Einar Ericis skägg

Ett oväntat material ur de enskilda arkiven

”Har jag skägg? Det har jag aldrig tänkt på.” Frasen lär ha yttrats av litteraturforskaren Henrik Schück när han ombads medverka i en intervju i Nya Dagligt Allehanda 1936. I reportaget ingick uppdraget att intervjua alla skäggbärande män i Sverige, vilket uppenbarligen inte ansågs vara många. Förutom sina kunskaper inom litteraturen var Schück känd för sitt typiska professorsskägg och att han framstod som tämligen disträ. Han lyckades med sin vassa replik driva gäck med båda föreställningarna.

Reportaget är belysande för den tidens mode när det gäller männens ansiktsbehåring eller kanske snarare avsaknaden av densamma. Så har det emellertid inte alltid varit. Skäggets utseende och vara eller icke vara har varierat kraftigt genom århundradena. Ofta har det varit en indikator för maktställning men ibland även för stånds- och yrkestillhörighet. Konungens skäggväxt har ofta varit vägledande för andra män i maktens korridorer och har antagit olika skepnader genom historien. Gustav Vasas och Johan III:s långskägg står i bjärt kontrast till Karl XII:s slätrakade ansikte. Kyrkans män har under världsligt slätrakade perioder såsom 1600-talets sista decennier, använt skägget som ett tecken på samhörighet och social identifikation. Kyrkoväktaren Erik Thomasson i Åbo som något obetänksamt rakade av sig skägget en dag år 1676 fick för detta tilltag sitta i stocken under tre söndagar. Thomassons försvar att skägget nog snart skulle växa ut igen, föll inte Domkapitlet på läppen.

Enskilda arkiv

I Riksantikvarieämbetets arkiv finns inte bara handlingar direkt sprungna ur myndighetens verksamhet. I samlingarna finns även ett stort antal personarkiv. Det är arkiv från personer som varit anställda inom myndigheten men även personer vars arbete berört myndighetens verksamhet. Det finns bland dessa en del material av ren personlig prägel. Det är material som kanske ibland glöms bort, men som på ett annat sätt än myndighetshandlingar belyser individens plats i historien – både som kuriosa och som forskningsingång.

Einar Erici

Einar Ericis enskilda arkiv upptas till största delen av hans omfattande arbete med orglar och det är av denna anledning som arkivet en gång har tillkommit Riksantikvarieämbetet. Einar Erici levde mellan 1885-1965 och var känd i egenskap av orgelexpert. Einar Erici utbildade sig tidigt till läkare och tjänstgjorde länge som laryngolog vid Stockholms stads tuberkulossjukhus och drev även en privatpraktik. Han hyste tidigt ett intresse för kyrkobyggnader och kyrklig konst. Hans fotografier av svenska kyrkor, vilka också finns hos ATA, är omfattande. Det område i vilket han är mest känd och där han rönte mest uppskattning är de svenska orglarnas historia. Genom noggranna och omfattande arkivundersökningar skaffade han fram hittills okända fakta om orglar och orgelbyggare, och genom grundliga studier av bevarade äldre orglar skaffade han sig materialkännedom och kunskaper om äldre orgelbyggares teknik. Sina kunskaper sammanfattade han i ett inventarium över äldre svenska orglar, från tiden före 1850, vars första upplaga gavs ut genom Riksantikvarieämbetet 1946. Einar Erici var bland annat korresponderande ledamot av Kungl. Vitters Historie och Antikivetets Akademien, associerad medlem av Musikaliska akademien och filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Ericis arkiv

När Ericis arkiv tillkom Riksantikvarieämbetet ingick ett betydande antal fotografier. De flesta var fotografier föreställande svenska kyrkor, orglar, kalkmålningar med mera och dessa inordnades i ATA:s fotografisamling. Kvarliggande bland Ericis handlingar finns dock tre volymer fotografier, vilka benämns som fotografier av ”folkkaraktärer” eller ”folktyper” i förteckningen. Det är ett par hundratal svartvita fotografier, främst från 1930-talet, på människor. Av någon anledning figurerar främst äldre skäggiga män på fotografierna, men det förekommer även en del kvinnor. I flera fall porträtteras samma män på flera olika sätt, dels i närbild och helfigur, men också tillsammans med sina hustrur. Bakgrunden är oftast en utomhusmiljö, exempelvis i skogen, på fältet eller vid en husvägg. I några fall förekommer fotografier på människor i arbete.

Noteringar på en del av fotografierna berättar om yrken så som kyrkvaktmästare, trädgårdsmästare, hemmansägare, snickare, gårdfarihandlare, smed, fjärdingsman, målarmästare, kyrkvaktmästare, skomakare, kapten, sjömanspastor, postkörare, byggmästare, fiskare, kusk, slakteriarbetare, skogvaktare, banvakt och sjömansmissionär. På många fotografier finns uppgifter inte bara om den avporträtterades yrke utan även om personens namn och bostadsort, samt födelsedatum och födelseort. Av dessa uppgifter kan man bl a utläsa om personen flyttat långt från sin födelseort eller bor kvar i närheten. Bostadsorterna sträcker sig från mellersta till södra Sverige. Det finns ofta porträtt på flera människor från samma geografiska plats.

Valamo kloster

En grupp fotografier utskiljer sig från övriga fotografier i Einar Ericis samling. Det är visserligen tydligt att fotografen är densamma (porträttbilder rakt framifrån på mestadels skäggiga äldre män). Men miljön särskiljer sig. Einar Erici hade nämligen på besök i klostret Valamo i ryska Karelen fotograferat klostrets munkar. Återigen handlar det om starka bilder med uttrycksfulla ansikten som verkar betrakta oss lika mycket som vi betraktar dem.

Det rysk-ortodoxa klostret Valamo ligger på ön med samma namn i Ladogasjön i ryska Karelen. Det finns inga säkra uppgifter om när klostret grundades. Kanske var det redan på 900-talet. Kanske först på 1300-talet. Hur det än är med den saken är dess historia märkt av upprepade stridigheter. Inte minst svenskarna är skyldiga till illdåd på klostrets mark. Såväl under medeltiden som på 1500- och 1600-talet angreps Valamo av svenska härar. På 1800-talet var klostret ett av de viktigaste i Ryssland och Valamo inledde då en av dess stora blomstringsperioder som kom att innebära många nybyggen och att munkarnas antal steg upp mot 1500. Efter ryska revolutionen kom klostret att tillhöra Finland och när Einar Erici besökte Valamo ca 1935 var antalet munkar nere på ca 100 man. Under finska vinterkriget blev det omöjligt för munkarna att stanna kvar på sin ö och de evakuerades till Finland där de startade ett nytt kloster, det sk. Nya Valamo. Under Sovjettiden förföll det återigen ryska men numera profaniserade gamla Valamo. Efter Sovjets fall påbörjades emellertid en omfattande restaurering och klostret är återigen i bruk som rysk-ortodoxt kloster.

Skägg som motiv?

Man kan bara spekulera om Einar Ericis fascination för skägg. Kanhända grundar den sig på samhällets avståndstagande av skägg i övrigt, åtminstone om man får tro reportaget i Nya Dagligt Allehanda 1936.
Sammanfattningsvis kan man säga att fotografierna i Einar Ericis arkiv visar på detaljer i klädedräkter, frisyrer och skägg med mera, men framförallt är det de många ansiktena som sticker ut. De tittar alla stadigt rakt in i kameran. Som betraktare tvingas man möta blicken hos en person i en för länge sedan förfluten tid.
Ett urval av Einar Ericis fotografier finns på Flickr Commons.

 

Texten är återpublicerad 2021 och är skriven av arkivarierna Hanna Berndalen, Johan Landgren och David Larsson, hösten 2010.