scanna skeppen med modern teknologi har de kunnat se hur träverket har rört på sig över tid och kunnat kartlägga strukturella förändringar.

– Genom att jämföra scanningar över lång tid har man sett att skeppen liksom står och faller ihop över sina egna stöttor. Förr eller senare hade de fallit samman, säger Göran Joryd.

Statsbygg har tagit in ingenjörer med expertis inom vibrationer. Det har även ingåtts ett avtal med ett företag som är verksamt inom olje- och gasindustrin och har erfarenhet av komplexa konstruktioner och att flytta stora objekt. Det är detta företag som har byggt riggarna som skeppen står i och som de också ska flyttas i.

 

Reducera budget med kvarts miljard

När den ursprungliga budgeten sprack 2022 stoppade regeringen projektet för att se över hur kostnaderna kunde sänkas. Flera alternativ utreddes. Till slut valde regeringen att göra klart allt som dittills var planlagt, men att inte finansiera färdigställandet av museet. Projektet ombads reducera kostnaderna med en kvarts miljard.

Pengarna räcker i stort sett till att resa ytterväggarna på delar av museet.

Att hitta finansiering är med andra ord en av Göran Joryds främsta uppgifter. Det kulturella flaggskeppet kommer få byggas medan det seglar.

– Det är klart att det hade varit mycket lättare om den finansiella konstruktionen varit klar från starten. När man jobbar med en kombination av privata och offentliga medel blir det mycket svårare att i efterhand hitta ny privat finansiering. När staten går in och reducerar i sitt eget projekt blir det utmanande, säger han och påpekar att det var svårt att få till finansieringen redan 1926. Då fick museet byggas i etapper, och under sex år stod Osebergskeppet ensamt i museet. 1932 kunde museet byggas ut och ge plats åt Tuneskeppet och Gokstadskeppet. Först efter andra världskriget, 1957, kunde museet färdigställas med den fjärde flygeln, där en stor del av föremålen från skeppsgravarna placerades.

Redan från starten har det varit tydligt uttalat att Vikingstidsmuseum, genom Oslo universitet, ska finansiera utställningar och publika upplevelser. Arbetet med att hitta externa finansiärer inleddes redan 2018 och har, enligt Göran Joryd, varit framgångsrikt. Bland annat har Eilif Holtes allmännyttiga fond stöttat projektet med 200 miljoner kronor för utställningar och publikupplevelser.

– Det är lättare att få finansiering när du jobbar med de publika delarna, men svårare till andra saker, säger han.

Men några finansiärer har de lyckats engagera. Sparbanksstiftelsen DNB stödjer projektet med 64 miljoner kronor, som öronmärkts för undervisningslokaler. Samma stiftelse har sedan tidigare beviljat en ansökan om stöd till ett speciellt förmedlingsupplägg för barn och unga på 20 miljoner kronor.

I medier har det rapporterats mycket om att norska filantroper har stöttat museiverksamheter. Men det är stor skillnad mellan att stötta ett konstmuseum och ett kulturhistoriskt museum, påpekar Göran Joryd.

– Konst kan man äga som privatperson medan kulturhistoria och kulturminnen ägs av staten. Så det privata har ju andra incitament att gå in i konstsektorn, säger han.

Finns det en risk att museet tvingas tumma på sin integritet när de nu måste samla in pengar så sent i byggprocessen? Göran Joryd tror inte det.

– I de dialoger som vi har haft så här långt har det inte diskuterats att finansiärerna skulle få tillbaka något för det de bidrar med. Det ligger inga speciella villkor för det någonstans. Men vi sätter ju naturligtvis otroligt stort värde på de bidragen vi får och vill göra det vi kan både för synliggörande och samarbeten. Men det ligger inga krav någonstans, säger han.

Dynamiskt museum

Det nya museet byggs med ett 200-årsperspektiv. Skeppen placeras på vibrationssäkrade fundament som tål 500 år av jordbävningar.

– Utställningsmässigt har vi ju inte satt någon exakt tid, mer än att vi bygger ett dynamiskt museum. Kunskapsunderlaget för vikingatiden ändrar sig ju hela tiden. I och med att vi är ett forskningsmuseum har vi ju också tillgång till världens främsta vikingatidssamling. Och vi har också tillgång till en världsledande miljö för forskning. Så det är klart, här produceras ju hela tiden kunskap om vikingatiden. Vi får nya föremål och nya fynd. Så vi bygger ju utställningarna också så att de kan reflektera den uppdaterade kunskapsnivån. När kunskapen ändras kan vi ändra på utställningen också.

När museet byggdes 1926 var det ”på många sätt en ett mausoleum över de här furstarna från vikingatiden”, menar Göran Joryd.

– Hela narrativet kretsade runt vikingaskeppen och vikingagravarna. Nu är det ju något helt annat. Nu handlar det om hela vikingatiden och vikingarnas värld, som ju är större än bara fynden. Idag finns ett helt annat underlag för det vi vet om vikingatiden, så den historia som vi lägger fram handlar om hela vikingarnas värld.

Museets publik är stor och yvig och utställningarna behöver kunna tilltala såväl initierade historieentusiaster som nyfikna turister. Med utgångspunkt i den amerikanske forskaren John Falks tankar om identitetsrelaterad motivation har det kommande museets målgrupper delats in i fem grupper: ”explorers” (”upptäcktsresande”), ”vikingaentusiasterna”, ”inspiration och reflektion”, ”gemenskap och tillhörighet” samt ”skolor och lärande”.

– Det är ju inte så att allt som finns på museet är för alla, men det kommer finns någonting för alla. Vi har försökt jobba ganska strukturerat runt det här. Vem är målgruppen? Vad har vi för nivåer av upplevelser? Och sen har vi olika sätt att kommunicera det på.

Olika verktyg kommer att användas för att ge publiken olika typer av upplevelser. Även här har arbetet varit strukturerat. I utställningarna kommer museet arbeta med stämning och atmosfär, men även motivation samt lärande och kunskap. Här kommer vikingatiden att möta modern teknologi.

– Det är allt från texter på väggarna till interaktiva filmer, ljudspår och mer immersiva filmprojektioner, allt för uppnå en totalbild av både upplevelsen och de lärandedimensioner som vi ska få fram för att nå de olika målgrupperna, säger han.

Kommersiella aktörer ett komplement

Det finns idag en hel industri som kretsar kring vikingarna, vilket gör att konkurrensen om publiken är stor. Men Göran Joryd ser ingen motsättning mellan det kommersiella och det museerna vill förmedla, även om han upplever att norska museer i allt större utsträckning förväntas vara attraktioner och underhållning för att locka turister.

– Jag tänker att det är helt okej, vi representerar olika saker. Vi har det så inpräntat i oss att vi är ett forskningsmuseum och att vi är baserade på kunskap. Det är vår plattform. Vi tänker att vi ska klara av att förmedla den bästa förståelsen som forskarna har om vikingatiden. Det är ju inte säkert att den är sann, för den ändrar sig ju hela tiden, men det är i varje fall den bästa förståelsen man har vid en tidpunkt, säger han.

– Sedan önskar vi ju att de som gör kommersiella produkter kommer till oss och hämtar sin kunskap hos oss, för då får vi bättre kommersiella produkter. Så länge de är kunskapsbaserade ser vi kommersiella aktörer som goda samarbetspartners. Kan vi bidra till att även de som jobbar med underhållning, attraktioner eller kommersiella turisterbjudanden blir mer autentiska genom att hämta forskningsbaserat innehåll från oss är det bara positivt.

Den ekonomiska utmaningen till trots hävdar Göran Joryd att han sover gott om nätterna. Dagligen får han bekräftelse på att många vill stötta museets arbete.

– Att vi har så många vänner runt omkring är något som gör att vi orkar fortsätta med det här jobbet. Det är många som hejar på oss. Men det är klart, det är ju inte det detsamma som att givare och sponsorer står i kö för att få finansiera ett statligt byggprojekt, säger han.

– Det är ett stort projekt och det är ju en fantastisk resa att få vara med på, att etablera något sådant här. Och för mig personligen är det väldigt viktigt och fint. Och då tål man också lite mer motstånd.