Lagar och ansvar för kulturhistorisk bebyggelse

Begreppet ”K-märkt” används allmänt för bebyggelse och miljöer med ett utpekat kulturhistoriskt värde, begreppet äger dock ingen juridisk innebörd. K-märkt är alltså ett allmänt använt samlingsbegrepp för många olika typer av lagskydd avsedda att skydda bebyggelse och miljöer av kulturhistoriskt intresse.

Ofta innebär lagskyddet att en byggnad inte får rivas eller förändras på sådant sätt att det kulturhistoriska värdet minskar. Skyddet för parker kan innebära att träd och annan vegetation inte får tas bort och att växtligheten ska skötas på ett visst sätt. Många kulturhistoriskt värdefulla byggnader är idag inte ”K-märkta” men det innebär inte att man kan ändra byggnaden hur som helst.

Alla byggnader omfattas av Plan- och bygglagens bestämmelser som säger att ändringar av en byggnad ska utföras varsamt och att särskilt kulturhistoriskt värdefulla byggnader inte får förvanskas. Den bebyggelse som benämns som K-märkt kan besitta olika typer av lagskydd. Den kan vara skyddad i detaljplan med exempelvis q – bestämmelser, vara enskilt byggnadsminne, statligt byggnadsminne, eller skyddat som kulturreservat. Kyrkor byggda före 1940 skyddas av Kulturmiljölagens fjärde kapitel. Läs mer om lagskydd och olika bestämmelser längre ned på sidan.

Institutionernas ansvarsområden

Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet har enligt Kulturmiljölagen överinseende över kulturmiljövården i Sverige. Det innebär bland annat utveckling av samarbetet mellan olika aktörer inom området och analys av de konsekvenser förändringar i samhället medför i kulturmiljön. Riksantikvarieämbetet har som ledande myndighet i kulturmiljöfrågor visst tolkningsföreträde i hur Kulturmiljölagen ska tillämpas och ansvarar för utpekandet av riksintressen i enlighet med miljöbalken.

Läs mer om Riksantikvarieämbetets uppdrag.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsen är en statlig samordnande myndighet på regional nivå med det praktiska ansvaret för tillämpningen av Kulturmiljölagen, utom då det gäller tillstånd till export av kulturföremål. Länsstyrelsen kontrollerar att Kulturmiljölagen följs, har tillsynsansvar över kulturmiljövården, ger tillstånd, råd och information. Länsstyrelsen kan också bevilja bidrag till vård av särskilt värdefulla fornlämningar, byggnader och kulturlandskap. Som stöd i expertfrågor använder sig länsstyrelserna i första hand av de lokala eller regionala museerna.

Kommunerna

Även kommunerna har ansvar för kulturmiljövården, bland annat utifrån bestämmelserna i plan- och bygglagen. Plan- och bygglagen reglerar bland annat användning av mark- och vattenområden och hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras. Kommunerna ska dessutom enligt miljöbalken tillgodose riksintressena i sina översiktsplaner.

Länsmuseerna

Länsmuseernas uppdrag är bland annat att göra länets kulturarv tillgängligt, fördjupa kunskapen om mångfalden i kulturarvet, öka insikten om det förflutna, samt dokumentera och förmedla länets historia och värdet av våra kulturmiljöer. Länsmuseerna kan även hjälpa allmänhet och hembygdsföreningar, lokala entreprenörer och andra aktörer med råd och stöd i kulturhistoriska frågor, dessutom är länsmuseerna i många fall remissinstans åt länsstyrelser och kommuner. I flera länsmuseers verksamhet ingår också antikvariska besiktningar och rådgivningar när det gäller skötsel och restaureringar av bebyggelse. Länsmuseerna ansvarar för att samla föremål och fotografier och har hand om länens kulturhistoriska arkiv.

Lagar och bestämmelser för skydd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

Plan- och bygglagen (PBL)

Byggandet styrs av plan- och bygglagen och tillhörande förordning. Lagen är ett instrument för sammanvägning av allmänna och enskilda intressen.

Enligt Plan- och bygglagen är det förbjudet att förvanska särskilt kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. För all bebyggelse gäller även varsamhetskravet som innebär att bebyggelsens ”särart” och ”karaktärsdrag” ska tillvaratas vid ändring eller underhåll. Plan- och bygglagen gäller alltid, både exteriört och interiört, även om åtgärderna inte kräver bygglov. Fastighetsägaren eller byggherren är ansvarig för att lagen följs.

Läs mer hos Boverket: Kulturvärden – PBL kunskapsbanken – Boverket

Översiktsplan

Kommunen använder olika typer av planinstrument för att styra var och hur det skall byggas, dessa planinstrument regleras även de av Plan- och bygglagen.

Översiktsplan är ett begrepp inom fysisk planering och avser en kommuntäckande plan som ska redovisa grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområden och den framtida bebyggelseutvecklingen. Av översiktsplanen ska också framgå hur kommunen avser att tillgodose riksintressen (Miljöbalkens 3 och 4 kapitel) och följa gällande miljökvalitetsnormer samt redovisa sådana områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen där strandskyddet kan komma att upphävas. Översiktsplanen introducerades med Plan- och bygglagen (PBL) år 1987 och ersatte flera äldre översiktliga planformer (t ex kommunplan och markdispositionsplan). Översiktsplanen är, till skillnad från detaljplan och områdesbestämmelser, inte juridiskt bindande.

I översiktsplanen är vissa områden utpekade där särskild uppmärksamhet ska ägnas åt kulturhistoriska värden. I dessa områden ska stor hänsyn tas till såväl helhetsmiljön som de enskilda byggnadernas kulturhistoriska värden.

Detaljplan och bestämmelser i plan

Byggnader eller områden som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt och därför inte får förvanskas kan av kommunerna skyddas genom detaljplanering i den så kallade fysiska planeringen.

Detaljplanen, tidigare benämnd ”stadsplan”, används i kommunen som ett verktyg för lokala politiska ställningstaganden om bebyggelsens utformning och om hur mark och vatten ska användas och gäller för ett avgränsat område, från en enstaka fastighet till en mindre stadsdel.

De bestämmelser som läggs in i planen är juridiskt bindande och innefattar både rättigheter och begränsningar för förändringar i området. Exempelvis kan bestämmelser för var man får bygga, vad byggnader och markområden skall användas till, byggnadshöjder, byggnaders utformning i stora drag med mera, redovisas i detaljplan. Byggrätten i detaljplanen anger den maximala grad av bebyggelse som tillåts på en plats. Den maximala byggnadsvolymen avgränsas av exempelvis byggnadsarea, hushöjd eller våningsantal samt tillåten användning av byggnaden (exempelvis bostadsändamål, handel, industri eller kontor).

Skydd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse markeras med bokstäverna q, Q och k. En detaljplan gäller tills dess att den upphävs eller täcks över av en ny.

För att kunna överklaga detaljplanebestämmelser måste man lämna skriftliga invändningar under planprocessens gång för att sedan överklaga beslutet hos länsstyrelsen.

Q- Tidigare kunde kommunerna sätta Q som användning av kvartersmark med bestämmelsen Användning anpassad till bebyggelsens kulturvärde. Innebörden av Q var att marken bara fick användas för befintlig, värdefull bebyggelse. Användningen var fri så länge den inte inkräktade på bevarandet eller störde omgivningen. Boverket anser inte att det är lämpligt att ange en användning på det sättet och har därför tagit bort Q för användning av kvartersmark.

q- Bestämmelsen innebär att byggnaden har ett särskilt kulturhistoriskt värde och att den därmed inte får förvanskas. Detta är det starkaste skyddet en byggnad kan förses med i detaljplan. I plankartan preciseras vad som inte får förvanskas i så kallade skyddsbestämmelser, här kan också rivningsförbud anges och bestämmelser för hur den befintliga utformningen skall bevaras. Även ej bygglovspliktiga åtgärder kan regleras med lilla q som till exempel ändring av interiör.

k- Vid ändring måste byggnadens karaktär beaktas och dess kulturhistoriska värden tas till vara. I plankartan preciseras varsamhetsbestämmelserna, det kan exempelvis vara bestämmelser för vilken kulör som skall användas vid ommålning av en fasad, eller hur fönster och balkonger skall var utformade. Bestämmelsen hindrar dock inte att originaldetaljer byts ut. Ej bygglovspliktiga åtgärder kan inte regleras med k.

Läs mer hos Boverket: PBL Kunskapsbanken

Bygglov och bygganmälan

Fastighetsägare behöver som regel bygglov för att bygga nytt, bygga till eller ändra en byggnads yttre. Detta regleras i plan- och bygglagen (PBL). Det krävs även bygglov för väsentligt ändrad användning av en byggnad, när en kontorsfastighet exempelvis görs om till bostadshus. För att riva en byggnad krävs rivningslov om den aktuella byggnaden ligger i detaljplanelagt område eller där rivningslov införts i områdesbestämmelser. Vid väsentliga invändiga förändringar samt vid underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse behöver fastighetsägaren som regel också göra en bygganmälan. En väsentlig invändig förändring innebär exempelvis att bärande konstruktioner berörs eller att planlösningen avsevärt påverkas.

Läs mer hos Boverket:

Bygglov och bygganmälan
Den gamla Plan- och bygglagen- Plan- och bygglagen (PBL) – Notisums webbplats, Plan- och bygglagen.
Plan-och bygglagen (2010:900) – ny Plan- och bygglag som trädde i kraft 2011-05-02.
Information från Boverket ang. nya PBL.

Stadsmuseet i Stockholms klassificering

Stadsmuseet i Stockholm har i uppgift att utföra klassificeringen av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inom Stockholms stad. Klassificeringen används därefter i kommunens arbete med detaljplanering och bygglovsprövning. Man utgår från Plan- och bygglagens bestämmelser om byggnader med särskilt historiskt, kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt värde. Beslut om klassificering tas av Stadsmuseets chef, stadsantikvarien, en uppgift som delegerats av kommunfullmäktige.

Enligt Plan- och bygglagen gäller generellt att alla ändringar ska utföras varsamt så att hänsyn tas till byggnadens karaktär. Byggnader med särskilt kulturhistoriskt värde får inte förvanskas, och markeras i Stadsmuseets klassificeringssystem med olika färgkoder.

Blå – Fastighet med bebyggelse vars kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen, Statliga byggnadsminnen. Kyrkobyggnader skyddade enligt 4kap i Kulturminneslagen.

Grön – Fastighet med bebyggelse som är särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt.

Gul – Fastighet med bebyggelse av positiv betydelse för stadsbilden och /eller av visst kulturhistoriskt värde.

Grå – Fastighet med bebyggelse som inte går att hänföra till någon av ovanstående kategorier.

Streckad – Fastighet med bebyggelse som ännu ej klassificerats eller är obebyggd, eller har bebyggelse uppförd efter 1960 eller 1990.

Läs mer:  Stadsmuseet i Stockholm

Kulturmiljölagen (KML)

Lagen innehåller bland annat bestämmelser för skydd av värdefulla byggnader liksom fornlämningar, fornfynd, kyrkliga kulturminnen och vissa kulturföremål.

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.”

Så inleds Kulturmiljölagen (SFS nr 1988:950) som är den centrala lagen för kulturmiljövården. Här anges att Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet och att Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i landet. Enskilda byggnadsminnen omfattas av tredje kapitlet i Kulturmiljölagen och Kyrkliga byggnadsminnen omfattas av fjärde kapitlet.

Läs mer: Kulturmiljölagen (Riksantikvarieämbetet)  Lag (1988:950) om kulturminnen m.m.

Byggnadsminnen (3kap. KML)

Byggnadsminnen är byggnader eller anläggningar som, i enlighet med Kulturmiljölagens tredje kapitel, har ett ”synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde”. Syftet är att trygga människors rätt till en viktig del av det gemensamma kulturarvet.

Ett byggnadsminne kan bestå av en enskild byggnad eller ett område med ett stort antal byggnader. Det kulturhistoriska värdet bedöms utifrån flera aspekter, exempelvis byggnadens arkitektur, material, konstruktion och placering i miljön, men även utifrån historik eller byggnadens sociala eller symboliska betydelse. Bredden på urvalet är viktig; ett byggnadsminne kan vara allt från en medeltida borg till en biograf från 1950-talet.

Vem som helst kan väcka fråga hos länsstyrelsen om en byggnadsminnesförklaring, men länsstyrelsen kan också väcka fråga på eget initiativ. Bedömningen görs både ur regionalt och nationellt perspektiv.

Länsstyrelsen beslutar om en enskilt ägd byggnad eller anläggning ska bli byggnadsminne. För att reglera hur det kulturhistoriska värdet ska tas tillvara fastställs skyddsbestämmelser eller föreskrifter för varje byggnadsminne. Länsstyrelsen har tillsynsansvar och prövar om tillstånd kan ges till åtgärder som strider mot skyddsbestämmelserna. Den som äger ett byggnadsminne har möjlighet att söka bidrag för de antikvariska överkostnader som kan uppstå, till exempel vid en restaurering. Enskilda byggnadsminnen omfattas av tredje kapitlet i Kulturmiljölagen.

Läs mer: Byggnadsminnen 3 kap. (Riksantikvarieämbetet),   Lag (1988:950) om kulturminnen m.m.

Svenska kyrkans kyrkor och dess lagskydd, (4 kap. KML).

Sverige har sedan år 2000 inte längre någon statskyrka, men Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser (även gravkapell, kyrkogårdsmurar och andra fasta anordningar) är fortfarande skyddade enligt 4 kap. i Kulturmiljölagen (KML). Detta innebär att kyrkobyggnader och kyrkotomter ska vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värden inte minskas och så att deras utseende och karaktär inte förvanskas. De kyrkobyggnader som tillkommit före utgången av år 1939 och ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan den 1:a januari 2000 omfattas av tillståndsplikt. Riksantikvarieämbetet beslutar vilka yngre kyrkobyggnader och begravningsplatser som ska omfattas av tillståndsplikt.

Om en församling vill restaurera, renovera eller bygga om sin kyrka krävs alltid tillstånd från Länsstyrelsen. Inte heller inventarier får konserveras, restaureras, repareras, avyttras eller flyttas från sin plats utan särskilt tillstånd. Inom varje församling skall det finnas en inventarieförteckning över de inventarier som har kulturhistoriskt värde.

Läs mer:  Kyrkliga kulturminnen (4 kap) (Riksantikvarieämbetet),  Svenska kyrkan och kulturarv

Förordningen (2013:558) om statliga byggnadsminnen

Regeringen beslutar efter framställan från Riksantikvarieämbetet om en statlig byggnad eller anläggning ska bli byggnadsminne. Byggnaden eller anläggningen i fråga ska berätta om viktiga delar av Sveriges och den statliga förvaltningens historia, samt vara synnerligen märklig. Riksantikvarieämbetet lämnar förslag på nya statliga byggnadsminnen och ansvarar för tillsynen över dem. Statliga byggnadsminnen omfattas av Förordningen (2013:558) om statliga byggnadsminnen.

Läs mer:

Förordningen om statliga byggnadsminnen (2013:558) 

Fortifikationsverket

Statens fastighetsverk

Miljöbalken

Värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas enligt den centrala miljölagstiftningen – Miljöbalken. Hit hör de cirka 1700 områden som är av riksintresse för kulturmiljövården. Miljöbalkens 6 kap. kräver att en så kallad miljökonsekvensbeskrivning ska göras vid planering inför bebyggelse och annan exploatering som kan komma att påverka miljön. En miljökonsekvensbeskrivning ska identifiera, beskriva och bedöma verksamhetens effekter på bland annat kulturmiljön, landskap, och kulturarv.

Länsstyrelserna och Naturvårdsverket har centrala roller i detta sammanhang. Riksantikvarieämbetet ger – vid sidan av de regionala och lokala museerna – stöd som central expert inom kulturmiljöområdet. Miljöbalken ger också länsstyrelser och kommuner möjlighet att inrätta kulturreservat enligt samma regler som gäller för inrättande av naturreservat. Riksantikvarieämbetet ger så kallad tillsynsvägledning i frågor kring kulturreservat.

Riksantikvarieämbetet arbetar med att utveckla metoder för att beskriva de kulturvärden och kulturmiljöer som ska skyddas enligt miljöbalken. Vi arbetar även med hur förvaltning ska bedrivas eller förändringar genomföras så att dessa värden kan tas tillvara och utvecklas.

Läs mer: Miljöbalken

Riksintressen

Riksantikvarieämbetet beslutar om vilka områden som är av riksintresse för kulturmiljövården, i enlighet med miljöbalkens tredje kapitel. Det kan handla om allt ifrån små miljöer som speglar en speciell historisk epok till vidsträckta landskapsavsnitt som utvecklats under lång tid. Det är sedan kommunernas uppgift att i sina översiktsplaner ange hur riksintressena ska tillgodoses.

Läs mer: Riksintressen för kulturmiljövården (Riksantikvarieämbetet)

Kulturreservat

Ett kulturreservat kan omfatta byggnader, anläggningar, lämningar och marker – men även sådana värden som består av verksamhet, kunskap och traditioner kan hanteras inom ramen för kulturreservatets förvaltning.

Om ett område ska skyddas och förvaltas som kulturreservat beslutas av länsstyrelse eller kommun. I dessa beslut skall det finnas ett bestämt syfte med skyddet och de olika föreskrifter som gäller i det aktuella reservatet. Till varje beslut följer en skötselplan som beskriver målen för bevarandearbetet samt vilka åtgärder som måste genomföras för att målen skall nås. En skötselplan kan även innehålla mål för reservatets utveckling, verksamheter och publikevenemang. Skyddsinstrumentet kulturreservat infördes med miljöbalken 1999.

Andra lagar och bestämmelser

Krav på hänsyn till kulturmiljövärden finns också uttryckligen i bland annat Väglagen, Skogsvårdslagen, Förordningen om statliga byggnadsminnen samt indirekt i Järnvägslagen. Kulturlandskap vårdas och skyddas också genom miljöstödet inom ramen för EU:s jordbrukspolitik. Miljöstödet för natur- och kulturmiljöer har till syfte att bevara och synliggöra värdefulla lämningar och miljöer som vittnar om den äldre markanvändningen. Dessa bidrag handläggs av Länsstyrelsen.

Läs mer:  Skogsvårdslagen     Väglagen