Riksantikvarieämbetets arkiv

Eftersom ämbetsarkivet består av verkets tjänstehandlingar, blir innehållet i arkivet bestämt av arbetsuppgifterna och organisationen, som genomgått många förändringar under tidernas lopp. Ämbetsarkivets viktigaste och mest använda serier består av skrivelser, ritningar och fotografier, som rör byggnader, fasta fornlämningar eller kulturmiljöer. Handlingarna är indelade efter landskap samt stad eller socken. Därunder söker man på olika slags beteckningar, t.ex. gårdsnamn, bynamn, kvartersnamn, fastighetsbeteckning. Eftersom handlingarna sträcker sig långt tillbaka i tiden
och fastighetsbeteckningarna har ändrats många gånger, har det inte varit möjligt att göra underindelningen konsekvent.

Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet 1666-1785 (Ämbetsarkivet 1)

Handlingarna är inte fullständigt bevarade hos Antikvariska-topografiska arkivet (ATA). Vissa delar finns i Kungl.biblioteket (KB), Riksarkivet (RA) och Uppsala universitetsbibliotek. De s.k. antikvariernas anteckningar från 1600- och 1700-talen liksom prästerskapets antikvitetsrannsakningar från 1600-talet förvaras i KB, där de ingår i handskriftsektionens F-samling. Mikrofilmskopia av F-samlingen finns i ATA (prästernas rannsakningar är även tryckta av Vitterhetsakademien). Ämbetsarkivet 1 omfattar omkring fem hyllmeter handlingar. Antikvitetsarkivet innehöll bl.a. en stor samling medeltida handskrifter (nu i KB eller RA) och en mindre samling museiföremål. De senare utgör grunden för det nuvarande Statens historiska museums och Kungl. Myntkabinettets samlingar. Antikvariernas verksamhet var mest inriktad på skriftliga minnen från forntid och medeltid, men de dokumenterade och inventerade också fasta fornlämningar. Personalen var tidvis tämligen stor: under stora nordiska kriget arbetade omkring 15 personer i Antikvitetsarkivet.

Vitterhetsakademien och riksantikvarien 1753/1786-1922 (Ämbetsarkivet 2)

De äldsta handlingarna, 1753-1785, tillhör drottning Lovisa Ulrikas vitterhetsakademi. Den ombildades 1786 till Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Den nya akademien blev bl.a. styrelse för Antikvitetsarkivet. Akademiens sekreterare blev även chef för Antikvitetsarkivet. Han återinförde titeln riksantikvarie, som i sin latinska form använts sporadiskt på 1600-talet. Handlingarna i ämbetsarkivet 2 är gemensamma för akademien och riksantikvarien. Det är indelat i delarkiv för gemensamma handlingar, för Statens historiska museum med Kungl. Myntkabinettet och för arkivet och biblioteket.1828 fick akademien och riksantikvarien det statliga ansvaret för fornminnesvården i riket. 1867 vidgades befogenheterna något genom en ny fornminnesförordning. Under perioden omvandlades det gamla Antikvitetsarkivet till Statens historiska museum. Tjänstemännen svarade för både museisamlingarna och den yttre fornminnesvården. Deras antal växte med tiden: 1880 bestod verket av tre tjänstemän, 1922 av 20. Utbyggnaden skedde utan att organisationen förändrades principiellt. Däremot koncentrerades mot slutet av 1800-talet inriktningen till arkeologi, numismatik och medeltida kyrklig konst; tidigare under 1800-talet räknades också folklore m.m. som fornminnen. Handlingarna avspeglar intresset: bl.a. finns det vackert illustrerade fornminnesinventeringar, uppteckningar av folkvisor och liknande handlingar från denna period.

Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet 1923-1975 (Ämbetsarkivet 3)

1923 började riksantikvarien informellt tillämpa en ny arbetsfördelning mellan tjänstemännen. Föredragande utsågs för särskilda ansvarsområden. Ordningen innebar bl.a. att fornminnes- och byggnadsvården blev skilda från de museala uppgifterna. De föredragande stod snart i spetsen för olika avdelningar inom ämbetet och museet, vilket stadfästes med en instruktion 1938. 1954 tillkom Medelhavsmuseet, som var en sammanslagning av Cypernsamlingarna och Egyptiska museet, och 1967 den kulturhistoriska byrån, som från 1918 hade ingått i Byggnadsstyrelsen.

Vitterhetsakademien kvarstod som styrelse under hela perioden, men dess befattning med verksamheten minskade successivt, särskilt efter 1938. Ämbetsarkivet 3 är ordnat dels i gemensamma handlingar, dels i särskilda delarkiv för de olika avdelningarna. En omfattande förteckning finns. Kulturhistoriska byråns och Medelhavsmuseets arkiv bildar särskilda enheter. Med en kungl. kungörelse 1920 angående det offentliga byggnadsväsendet utökades riksantikvariens befattning med kyrkor. Han skulle bl.a. granska och godkänna alla ändringar från antikvarisk synpunkt (t.o.m. november 1921 fattade Kungl. Maj:t beslut i sådana frågor). Kungörelsen gjorde det även möjligt att skydda andra märkliga byggnader – i praktiken statliga – genom att de kunde förklaras som byggnadsminnesmärken. Besluten fattades av Kungl. Maj:t, medan riksantikvarien fick det antikvariska överinseendet. 1942 utökades skyddet till byggnader i enskild och kommunal ägo genom en lag om byggnadsminnen. Samtidigt ersattes den gamla fornminnesförordningen från 1867 av en modern fornminneslag. Beslut om byggnadsminnen fattades av länsstyrelsen, men 1960 tillkom en ny byggnadsminneslag, enligt vilken ämbetet fattade sådana beslut.

Handlingar rörande byggnadsminnen 1943-1960 ska alltså finnas även i länsstyrelsearkiven. Riksantikvarieämbetets vidgade befogenheter avspeglas i ämbetsarkivet, där handlingarna i ärenden om kyrkor, byggnader och fornlämningar ökar markant. Ytterligare tillkom nya kategorier ärenden, när verket blev remissinstans vid granskning av planer enligt 1959 års byggnadsstadga. Redan dessförinnan hade
1947 års byggnadslag lett till att planärendena ökat. Det mesta av detta material har arkiverats i de topografiska dossiererna. En annan ny verksamhet, som avspeglas i arkivet, är den utvidgade inventering av Sveriges fasta fornlämningar, som påbörjades 1938 och fortsatte under hela perioden. Under 1950-talet påbörjades särskilda inventeringar av dämningsområden för kraftverksbyggen, vilka fortgick under hela 1960-talet. Arbetet inspirerade till ett stort forskningsprojekt om Norrlands tidiga bebyggelse. Denna inventering omorganiserades tillsammans med ämbetets utgrävningsverksamhet i övriga delar av landet under 1960-talet till en särskild arkeologisk uppdragsverksamhet (UV) under RAÄ, vilken svarade för utgrävningar inför markexploateringar. Museets verksamhet hade i stort sett samma inriktning som tidigare. Arkeologiska undersökningar kunde utföras av både ämbetet och museet; det senare svarade under lång tid för t.ex. de stora Helgöundersökningarna. RAÄ-SHM var organiserat i ett antal avdelningar:

• fornminnesavdelningen,
• byggnadsminnesavdelningen, museiavdelningen (SHM med KMK) samt gemensamma avdelningar som
• administrativa och kamerala avdelningen, tekniska avdelningen (konservering m.m.), arkiv och bibliotek m.m. Organisationen byggdes ut under perioden; bl.a. tillkom 1955 en överantikvarie med en särskild
  landsantikvarieavdelning för den regionala kulturminnesvården och 1968 en vårdsektion för fornvårdsarbeten.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer 1976-1997 (Ämbetsarkivet 4)

Efter långvariga utredningar omorganiserades verket 1 juli 1975 och bytte samtidigt namn. De sista resterna av Vitterhetsakademiens huvudmannaskap upphörde samtidigt och en av regeringen tillsatt styrelse tillkom. Förvaltningen av så gott som alla akademiens fastigheter övertogs av det nya RAÄ-SHMM och akademiens arkiv och bibliotek deponerades där. En uppdelning av akademiens handlingar gjordes dock så att de handlingar som enbart rörde själva akademiens inre angelägenheter, fastigheter mm överfördes till akademiens lokaler. En fullständig delning kunde inte göras på grund av att akademien under så lång tid utgjort styrelse för den gemensamma myndigheten. Riksantikvarieämbetet fick en byråorganisation indelad i funktionerna myndighetsutövning, dokumentation och vård av kulturminnen. Kungl. Myntkabinettet blev ett självständigt museum under riksantikvarien liksom tekniska  institutionen (konservering, fotoverksamhet) och Vitterhetsakademiens bibliotek. Statens historiska museer fick en ny organisation, som senare förändrades vid åtskilliga tillfällen, medan Medelhavsmuseet kvarstod oförändrat. Den 1 juli 1987 omorganiserades Riksantikvarieämbetet efter en sakindelning som liknande 1938 års, genom att expertisen på byggnader och fornminnen samlades på var sin avdelning, samtidigt som strävandena att behandla kulturmiljöer som helheter resulterade i en särskild avdelning för dessa frågor. – Tekniska institutionen bytte efter några år namn till Riksantikvarieämbetets institution för konservering (RIK).

Fr.o.m. 1 juli 1995 fick RAÄ delvis åter en ny organisation, som var funktionsinriktad. Till RAÄ fördes biblioteket, tidigare en av de fem institutionerna. Begreppet institution som en organisationsenhet inom myndigheten slopades. Kulturminnesvården var 1975 reglerad framför allt genom 1920 års kungl. kungörelse ang. det offentliga byggnadsväsendet, 1942 års fornminneslag och 1967 års byggnadsminneslag. 1976 överflyttades beslut rörande borttagande av fast fornlämning till länsstyrelserna liksom byggnadsminnesförklaringar. Enligt tillämpningsföreskrifterna ska kopior av länsstyrelsernas dokumentation rörande fasta fornlämningar och byggnadsminnen sändas in till RAÄ, där de arkiveras i
ATA. I 1987 års lag om hushållning med naturresurser m.m. infördes särskilda hänsynsbestämmelser för bl.a. kulturminnesvårdens riksintressen, vilka närmare reglerades i plan- och bygglagen samma år. Ämbetet fick därigenom översikt över hela kulturmiljöer, t.ex. äldre agrara landskap. 1988 sammanfördes kulturminnesvårdens specialförfattningar i en ny lag om kulturminnen. Den 1 juli 1995 överfördes besluten om kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier enligt kulturminneslagen från RAÄ till länsstyrelserna.

Dokumentationen ska sändas till RAÄ på samma sätt som den för fornlämningar och byggnadsminnen m.m. Fr.o.m. den 1 juli 1975 var RAÄ organiserat i en kulturminnesbyrå, som hade att bevaka kulturminnesförfattningarnas tillämpning, en dokumentationsbyrå, som svarade för inventeringar och undersökningar men också för arkivtjänst och registerhållning, en vårdbyrå för praktiska vårdarbeten på byggnader och fornlämningar samt en administrativ byrå. Den 1 juli 1986 omorganiserades ämbetet, så att det kom att indelas i en byggnadsavdelning, en fornminnesavdelning och en kulturmiljöavdelning. Den administrativa byrån kvarstod men kallades fr.o.m. 1990 avdelning.

År 1995 började ett omorganisationsarbete som ledde till att RAÄ organiserades i en kulturmiljöavdelning för författningstillämpningen, en ”kunskapsavdelning” för registerhållning och en informationsavdelning. Den administrativa avdelningen upplöstes och ersattes av ett kansli.

Riksantikvarieämbetet 1998- (Ämbetsarkiv 5)

Den största förändringen kom dock 1998, då Riksantikvarieämbetet skildes från museerna och hädanefter utgör en separat myndighet. Ytterligare organisationsförändringar har sedan skett efter delningen av den gamla myndigheten, exempelvis under 2003-2004. 2004 års organisation var: ledningsstaben, kulturmiljöavdelningen, avdelningen för kunskapsförmedling, antikvarisk-tekniska avdelningen samt avdelningen för arkeologiska undersökningar (UV). 2010 hade myndigheten följande avdelningar: administrativa avdelningen, arkeologiska uppdragsverksamheten (UV), avdelningen för fastigheter och besöksmål, förvaltningsavdelningen, informationsavdelningen, samhällsavdelningen och verkssekretariatet.
Ämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet (UV) har sedan slutet av 1990-talet fått en ökad konkurrens från länsmuseer och privata företag. I ATA arkiveras UV:s s.k. primärdokumentation till arkeologiska rapporter, medan motsvarande material från andra undersökningar ska återfinnas hos den undersökande institutionen eller företaget.