Ansvar och roller i världsarvsarbetet

Här följer ett kort sammandrag om ansvar och roller i arbetet och hur roller och ansvar i vissa hänseenden bör utvecklas framöver.

Regeringen är ytterst ansvarig för att Sverige följer världsarvskonventionen. Regeringen representerar Sverige på världsarvskommitténs och världsarvskonventionens generalförsamlings möten. Regeringen beslutar om Sveriges nomineringar till världsarvslistan och att föra upp eventuella nomineringar på Sveriges tentativa lista.

Ansvariga nationella myndigheter i världsarvsarvsarbetet är Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Svenska Unescorådet. Riksantikvarieämbetet har det övergripande ansvaret för världsarvskonventionens tillämpning i Sverige och samordnar det nationella världsarvsarbetet. Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket har ett generellt uppdrag från regeringen att hantera och förbereda frågor utifrån världsarvskonventionen. Riksantikvarieämbetet är nationellt ansvarig myndighet för världsarv som är kulturarv. Naturvårdsverket ansvarar för världsarv som är naturarv. Myndigheterna bör ge stöd och rådgivning i världsarvsarbetet och ansvarar för att bereda eventuella nomineringar av potentiella världsarv i samverkan med Svenska Unescorådet. Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet är nationellt ansvariga för uppsikt av världsarven i enlighet med hushållningsförordningen (1998:896). Svenska Unescorådet är kontaktlänk mellan Sverige och Unesco och bistår regeringen i frågor om Unescos verksamhet. Svenska Unescorådet bör verka för ökad medvetenhet om och skyddsbehov av världsarven och synliggöra världsarvsarbetets globala koppling.

Länsstyrelserna ansvarar för det statliga natur- och kulturmiljöarbetet på regional nivå vilket omfattar världsarvsarbetet. Ansvaret följer den nationella lagstiftningen. Samtliga länsstyrelser med världsarv har ett grunduppdrag som gäller alla länsstyrelser. I länsstyrelsernas grunduppdrag ingår att på regional nivå ha uppsikt över världsarven i enlighet med miljöbalken (1998:808) och hushållningsförordningen (1998:896) och vidta tillämpliga åtgärder om världsarven riskerar att negativt påverkas. Länsstyrelsen bör också bidra till god förvaltning av världsarven och bör utse världsarvsråd eller motsvarande samt samordningsansvarig organisation för världsarven efter förslag från ansvariga lokala och regionala aktörer i världsarvsarbetet. Länsstyrelserna bör också vara pådrivande i arbetet med världsarvens förvaltningsplaner så att de uppdateras och följs upp. I fråga om eventuella nya världsarv ansvarar länsstyrelsen för att på regional nivå ta fram underlag till beredning av nya världsarv i samarbete med Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Svenska Unescorådet.

Statliga och privata ägare och nyttjanderättshavare för mark och fastigheter inom ett världsarv har en viktig roll i världsarvsarbetet i att skydda, vårda och bevara världsarven. Ägare finansierar också i stor utsträckning vård och underhåll av miljöer och bebyggelse. Det finns inga krav på mark- eller fastighetsägare att göra världsarv tillgängliga för besökare enligt världsarvskonventionen. Däremot finns krav på att informera om världsarven och världsarvsarbetet. Staten bör föregå med gott exempel gällande att förvalta och tillgängliggöra natur- och kulturarv, vilket även omfattar världsarv.[1] Det betyder att statliga fastighetsägare bör tillgängliggöra världsarvet för besökare i den mån det är möjligt.

Beslutsfattande myndigheter, t.ex. kommuner, länsstyrelser, Trafikverket och SGU är centrala aktörer i världsarvsarbetet och är myndigheter som har mandat att fatta beslut om förändringar i mark- och vattenanvändning i eller i anslutning till världsarven. Även regeringen kan fatta sådana beslut. Beslutsfattande myndigheters roll i världsarvsarbetet är att bedöma påverkan på världsarvet vid planerade förändringar och kunna motivera förändringen utifrån att världsarvets särskilt stora universella värde inte påverkas negativt. Beslutsfattande myndigheter har också en viktig roll gällande att förebygga att det som planeras och görs inte riskerar påverka världsarvets särskilt stora universella värde negativt.

Kommunen har en central roll i världsarvsarvsarbetet som beslutsfattande myndighet och i arbetet med samhällsplanering och samhällsutveckling på lokal nivå. Kommunen har stort mandat att forma sin roll i världsarvsarbetet utifrån lokala förutsättningar och behov.

Regionerna ansvarar för tillväxtfrågor, besöksmålsutveckling och att göra konst och kultur tillgängligt på regional nivå. Regionernas roll och ansvar i världsarvsarbetet kan variera mellan världsarven men generellt sett kan regionerna bidra mer och ta en större roll i världsarvsarbetet framöver i fråga om världsarvens användande, utvecklande och bidrag till samhällsutvecklingen och Agenda 2030-målen.

Samtliga världsarv bör ha ett världsarvsråd eller motsvarande och en världsarvssamordnare som samordnar regionala och lokala aktörers bidrag i världsarvsarbetet. Detta är inget nytt utan de flesta världsarv har idag både ett världsarvsråd och en samordnare. I och med denna strategi formaliseras och definieras världsarvsrådens och världsarvssamordnarnas roll och tydliggöranden görs om hur de bör utses. Världsarvsråden utgörs av ansvariga aktörer i världsarvsarvsarbetet på lokal och regional nivå.