Språk, namn, bilder och färg
Skrev vikingarna dikter på runstenarna?
Ibland är delar av runstenarnas texter skrivna på vers. Vi brukar kalla det runpoesi. De verser människorna på vikingatiden diktade låter inte som de verser vi skriver. Vi brukar ju nästan alltid använda ord som rimmar i slutet på varje rad, för att visa att det är en vers.
På vikingatiden diktade man bland annat på ett sätt som kallas fornyrdislag. En vers i fornyrdislag har rader som hör ihop två och två och i de här två raderna skall minst två, men helst tre, av orden börja på samma bokstav. När orden börjar på samma bokstav säger man att de allittererar med varandra. En vers med allitteration skulle kunna se ut så här:
”Här kommer stenen
att stå och stiligt
skall den visa
vilken viking
alla skall minnas
i många mansåldrar.”
Den här versen är förstås ingen riktig gammal vers som finns på någon runsten. Den är bara påhittad för att visa hur allitteration fungerar. Det är de bokstäver som står med kursiv stil som allittererar. I de två första raderna är det alltså st som allittererar med varandra. I rad tre och fyra är det v och i de två sista raderna är det m. Som du ser skall det vara ett ord i den första raden och två i den andra som börjar med den allittererande bokstaven.
En riktig runstensvers finns på den höga smala runstenen från Sälna bro i Uppland. När man översätter versen till våra dagars svenska blir versen inte riktigt lika bra som den var på runsvenska. Så här lyder den:
”Alltid skall ligga
medan åldrarna leva
bron hårdslagen och
bred efter den gode.
Svennerna gjorde den
efter sin fader.
Ej kan en bättre
brovård byggas.”
Några av orden i versen är kanske lite svåra att förstå. Medan åldrarna leva betyder ”så länge det finns människor som lever”. Bron hårdslagen betyder att bron skall vara stark och välbyggd. Den gode är ett lite förkortat sätt att skriva ”sin gode far”. Svennerna betyder ”de unga männen”, alltså sönerna som lät resa runstenen och göra bron. Brovård är en bro som byggts till minne av någon. (På stenen står egentligen brautaR kumbl, som betyder ”vägvård”, men vi har inget ord för väg som börjar på b i svenskan längre).
Mot slutet av vikingatiden började man skriva vers med rimord på slutet. Det finns bara några enstaka sådana verser på runstenar. I Vallentuna kyrka finns en sådan runsten. På den finns det en vers som låter så här:
”Han drunknade i Holms hav.
Hans knarr (= skepp) gick i kvav,
bara tre kom av.”
Vad hette man på vikingatiden?
Många av runstenarnas texter är ungefär likadana. Det är bara namnen på människorna som är olika. Det betyder att det finns väldigt många personnamn i runstenarnas inskrifter. Därför vet vi vad många av människorna på vikingatiden hette. De flesta som omnämns i runstenarnas texter var män, därför känner vi till flera pojknamn än flicknamn från vikingatiden.
Här nedanför kan du se en lista med några av de vanliga vikingatida namnen. Du ser att många av dem fortfarande används. Men många används inte alls längre.
Pojknamn:
Anund, Björn, Dan, Erik, Eskil, Frösten, Fulluge, Grimulv, Gudmund, Gunnar, Halvdan, Holmfast, Holmger, Holmsten, Illuge, Ingefast, Ingvar, Kättilmund, Olav, Ragnar, Ragnfast, Sigfast, Spjallbude, Sten, Sven, Torbjörn, Torfast, Torgisl, Torkel, Tormund, Torsten, Ulv, Ulvkell, Vibjörn, Åsbjörn, Åsgöt, Östen.
Flicknamn:
Astrid, Estrid, Gudlög, Holmfrid, Holmgärd, Ingeborg, Ingetora, Ingrid, Ingegärd, Ragnfrid, Ragnhild, Sigrid, Tora, Torgärd, Tova, Vifrid, Åsa, Ärnfrid.
Finns det namn på platser i Sverige på runstenarna?
De flesta namn på svenska platser som finns på runstenarna är namn på gårdar. På Ågerstastenen utanför Enköping i Uppland till exempel står det att Särev ”bodde i Ågersta”. Då vet de som bor i Ågersta i dag att deras gård har hetat likadant ända sedan vikingatiden.
För dem som arbetar med att tolka ortnamn, alltså försöka lista ut varför en plats har fått sitt namn och vad namnet betyder, är det också bra att få veta hur namnet stavades på vikingatiden. Då blir det lättare för dem att förstå vilket ord det är som ingår i ortnamnet. Just Ågersta innehåller ett nu försvunnet ord *aghur, som har betytt ‘spets’. Troligen har namnet syftat på den långa smala höjd som gården ligger på.
Runstenen vid Ågersta i Löt, Uppland, som visar att gården bar (i stort sett) samma namn redan på vikingatiden.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)
Ibland finns det också namn på landskap och andra större platser. På en runsten från Torsätra i Västra Ryd i Uppland (nu utställd på Historiska museet) står att ”Han blev sjuk ute, när de tog gäld (det vill säga tribut eller skatt) på Gotland”.
En runsten vid Ärja kyrkoruin utanför Mariefred i Södermanland nämner om en person att ”han blev dräpt i Kalmarsund, när de for från Skåne”. På Frösöstenen i Jämtland står om Östman, som lät resa stenen, att ”han lät kristna Jämtland”.
På en runsten som finns i Aspa i Södermanland står det vad människorna på vikingatiden kallade Sverige. Det är den äldsta texten som finns där namnet på vårt land står på svenska. De kallade Sverige Sveþiuð (eller Svethiudh). Början av namnet Sve- är samma som början av namnet idag. Det betyder ”svear”.
Det var människorna som bodde här som kallades så. Men i Sverige är slutet av ordet rike, alltså land, fast stavat med g i stället för k. Sverige betyder alltså ”Svearnas rike”. Det vikingatida namnet på landet, Svitjod, betyder i stället ”svea-folket”.
Þiuð (Þiudh) är ett gammalt runsvenskt ord som betydde ”folk”. Ordet folk fanns också på vikingatiden och det har vi fortfarande kvar, medan det andra ordet har försvunnit. På Island kallar man Sverige fortfarande för Svíþjóð.
Vad föreställer bilderna på runstenarna?
På de flesta runstenarna står runorna mellan två linjer. De här båda linjerna slutar ofta med ett djurhuvud i den ena änden och en svans i den andra. Det ser alltså ut ungefär som drakar eller ormar. Eftersom vi inte riktigt vet vad för slags djur det skall föreställa brukar vi kalla dem rundjur.
På många runstenar finns det också ett kors. I svaret på frågan Var vikingarna kristna? kan du läsa mer om korsen. På några runstenar finns det flera figurer och bilder. Ibland är det nästan som tecknade sagor. Det är oftast sagor som handlar om de gamla asagudarna Oden, Tor och de andra. Sagorna om asagudarna brukar kallas myter.
Sigurd Fafnesbane
På en stor berghäll på det så kallade Ramsundsberget inte så långt ifrån Eskilstuna i Södermanland finns en stor sådan här bildberättelse. Den runristningen brukar kallas Sigurdsristningen, eftersom bilderna på den visar sagan om Sigurd Fafnesbane.
Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)
Sigurd skulle lära sig att bli smed och arbetade i Regins smedja. Regin hade smitt ett fantastiskt bra svärd av bitarna av ett gammalt trasigt svärd som Sigurd hade. Hans far hade fått svärdet av asaguden Oden innan Sigurd var född. Med det skulle han döda draken Fafner.
Draken låg vid sin håla och vaktade en stor guldskatt, som asaguden Oden hade givit Fafnes far som ersättning för att gudarna hade dödat Fafnes och Regins bror Utter. Fafner hade sedan rövat skatten från sin far och förvandlat sig till en drake för att kunna vakta skatten.
Fafnes bror Regin var inte nöjd med att ha blivit utan, nu ville han ha guldskatten. Regin bad Sigurd att hjälpa honom att döda Fafner med sitt svärd. Som belöning skulle han få en del av skatten. För att kunna sticka svärdet genom drakens hjärta utan att komma för nära Fafnes eldsprutande gap grävde Sigurd en grop i marken. Han kröp ner i gropen och väntade där med sitt svärd till Fafner kom krypande förbi. När Fafner var rakt över gropen där Sigurd satt stack han upp svärdet rakt i Fafnes hjärta. Det kan man se nere till höger på ristningen.
Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)
I vänstra delen av ristningen ser man städet och blåsbälgen som smeden hade använt när han smidde svärdet. Där sitter också Sigurd och steker något. Han håller en pinne över en eld. Han sitter och steker Fafnes hjärta.
Fafnes bror Regin bad Sigurd att han skulle ta ut drakens hjärta och steka det. Regin ville äta upp det stekta hjärtat. Han tänkte att om han åt upp Fafnes hjärta skulle en del av broderns styrka och mod föras över till honom själv. När Sigurd skulle känna efter om hjärtat var färdigstekt brände han sig på tummen. Bilden på ristningen visar hur han stoppade tummen i munnen, som man gör när man bränt sig eller gjort sig illa.
Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)
Då hände något konstigt med Sigurd. Han kunde plötsligt förstå vad fåglarna som satt i trädet sa. De kvittrade och ropade till Sigurd att han skulle se upp, för Regin tänkte döda honom. Regin ville inte ge Sigurd något av guldskatten.
När Sigurd blev varnad av fåglarna tog han sitt svärd och högg huvudet av Regin. Längst till vänster ser man Regins huvud ligga bredvid hans kropp. Sigurd kallas Fafnesbane. Namnet betyder att han dödade draken Fafner. Att vara någons bane betyder alltså att man är den som dödat honom.
Tors fiske
En annan myt som finns avbildad på en runsten är Tors fiske. På en runsten utanför Altuna kyrka i Uppland finns en sten där man kan se Tor åka ut i en båt för att fånga Midgårdsormen.
Tor står i en båt och håller ett metspö. Som bete på kroken har han satt ett oxhuvud. Midgårdsormen slingrar nere under båten och gapar för att svälja oxhuvudet. När Tor får napp blir det så tungt att han trampar genom båtens botten när han försöker dra upp reven. Tor blir tvungen att kasta sin hammare Mjölner i Midgårdsormens huvud för att den skall släppa kroken.
Runstenen vid Altuna kyrka i Uppland. På stenen finns också flera andra bilder, bland annat en som kan föreställa Oden med en av sina korpar.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)
Målade vikingarna runstenarna?
Det är svårt att se ristningslinjerna på en runsten om de inte är ifyllda med färg. När en runsten var färdighuggen på vikingatiden målades den också. Det kan vi veta för att några runstenar togs från sin plats och användes när man skulle bygga kyrkor och kloster.
Några stenar som man har hitta när man byggt om kyrkor eller rivit klostermurar har suttit så skyddade att lite av färgen har funnits kvar. På några runstensfragment med ursprunglig färg har ristningslinjerna varit ifyllda med röd färg på samma sätt som vi gör. På några andra fragment har hela stenytan varit målad i olika färger.
Runstensfragment med bevarad ursprunglig bemålningen. Stenen har hittats inmurad i Köpings kyrka på Öland.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)
För de röda färgerna använde man järnmönja eller blymönja (järn- eller blyoxid), som kan förekomma naturligt i marken. Till svart använde man sot, men det har också hittats spår av andra färger som vitt, gult och blått. På en runsten hittad vid Spånga kyrka i Stockholm finns rester av röd cinnober, en färg som man var tvungen att importera och som dessutom var dyr.
För att visa hur en runsten målad i flera färger kan ha sett ut har Runverket målat en av Skansens runstenar på detta sätt.