Ringmurens historia och konstruktion

Under medeltiden användes lera och kalk som bindemedel i bruket när man byggde murar. Vanligt var också att murar lades upp helt utan bruk, de kallas då kallmurar. Speciellt vanligt är detta för grundmurar under mark, där fuktvandringen hur som helst snart skulle lakat ur kalkbruket och gjort grunden instabil.

Ringmuren är till största delen konstruerad som en skalmur. En skalmur består av två parallella sten- eller tegelmurar, kallmurade eller satta i bruk. Bruket är en blandning av sand och bindemedel i form av lera och kalk. Bruk från 1900-talets restaureringar innehåller cement eller kalkcement. Mellanrummet mellan skalmurarna är fyllt av överskottsmaterial, som småsten och tegelkross, vilket vanligtvis är bundet av ler- eller kalkbruk. Denna murkärna har oregelbunden struktur och skulle, om den frilades, ha mycket dålig stabilitet.

Kalksten, lera och kalkbruk

I Visby ringmur har man använt sig av kalksten, lera och kalkbruk som brutits och bränts lokalt.

För att en skalmur skall vara stadig krävs att skalen är förankrade eller fästa i varandra tvärs igenom kärnan med en viss regelbundenhet. Förankringen kan bestå av tvärgående stenar eller järnkramlor. Visby ringmur saknar till stora delar tvärgående förband.

När man under 1900-talet upptäckte att håligheter uppstått mellan kärna och skal och att det ursprungliga bruket av kalk urlakats på vissa ställen började man i vissa partier plombera håligheterna med betong och laga fogar med kalkcementbruk (så kallat KC-bruk) i hopp om att detta skulle göra muren starkare.

Fogningen trolig orsak till frostsprängningen

Det är troligt att just denna fogning med tätt, starkt och hårt KC-bruk har bidragit till en del av de skador vi nu står inför. En tät yta tillåter inte fukt som kommer in i murverket att vandra ut igen. Fukten stannar på insidan, kalkbruket lakas ur, konstruktionen försvagas och den fuktiga murkärnan ger upphov till ökad växtlighet och risk för frostsprängning.

Numera vet vi att lagningar inte bör vara starkare och tätare än originalmaterialet och att man skall eftersträva att förändra så lite som möjligt av originalkonstruktionen och undvika att tillföra annorlunda material med helt andra egenskaper än de ursprungliga. Alla material som används vid en restaurering bör alltså vara kompatibla med dem som användes från början.

Hur vet vi då att de material vi väljer att använda nu är kompatibla med de medeltida? När man studerade det murparti som rasade 2012 kunde man tydligt se att muren även här blivit påbyggd och reparerad i omgångar.

Material åldras och metoder förändras

För att veta vilka egenskaper kärnan, fyllnadsmaterialet och fogbruket ska ha måste vi börja med att analysera det befintliga. Allt material åldras och det innebär att även om vi analyserar det material vi finner idag så får vi räkna med att det kan ha förändrats sedan det var nytt. Vi måste utifrån det nuvarande befintliga materialet göra en bedömning av hur vi tror det har åldrats och vilka egenskaper man kan anta att materialen ursprungligen hade.

Metoder kan ha varierat

Kalkbruk delas in i två typer: ”lufthärdande kalkbruk” (även kallat ”luftkalk”) och ”hydrauliskt kalkbruk”, som även härdar i vatten. Kalk får också olika egenskaper beroende på hur den brända kalkstenen släcks (metoderna kallas våtsläckt, torrsläckt, stukasläckt och jordsläckt). På grund av svårigheter att bedöma vilka materialförändringar som skett i muren under århundradena, så vet vi i dagsläget inte exakt vilken sorts bruk eller släckningsmetod som användes till ringmuren under medeltiden.

Här kan du läsa mer om kalkbränning och stukasläckning.

”Rädda Visby ringmur”-kampanjen

Försök gjordes under kampanjen ”Rädda Visby Ringmur” 1989-1995 att vid reparationer använda sig av ett luftkalkbruk av jordsläckt Gotlandskalk. Metoden visade sig dock ha svårt att klara påfrestningarna på hårt klimatutsatta områden. Det kan ha berott på att bruket inte blandades tillräckligt fett (det vill säga att kalkhalten var för låg). Man gick därför över till att använda sig av framför allt tre recept vid lagningar under perioden, ett med rent luftkalkbruk (jordsläckt Gotlandskalk), ett hydrauliskt kalkbruk (Jura) och en blandning av dessa.