Märkning

För att kunna identifiera ett objekt och länka tillhörande information till det har museiobjekt ofta ett unikt identifikationsnummer eller en identifikationskod. Dessa koder kan kallas för objektnummer, accessionsnummer eller inventarienummer, men kan också vara tillfälliga nummer för att till exempel hålla reda på inlånade objekt.

I de allra flesta fall märks objektet fysiskt med sitt identifikationsnummer. Det kan ske på olika sätt genom att:

• direkt märka själva objektet
• fästa en löst vidhängande etikett med identifikationsnumret på objektet
• placera objektet i en förvaringslåda som i sin tur är märkt med identifikationsnumret.

Direkt märkning på objektet

En märkning på ett objekt bör vara diskret men lätt att hitta. Det är bra om alla objekt inom samma kategori är märkta på samma sätt och på samma ställe. Det underlättar när personal letar efter ett särskilt objekt eller genomför översyner. Det minskar också onödig hantering på objekten eftersom man slipper vrida och vända på objektet.

En fördel med att märka objektet direkt är att det annars finns risk att lösa etiketter eller askar med nummer kommer bort. En nackdel kan vara att märkningen tar bort något av helhetsupplevelsen av objektet och att märkningen kan skada objektet. Många äldre märkningar kan vara missprydande.

Märkning på lös etikett och förvaringslåda

I de fall ett objekt är ömtåligt eller mycket litet (till exempel mynt eller svårt korroderad metall) är det ofta mera ändamålsmässigt att märka förvaringsasken. Många museer kombinerar också direktmärkning med lösa etiketter eller märkning på förvaringslådor för att underlätta det praktiska arbetet med objekten.

Fördelen med lösa märklappar är att de är lätta att hitta vid arbete i magasin eller vid hantering av objektet. Onödig hantering kan undvikas om lösa märklappar finns fästa på objektet. Nackdelen med lösa märklappar och nummer på förvaringslådor och askar är att dessa i hanteringen kan separeras från objektet. Ett objekt som saknar nummer är svårt att identifiera och länka samman med den dokumentation som finns om objektet. Objektet kan på så sätt helt och hållet förlora sin kontext.

Material för att märka objekt

• Många museer arbetar med märkningar som går att ta bort med metoder som inte skadar objektets material.
• Det är vanligt att använda syrafria etiketter som fästs vid objektet med band av oblekt bomull.
• Ofta används arkivbeständiga kulspetspennor för att skriva identifikationsnumret på etiketter och förpackningar.
• Klisteretiketter bör ej användas. Klistret kan vandra in i objektet och orsaka skada. Dessutom förlorar ofta klister fästförmågan över tid, vilket resulterar i att lappen med objektets identifikationsnummer kan komma bort från objektet.
• Använd inte post-it lappar på objektet och på förpackningen. De lossnar för fort och klistret kan leda till skador.

• Objekt som endast tillfälligt finns på museet bör också få ett identifikationsnummer. I detta fall ska objektet aldrig märkas direkt utan endast med hjälp av lös etikett eller på förvaringslådan.
• Metod för märkning väljs utifrån vad som passar objektet för att inte förstöra det. Rådgör gärna med konservator inför val av metod för olika objekttyper och material.
• Om ett objekt består av flera delar bör alla delar märkas med identifikationsnummer och eventuella delnummer.
• Märkningen ska vara tydlig och läsbar.
• Varje museum bör ha en anvisning hur olika kategorier av objekt ska märkas. Märkning bör ske på ett genomtänkt och enhetligt sätt.

Arbetsplats för märkning

Som vid alla arbeten med objekt är det viktigt att arbetsstationen för märkning har en ändamålsenlig utformning. Tänk på följande vid märkning av föremål:

• Tillräcklig med plats
• Ren och stabil arbetsyta
• Rena verktyg
• Bra ventilation om lacker eller färger används
• Bra belysning
• Stabil temperatur och luftfuktighet