Skriva och läsa runor

Varför finns det nästan bara stenar med runor?

Förmodligen har de allra flesta runor som någonsin funnits ristats i en träpinne. Runornas former i alla de tre runraderna passar bra för att skäras in i trä. Anledningen till att de flesta runinskrifter som finns kvar i dag är i sten är att sten bevaras i tusentals år, men trä förstörs mycket snabbt.

En pinne multnar och blir jord. Men några runinskrifter i trä har arkeologer i alla fall hittat vid utgrävningar. Om en träbit har legat djupt nere i jorden där det är fuktigt och syret inte kommer till så kan den bevaras till i dag. Det finns också en hel del runinskrifter på föremål av metall, horn och ben. Men sten är allra vanligast.

Träpinne med vikingatida runor påträffad i Sigtuna.Foto: Bengt A. Lundberg/KMB (CC BY)

Träpinnen ovan hittade man när man grävde i kvarteret Professorn i Sigtuna i maj 2000. Den har daterats till 990-talet och är den äldsta runinskrift som hittills har påträffats i staden. Tyvärr har någon skurit till pinnen med kniv redan under vikingatiden, vilket gör att vi i dag bara kan läsa ett fåtal av runorna:

…-um · m-­-…-þan : a-­-­-…

Detta går inte att tolka, men man ser att det rör sig om vikingatidsspråk och att det ursprungligen bör ha varit ett fullt läsbart meddelande. Träpinnen finns just nu utställd på Sigtuna museum, tillsammans med andra föremål av trä.

Hur ristade man runor?

När man skulle rista in runor i trä, ben, horn eller metall använde man något som var vasst och spetsigt. Oftast var det en kniv. Om man håller föremålet man skall rista i med ett stadigt grepp i ena handen och håller kniven i den andra är det lätt att med knivspetsen rista in linjerna.

När man skulle göra en runristning i sten fick man använda andra verktyg. Linjerna höggs eller knackades in i stenen. Runristaren hade en mejsel av järn som han slog på med en klubba eller hammare. Det är alltså riktigare att säga att man högg in runorna i stenen.

Fast människorna på vikingatiden själva kallade det oftast att ”rista runor” i en sten. Det står att läsa på många runstenar. Eftersom de själva kallade det att rista runor fast de högg, kan man förstå att det var vanligast att rista runor i trä med kniven. Alltså kallade vikingarna det att ”rista runor” när de gjorde runtecken, oavsett vilket slags verktyg de använde.

Efter att ristningen hade huggits i sten målade man förmodligen också runorna så att de skulle synas bättre. Kanske förstärkte man också ristningar i trä genom att exempelvis gnida in ristningslinjerna  med sot.

Här kan du läsa mer om färg på runstenar.

Hur visste de vilket ljud ett runtecken skulle användas för?

Människorna på vikingatiden kunde inte kalla den runa de använde för ljudet s för s-runan och den de använde för n för n-runan till exempel. Människorna på vikingatiden visste ju inte hur de latinska bokstäverna, alltså våra vanliga bokstäver, såg ut och vad de kallades. De visste inte vad s eller n var för något.

Därför hade alla runtecknen namn. Och man använde tecknet för det ljud som namnet började på. Runan för s hette sol, vilket betydde just ‘sol’. Om man säger sol hör man ju vilket ljud tecknet används för. Och n-runan hette nöd. Det fungerar på samma sätt.

I den yngre runraden fanns mycket färre runor än ljud i språket. Därför måste en och samma runa ofta användas för flera olika ljud. Det såg ut ungefär så här:

Vilka kunde rista runor?

Det är svårt att veta om alla människor kunde läsa runskrift. Men troligen kunde de flesta vikingatida människorna här i Sverige läsa runor. Väldigt många kunde säkerligen också rista runor i trä eller ben.

Däremot var det svårt att hugga en runsten. För att klara av det måste man vara stenhuggare också. Det är mycket svårare än att rista med kniven i trä eller ben. Under 1000-talet, när de flesta runstenarna restes, fanns det några runmästare som hade till yrke att vara runristare. De högg runstenar som andra beställde.

De som beställde bestämde nog också vad det skulle stå på stenen. När runristaren – och kanske några medhjälpare – hade huggit färdigt inskriften, ristade han ibland sin signatur på slutet. Han skrev alltså sitt namn. ”Öpir ristade runorna” står det till exempel på slutet av många runstenar som just Öpir ristat. Man säger att runstenar som avslutas med runmästarens namn är signerade.

Exempel på välkända runristare som har signerat många runstenar är Fot, Balle, Åsmund, Livsten, Visäte och Öpir.

Fanns det några runsiffror?

Det fanns inga siffror i runskriften. De siffror vi använder i dag kallas arabiska. Det finns också romerska siffror. Talet 68 är skrivet med arabiska siffror, samma tal skrivet med romerska siffror blir LXVIII. Eftersom det inte fanns några siffertecken som hörde till runorna fick man lov att skriva ut hela räkneordet, precis som vilket annat ord som helst. Skulle man rista 5 fick man lov att stava fem. Det kunde bli väldigt långt och kräva mycket plats om man skulle skriva höga tal.

Det finns många runristade gravhällar från medeltiden från Gotland. På några av dem står det vilket år personen som begravts under dem dött. På en gravhäll från Lye kyrka står det så här: ”Denna sten lät husfru Rudvi göra över sin man, Jakob i Mannagården, som blev skjuten ihjäl med en bössosten (= en kanonkula) från Visborg, då konung Erik var belägrad i nämnda slott. Och då hade lidit från Guds födelse fjorton hundra år och ett år mindre än femtio år. Vi bedja, att vare nådig mot hans själ och alla kristna själar. Amen.” Fjorton hundra år och ett år mindre än femtio år skriver vi med siffror 1449.