Utveckla kunskap om biologiskt kulturarv
I Riksantikvarieämbetets uppdrag ingår att utveckla kunskap om kulturarvet. Det sker både i egen regi och genom att stimulera och stödja andra aktörer i forsknings- och utvecklingsprojekt.
Kunskapen om det biologiska kulturarvet, och dess stora innehåll på kulturhistorisk information, har inte varit i fokus på samma sätt som andra kulturarvsfrågor. Riksantikvarieämbetet har därför under senare år prioriterat olika projekt om biologiskt kulturarv och att sprida denna kunskap i samhället.
Med eller utan stöd från Riksantikvarieämbetet har ett antal olika nationella och regionala projekt studerat olika aspekter och användningsområden av det biologiska kulturarvet. Det har medfört att innebörden av biologiskt kulturarv blivit tydligt och att det fyllts på med intresseväckande innehåll.
Ett ungt begrepp med gamla anor
Termen biologiskt kulturarv började användas under 1990-talet. Dess innebörd har dock funnits betydligt längre än så. Många forskare och historiskt kunniga botaniker har uppmärksammat kulturhistorien som växter och djur förmedlar, utan att använda begreppet biologiskt kulturarv.
Här kan nämnas landskapsforskaren Mårten Sjöbäck som på 1930-talet ville kartera växtligheten i Sverige för att förstå vår tidigare markanvändningshistoria och även hävdens betydelse för biologisk mångfald. Här kan också nämnas överantikvarien Karl Alfred Gustawsson som under sin långa tid på Riksantikvarieämbetet från 1900-talets första hälft var intresserad och verkade för biologiskt kulturarv, bland annat genom att se till att landskapsvårdande insatser blev ett redskap i natur- och kulturmiljövården.
Urban Ekstams böcker om skötsel av naturtyper, bland annat ängar, alvarmarker och andra naturbetesmarker, började publiceras av Naturvårdsverket från slutet av 1980-talet. Böckerna bidrog starkt till att sprida kunskapen om kopplingen mellan biologisk mångfald och historisk hävd.