Hägnader och stängsel i kulturlandskapet
Hägnader tillhör några av de viktigaste strukturer i kulturlandskapet, särskilt i det äldre odlingslandskapet. Det krävs mycket arbete och hantverkskunnande för att underhålla dem.
Hägnader tydliggör ägogränser och skiljer inte bara den historiska inägomarken från utmarken utan avgränsar också de olika markslagstyperna åker, hage och äng samt skogsbete och andra typer av utmarksbete. Ett historiskt odlingslandskap på inägomark utan mängder av stängsel skulle helt enkelt vara otänkbart.
Även på utmarken förekom olika typer av stängsel, främst för att hägna in åkerlyckor eller slåttermarker för de fall kreaturen inte vallades och därmed kunde styras bort från dessa ytor.
Gärdesgårdar av trä och sten
De traditionella hägnadsmetoderna som var vanliga en bit in på 1900-talet ersattes så småningom av taggtråd, elstängsel och olika typer av nät. Under de senaste årtiondena har man dock på många håll påbörjat att återuppföra traditionella hägnader, främst gärdesgårdar av trä. Även stenmurar har röjts fram och restaurerats på många håll, inte sällan för att pryda landskapet snarare än att fungera som hägnad.
Det finns stora regionala variationer med avseende på både byggteknik och på materialval som kan behöva utforskas ytterligare. Några bilder på exempel på kulturlandskap med trägärdesgårdar, stenmurar och kombinationer därav finner du här (öppnas företrädesvis i Firefox eller Chrome).
Ett exempel på en mycket användbar och informativ broschyr om gärdesgårdar, deras historik och byggbeskrivning har tagits fram av Länsstyrelsen i Värmland. Du hittar den här.
Handboken i kallmurning som tagits fram av Hantverkslaboratoriet inom Göteborgs Universitet beskriver bland annat olika typer av hägnader i sten. Mer information om boken hittar du här.
Mer att läsa om stängsling finns också i kunskapsbanken på Nätverket svenska kulturlandskaps hemsida.
Risgärdesgårdar
I det gamla bondesamhället fanns betydligt fler sätt att hägna in eller ut boskap än de traditionella hägnader vi är vana vid idag, det vill säga trä- och stengärdesgårdar. Typiskt för södra Sverige var olika typer av risgärden, det vill säga hägnader som byggts upp av grenar, kvistar, taggiga buskar eller andra röjningsrester. Sådana rishägnader har förmodligen förekommit över hela landet, men beskrivningar och bilder är fåtaliga.
Ulf Lundwall och Urban Emanuelsson har under senare år arbetat med att rekonstruera olika typer av risgärdesgårdar vid Hörjelgården i Skåne. Deras erfarenheter finns nu sammanställt i Riksantikvarieämbetets rapport Risgären – speciella gärdesgårdar på skånska och en motsvarande rapport om Flätgären.
Riksantikvarieämbetet har även tagit fram broschyren Risgärdesgårdar – praktiska råd om att återuppliva ett svunnet kulturarv och en motsvarande broschyr om Flätgärdesgårdar. Broschyrerna ingår i serien Vårda-väl och är baserade på Ulf Lundwalls och Urban Emanuelssons rapport. De beskriver hur man kan gå tillväga om man vill rekonstruera olika typer av ris- och flätgärdesgårdar.
Hägnader och biologiskt kulturarv
Traditionella hägnader kan utgöra viktiga livsmiljöer för olika växter och djur. Det kan till exempel röra sig om mossor, lavar, insekter och fåglar. Flera arter som blivit sällsynta i odlingslandskapet har sin största förekomst på kulturvirke, det vill säga på trädbyggnader, hässjevirke och hägnader av trä. Deras förekomst på och intill hägnader kan berätta om hur landskapet har sett ut och brukats under lång tid.
Du kan läsa mer om detta i skriften Ladornas land. Länsstyrelsen i Jämtlands län har publicerat en innehållsrik skrift om biologisk mångfald på kulturvirke med namnet Lavar på lador – biologisk mångfald i ladans landskap. Trots titlarna tar båda skrifterna inte bara upp kopplingen mellan kulturhistoriskt värdefulla byggnader och biologisk mångfald utan berättar också om trähägnadernas betydelse för biologisk mångfald.