Begrepp och principer

Observera att svenska begrepp för geografiska indelningar används.

Stil

Med Stil avses till vilken stilgrupp ornamentiken på stenen hör, enligt den typologi som har utarbetats av arkeolog Anne-Sofie Gräslund, beskriven till exempel i Gräslund 2006: (9) (PDF) Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds | Anne-Sofie Gräslund – Academia.edu

Den omfattar följande stilgrupper:

Stilgrupp	Förslag till absolut datering
Rak (utan djurornamentik)	ca 980?–1015
Fp (fågelperspektiv)	ca 1010–1050
Pr 1	ca 1010–1040
Pr 2	ca 1020–1050
Pr 3	ca 1045–1075
Pr 4	ca 1070–1100
Pr 5	ca 1100–1130
Kb (korsbandsstenar)	ca 1000-1050*
Sod**	ca 1010-1050

*Angående datering, se Cecilia Ljung, Under runristad häll(2016), s. 35, not 14.
**Denna grupp (Skriftband med ornamentala detaljer) har lagts till av arkeologen Cecilia Ljung och avser ristningar som tidigare hade förts till gruppen rak trots att de hade vissa ornamentala element som spiraler och flikar. Se vidare anförda arbete, s. 36 ff.

Korsformer

Klassificeringen av korsformer bygger på ett system utarbetat av arkeologen Linn Lager i hennes avhandling Den synliga tron. Runstenskors som en spegling av kristnandet i Sverige (OPIA 31, Uppsala 2002). Systemet består av sju olika aspekter av korsets uppbyggnad (A–G) som kombineras med olika variabler som anges med siffror. Se vidare bild på sidan 65 i ovan nämnda avhandling.

Brakteat-typ

För guldbrakteater används den traditionella indelningen i grupperna A–D + F.

• A-typen har ett människohuvud i profil.
• B-typen har en eller högst tre människofigurer.
• C-typen har ett människohuvud ovanför ett fyrfotadjur.
• D-typens mittfigur utgörs av ett eller flera stiliserade djur.
• F-typens mittfigur utgörs av ett hästliknande fyrfotadjur.

Runristare

Under runristare anges uppgifter om vem som har ristat runorna. Inskriften kan vara Signerad eller enbart Attribuerad, tillskriven. I vissa fall kan signaturen finnas på en parsten till den aktuelle stenen eller ristningen endast likna ristningar av någon namngiven ristare.

Uppgifterna om attribuerade ristningar bygger i huvudsak på sammanställningen hos Jan Axelson, Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993) LIBRIS – Mellansvenska runristare: (kb.se).

Detta arbete är strikt refererande och därför kan ibland en och samma ristning attribueras till flera olika ristare, beroende på uppfattningen hos olika forskare. Notera att en del av de attribueringar som anförs i detta fält kan vara föråldrade och sedan länge övergivna av forskningen. Axelsons arbete bör därför alltid konsulteras om det råder några tveksamheter.

Datering

Den övergripande datering som anges för varje runinskrift bygger på en runtypologisk värdering och avser i huvudsak vilka translittereringsprinciper, läs mer om translitterering nedan, som har tillämpats enligt följande modell.

• Urnordisk = inskrifter med den äldre 24-typiga runraden (ca 150–750).
• Vikingatid = inskrifter med den yngre 16-typiga runraden (ca 750–1100).
• Medeltid = inskrifter som innehåller särskilda tecken för æ och ø (ca 1100–1526).
• Sentida = inskrifter som inte tillhör den genuina traditionen, utan har tillkommit i ett lärt sammanhang eller innehåller teckenformer som bygger på tryckta källor (ca 1500 och framåt).
• Dalrunor = särskilt system av eftermedeltida runor som användes i Övre Dalarna (ca 1575? –1900).

Många inskrifter har en noggrannare datering som kan bygga på stilistiska eller konsthistoriska grunder – till exempel profilstilarna, språkhistoriska grunder – grammatik, ordval, stavning, historiska källor, arkeologi – stratigrafi, typologi, genealogier, naturvetenskapliga metoder – 14C-prov, dendrokronologi med mera, etcetera. Ett mindre antal inskrifter är självdaterade till ett visst årtal.

En del inskrifter kan ha dateringar som täcker flera tidsperioder beroende på att runsystemet inte går att bestämma. Om du använder funktionen för filtrering måste du ange absoluta årtal trots att inskrifterna sällan är så noggrant daterade. Du kan behöva höja eller minska dem med ett år för att inte fånga in två perioder samtidigt. För att exempelvis enbart få med medeltida inskrifter anger du tidsintervallet 1101-1500.

Translittereringsprinciper

Translitterering är en omskrivning av ett främmande skriftsystem till ett känt sådant.

Runor, bokstäver och siffror

Runtexterna återges med latinska bokstäver enligt de translittereringsprinciper som har tagits fram för Samnordisk runtextdatabas. De bygger i sin tur på de principer som tillämpas i korpusverket Sveriges runinskrifter.

Alla runor translittereras som gemener eller kapitäler i fet stil. Latinska bokstäver translittereras som versaler i reguljär stil. Arabiska siffror återges i reguljär stil. I framtiden kan det tillkomma translittereringar av sentida runska talsystem. Sådana kommer i så fall att återges i fet stil.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte råder något ett till ett-förhållande mellan translittereringarna och de bakomliggande runformerna. Hur en viss runform translittereras är beroende av inskriftens datering och ibland det ljudvärde som respektive tecken representerar.

I uppställningen nedan visas hur runorna från olika tidsperioder translittereras. I första kolumnen visas translittereringen och i de följande kolumnerna motsvarande runa i urnordisk tid (U), vikingatid (V) och medeltid (M).

Translitterering	Urnordisk tid (U)	Vikingatid (V)	Medeltid (M)
a	ᚫ	ᛅ	ᛆ
ᴀ	ᛋ	ᚼ	ᛆ (stunget)
b	ᛒ	ᛒ	ᛒ
c			ᛌ, ᛍ, ᛋ (i norska inskrifter)
d	ᛞ	ᛑ	ᛑ
ᴅ		ᛞ
ð		ᚧ	ᚧ
e	ᛖ	ᛂ	ᛂ
ᴇ		ᛖ
f	ᚠ	ᚠ	ᚠ
g	ᚷ	ᚵ	ᚵ
ɢ		ᚷ
h	ᚺ	ᚼ	ᚼ
ʜ		ᚺ
i	ᛁ	ᛁ	ᛁ
ï	ᛇ
j	ᛃ
k	ᚲ	ᚴ	ᚴ
l	ᛚ	ᛚ	ᛚ
ʟ			ᛛ
m	ᛗ	ᛘ	ᛘ
ᴍ		ᛗ
n	ᚾ	ᚾ	ᚾ
ɴ			ᛀ
ŋ	ᛜ
o	ᛟ	ᚬ	ᚮ
ᴏ		ᛟ
ǫ		ᚯ	ᚯ
p	ᛈ	ᛔ	ᛔ, ᛕ
r	ᚱ	ᚱ	ᚱ
ʀ		ᛦ	ᛦ
s	ᛊ	ᛋ	ᛋ (i norska inskrifter)
t	ᛏ	ᛏ	ᛏ
þ	ᚦ	ᚦ	ᚦ
u	ᚢ	ᚢ	ᚢ
v		ᚡ	ᚡ
w	ᚹ
y		ᚤ	ᚤ, ᛦ (i norska inskrifter)
ʏ			ᚤ (i norska inskrifter)
z	ᛉ		ᛌ, ᛍ (i svenska inskrifter), ᛋ (i västnordiska inskrifter)
æ			ᛅ
ø			ᚯ

Skiljetecken

Skiljetecken	Motsvarar
·	·
᛬	᛬
+	+, ᛭, ✠
×	×
¤	Två vertikalt placerade kryss
‘	Kort vertikalt streck
⁓	Alla övriga skiljetecken, t.ex. ⸪, ⁝, ⦙

Specialtecken och textkritiska konventioner

Runtexterna innehåller en del specialtecken som på ett eller annat sätt kommenterar inskriften eller dess läsning.

Specialtecken	Exempel	Kommentar
()	(a)	Skadad runa som kan tydas med viss säkerhet.
[]	[ab]	Försvunnen runföljd som supplerats från en äldre källa.
{}	{AB}	Latinska majuskler. För tydlighets skull skrivs de också med versaler.
<>	<ab>	Upplöst chiffer.
–	-b	Tecken, oftast runa, som inte kan definieras men däremot räknas
?		Obestämbart tecken, troligen en olöslig bindruna eller något annat än en runa.
…		Ett skadat ställe i inskriften där man antar att runor funnits.
‥		En möjlig skada i inskriften som dock inte påverkar den språkliga tolkningen, till exempel när ett skiljetecken kan ha gått förlorat i en skada.
^	a^b	Bindruna.
^ ^	risa^ ^stin	Bindruna i övergången mellan två ord.
|	auk| |kus	Dubbelläst runa. Inskriften aukus står för auk kus (”och Guds”).
`´	`a´	I efterhand tillagd runa. Detta är inte konsekvent infört i databasen.
/		Variantläsning av runorna i ett och samma ord skiljs åt med /.
§	§A, §B	Markering av inskriftsyta om inskriften finns på fler än en yta av föremålet, eller av inskrift om fler än en inskrift förekommer på föremålet.
¶		Radbyte
¶¶	famula §B do¶¶mini	Om ett ord är skrivet på två inskriftsytor sätts markeringen för inskriftsytan före ordet medan platsen för det faktiska sidbytet markeras med två alineatecken.
°		Endast ornamental ristning eller ristningsyta.

Runtyp

Under Runtyp nämns om inskriften innehåller särskilda typer av runor som exempelvis kortkvistrunor, runor av Helnæs-Gørlevtyp, stavlösa runor, knutrunor eller olika slags lönnrunor, isrunor, samstavsrunor etcetera. Här kan också finnas noteringar om förekomsten av stuprunor, bindrunor, vändrunor, spegelrunor etcetera samt speciella teckenformen som exempelvis “grönländskt” r. Observera att runtyperna inte är konsekvent angivna i databasen.

Dalrunor

Inskrifter med dalrunor infördes i 2020 års version av databasen. På grund av mängden av teckenformer har särskilda translittereringsprinciper tillämpats för denna delkorpus. Inskrifterna återges här med gemener, små bokstäver, oavsett inblandningen av latinska bokstäver, så länge någon dalruna finns med i teckenföljden.

I initialer som vanligtvis utgörs av latinska versaler, stora bokstäver, återges dessa däremot som sådana. Det är inte ovanligt att ett eller ett par av tecknen i dessa initialer utgörs av dalrunor och dessa återges då givetvis med gemener, exempelvis EEs (Erik Ersson) eller aaD (Anna Andersdotter).

Det finns för närvarande inga normaliserade texter, Dalmål, Älvdalsmål, för inskrifter med dalrunor, utan dessa är endast översatta till svenska. Läs mer om normalisering nedan.

Vad är normalisering?

Normalisering betyder att texten återges i en normaliserad form av något fornspråk som till exempel urnordiska, fornvästnordiska, runsvenska eller forndanska. Detta ger en bättre bild av ungefär hur orden i inskriften kan ha uttalats.

De ordformer som finns i en normaliserad runtext kan man ofta hitta i ordböcker som Ordbog over det norrøne prosasprog  eller Svenskt runordsregister eller Nordiskt runnamnslexikon.