Fornlämningar i översiktsplaneringen
Fornlämningarna ger landskapet en historisk dimension där bevarade och tillgängliga fornlämningar ger en unik möjlighet för medborgarna att uppleva historien i sitt närområde. Fornlämningar utgör ofta en väsentlig del av kulturvärdena i ett landskap och det är viktigt att de beaktas vid planeringen av olika typer av förändringar i den fysiska miljön.
I många tätortsområden är större delen av de ursprungligen kända fornlämningarna idag borttagna eller förstörda. Med fördel kan därför underlag till översiktsplanen tas fram som redovisar fornlämningsfrekvensen för olika kommundelar och visa hur stor andel av olika typer av fornlämningar som finns kvar. Att ha tillgång till sådan information möjliggör en värdering av fornlämningen i sitt sammanhang och som en resurs inför planerade förändringar.
I samband med planeringen av exploateringsområden kan det finnas extra skäl att uppmärksamma fornlämningssituationen, då denna kan påverka planens lämplighet och genomförbarhet. Fornlämningar kan också utnyttjas som målpunkter vid planeringen av grönstruktur och rekreationsstråk (3 kap. 4 och 5 § p 3 Plan- och bygglagen PBL). Oftast räcker det med att analysera fornlämningssituationen i fornminnesregistret Fornsök i kombination med uppgifter från befintliga kulturmiljöprogram eller liknande. Resultat som publicerats i rapporter från tidigare utförda arkeologiska utredningar och undersökningar är också ett viktigt material för att tolka fornlämningsbilden och ge ett perspektiv på historien i landskapet.
Översiktsplanen kan också utgöra ett underlag för tillämpningen av 2 kap. KML då fornlämningarna kan värderas i sina sammanhang, och deras betydelse för den långsiktiga landskaps- och bebyggelsestrukturen kan bedömas. Fornlämningar med en lokalisering som förstärker förståelsen eller upplevelsen av olika historiska strukturer eller tidsskeden har en särskild betydelse.
Att kunna läsa landskapets historia är viktigt för att kunna se sin boendemiljö eller arbetsplats i förhållande till tid och rum. Ett landskap där tidsdimensionen är synlig ger förståelse, kunskap och välbefinnande som i förlängningen också gör att miljön upplevs som mer värdefull. Fornlämningar (gravhögar, ruiner, boplatser) från olika tidsperioder är sådana viktiga bärare av kunskap och upplevelser.
Att värna om kulturarvet står inte i motsatsförhållande till samhällsutveckling. Kulturmiljölagen (KML) syftar till att fornlämningar ska bevaras. Men genom samråd med länsstyrelsen och eventuella ändringar i byggplanerna, arkeologiska utredningar eller undersökningar, kan man i de flesta fall bygga på mark med fornlämningar. Fornlämningar som ligger kvar intill områden som bebyggs kan bli en värdefulla för de som ska nyttja platserna i framtiden. Kunskap från arkeologiska undersökningar som utförs inför en byggnation kan ge värdefull kunskap om platsens historia. Denna kan utnyttjas som en resurs som ger byggprojektet en särskild karaktär och dimension. Det kan vara som rekreation eller för att söka en historisk upplevelse.
Det är viktigt att fornlämningar beaktas i tidiga skeden av planering och byggande. Ett samordnat agerande av berörda myndigheter kan effektivisera planering och tillståndsprövning samt underlätta för fastighetsägaren.
I de processer där en miljökonsekvensbeskrivning krävs, behöver ofta ett kulturmiljöunderlag tas fram där fornlämningarna utgör en viktig del. Fornlämningsmiljöerna behöver analyseras på ett sådant sätt att fornlämningarna sättas i sitt sammanhang och värderas.
Syftet med dessa texter är i första hand att ge information till de på kommunerna som hanterar översiktsplaner, detaljplaner och bygglov. De kan också med fördel läsas av den som planerar ett byggprojekt som kan komma att beröra fornlämningar.