Fastighet hos SFV
Karlevistenen (Vickleby 10:1), med runinskrift Öl 1, av kvartsporfyr. Den har befunnit sig vid två gravhögar som numera är bortodlade. Den röda färgen i inskriptionen är för att öka synligheten för dagens besökare, men säger inget om hur stenen kan ha varit målad då den var nyhuggen omkring 900-1000 e.Kr. Foto: ( CC BY)

Handbok för handläggning av runstens- och hällristningsvård

Här finns vägledning för länsstyrelser och andra som arbetar med handläggning, vård och förvaltning av runstenar, hällristningar, milstenar och annan ristad sten.

Artiklarna kan ses som ett komplement eller uppdatering av Riksantikvarieämbetets Handbok i fornminnesvård. Viss information finns tillgänglig under flera rubriker.

Allt som är i orange i texten nedan är klickbart och leder vidare till en artikel eller rapport.

Förebyggande vård, konservering, förvaltning och skötsel

Att vårda betyder att ansvara för, att bry sig om, att vakta något. Det är ett samlingsbegrepp för en rad olika aktiviteter. Konservering är åtgärder som utförs direkt på ett objekt i syfte att stoppa nedbrytning eller för att begränsa skador. För runstenar eller hällar innebar det att vi vill bevara dem som de är, det vill säga så oförändrade som möjligt till våra barn och barnbarn.

Det bästa är att arbeta förebyggande med närmiljön, det vill säga se till att fornlämningens närmiljö är så bra som möjligt så att stenen inte vittrar onödigt fort eller skadas.

Inom kulturvården eftersträvar vi ”minsta möjliga åtgärd”. Det innebär att kulturvårdare eller konservatorer använder sig av metoder och material som gör så stor nytta som möjligt för stenens bevarande, men som samtidigt förändrar den så lite det bara går. De metoder och material man väljer ska gå att ta bort om man ångrar sig. De får heller inte försvåra framtida vård och förvaltning av stenen.

De pågående klimatförändringarna gör att vi i dag ser en allt snabbare igenväxning av landskapet men också ökande mängd påväxt. Tyvärr skadas stenen ofta av borttagningen av påväxt, vilket gör att vi kan inte öka rengöringstakten om vi vill att stenarna ska bevaras till våra barn och barnbarn. Vi inom kulturvården behöver hitta fler och andra metoder än målning för att publikanpassa ristningarna för besökare.

Roller, befogenheter och ansvar

Länsstyrelserna är tillståndsgivande myndighet. Det innebär att den som planerar att utföra åtgärder på en runsten, hällristning eller annan fornlämning, eller inom ett fornlämningsområde, måste kontakta länsstyrelserna och invänta tillstånd från länsstyrelsen innan några åtgärder får påbörjas. Det är också länsstyrelserna som beställer vård-, skötsel- och konserveringsåtgärder av externa entreprenörer.

Beteckningen ”Runverket” syftade ursprungligen på det stora korpusverket Sveriges runinskrifter, som initierades av riksantikvarie Hans Hildebrand (1842-1913) och som började ges ut år 1900.

Senare kom begreppet Runverket att syfta på den arbetsgrupp hos Riksantikvarieämbetet som arbetar med runinskrifter, med tolkning, dokumentation, forskning och rådgivning kring runor och runinskrifter. Fram till och med 2014 var det Runverket som beställde vårdåtgärder på runstenar. Från och med 2015 är det länsstyrelserna. 

Har man frågor kring informationsskyltar vid fornlämningar, vänder man sig också till länsstyrelsen.

Styrande lagar, vägledningar och internationella överenskommelser

Kulturmiljölagen är den centrala lagen för kulturmiljövården. Lagen innehåller bland annat bestämmelser för skydd av fornlämningar – dit runstenar hör, fornfynd, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt för utförsel och export av äldre kulturföremål.

ICOMOS (International Council on Monuments and Sites), grundades som ett resultat av Unescos fördrag i Venedig 1964. The Burra Charter gavs ut första gången 1979 av ICOMOS i Australien och bygger på Venedig-fördraget. Det innehåller många principer som har kommit att bli vägledande runt om i världen vid konservering, förvaltning och vård av kulturarv. De antagna svenska standarderna för kulturvård vilar på the Burra Charter.

Standarder antagna i Europa och Sverige

Inom kulturmiljövården uppstår möten mellan olika branscher och kompetenser, entreprenörer och myndigheter, offentlig och privat verksamhet. Då underlättar det att arbeta med överenskomna fastställda definitioner, rutiner och arbetsmetoder. Det är här europeiska standarder som bygger på internationella överenskommelser kommer in. Standarder är gemensamma lösningar på ofta förekommande problem.

Majoriteten av de standarder som tas fram inom projektet ”Bevarande av kulturarv” inom den europeiska samarbetsorganisationen CEN (Comité Européen de Normalisation), handlar om sten och puts, eller är tillämpbara på kulturarvsobjekt av sten. Det produceras nya standarder varje år som blir antagna i Sverige.

Samverkan i förvaltningen

Länsstyrelserna har det praktiska ansvaret för att Kulturmiljölagen efterföljs. De har ansvar över kulturmiljövården i sina län, de ger tillstånd, råd och information. Som stöd i expertfrågor kan länsstyrelserna även använda sig av de lokala eller regionala museerna.

Forskning om runor, hällristningar och stenkonservering

Finansiering av skötselåtgärder

Beställning av skötselåtgärder

Sedan 2015 är det länsstyrelserna, det vill säga inte Riksantikvarieämbetet, som är beställare av vård- och konserveringsåtgärder på runstenar, precis som de är beställare av vård på andra fornlämningstyper. Länsstyrelserna är också tillståndsgivande myndighet, det vill säga det är de som ger tillstånd för alla åtgärder på eller invid en fornlämning.

  • Standard för upphandling [under arbete, förväntas vara färdig 2020].
  • Ersättningsformer för uppdrag (definition av arvode, ersättning, kostnadstak etcetera. [text under arbete].
  • Upphandling, råd framtagna av Sveriges Industriförbund i samarbete med stenkonservatorer, sidan 35 i kapitlet ”Restaurering” i Stenhandboken.
  • Illustration av hur en skadekartering kan utföras, sidan 33 i kapitlet ”Restaurering” i Stenhandboken.
  • Processbeskrivning – (flödesschema för förfrågan, offert, beställning, faktura, slutbesiktning och avslutande konserveringsrapport) [text under arbete].
  • Fotografier med exempel [under arbete].
  • Konserveringsrapport [text under arbete].
  • Målning av runstenar.

Information, tillgänglighet och publikanpassning

Det kan exempelvis handla om att göra information om fornlämningen tillgänglig eller om att göra det möjligt för besökare att hitta till och att kunna ta sig till och från platsen.

Dokumentation och uppföljning

Dokumentation kan syfta på

  • en uppsättning av handlingar som finns i pappersform eller digitalt, eller
  • processen att skapa kunskap eller att ta fram beslutsunderlag, till exempel genom att skriva vetenskapliga artiklar, runologiska rapporter, tillståndsbedömning, konserveringsrapporter, skadekartering genom teckningar, fotografier, 3d-skanning eller något liknande.

Noggrann dokumentation är ett led i kvalitetskontroll och möjliggör utvärderingar av beslut, metod- och materialval. Alla beslut som rör förändringar, vård och underhåll av fornlämningar ska argumenteras för och dokumenteras. Beslut skall vara rimliga utifrån de erfarenheter och upptäckter som har gjorts.

Vill ni veta mer?

Hör gärna av er till Helen Simonsson som svarar på frågor kring sten och stenkonservering.

På Riksantikvarieämbetet finns även flera medarbetare som arbetar med landskapsvård och fornlämningsvård.