Nolby i Njurunda (Sundsvalls kommun)

Under sin resa till Lappland 1732 gjorde även Carl von Linné ett uppehåll på denna plats för att bestiga det stora berget Nolbykullen och ska då ha bundit sin häst vid runstenen.

Inskrift:

× barksuain uk sihuastr uk friþi raistu stain | þinsa · aftiʀ buri faþur isin · in farþaihn markti ·
Bergsvæinn ok Sigfastr ok Friði ræistu stæin þennsa æftiʀ Byri(?), faður sinn. En Farþiagn mærkti.

”Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Byre(?), sin fader. Och Fartägn ristade.”

Vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus eller Johan Bure, hade många släktingar i Norrland och när han läste runorna buri på stenen trodde han givetvis att han hade funnit namnet på en förfader. I den tidigare litteraturen har det ofta återgivits som just Bure och stenen kallas därför också för Burestenen.

Egentligen kan runföljden buri läsas på en mängd olika sätt. Troligast är väl att det handlar om ett runsvenskt Byriʀ, som tycks förekomma i ortnamn och i formen biriʀ på en sörmländsk runsten. Namnet kan antingen kan hänga samma med ordet bur i betydelsen ’förrådsbod’ (alltså ’den som tillhör eller kommer från förrådsboden’) eller vara bildat till ett ljudhärmande ord bura ’föra oväsen’, som antas ligga till grund för älvnamnet Buran.

Av de tre brödernas namn är Sigfast vanligt, medan de andra två är ovanliga. Bergsven är med säkerhet bara känt från en annan runsten. I medeltida källor bärs det till största delen av män från Jämtland. Namnet skulle också kunna tydas Barksven. Något sådant namn är dock inte känt. Från det medeltida Sverige är endast ett personnamn på Bark– känt, nämligen det sällsynta och till Östergötland begränsade Barkvid. Däremot finns flera namn på Berg-. Fride förekommer i en östgötsk och ett par danska inskrifter. Två medeltida gotlänningar och några danskar har också burit detta namn. Det är från början en smeknamnsform för ett namn som börjat med Frid– eller slutat på –fred.

Ristaren Fartägn har inte signerat någon annan runsten och ingen annan ristning har heller tillskrivits honom. Namnet Fartägn är förekommer även i en hälsingsk och en östgötsk runinskrift. Fartägn betyder ’resande köpman’ och det är alltså från början ett slags yrkesbenämning som sedan kommit att användas om personnamn. Från senare tid är namnet framför allt känt från Norrland och då inte sällan i smeknamnsformen Fardhe eller Fale. Det finns dock spridda exempel finns på att personer i längre söderut i Sverige liksom i övriga Norden burit detta namn.

Fram till helt nyligen har man varit övertygad om att Fartägn använt verb marka (skrivet markaþi på stenen) för att beskriva sin verksamhet. Detta ord används också av den Håkon som ristat runstenen i Tuna kyrka i Medelpad (M 7), liksom Ölver och Brand som tillsammans signerat en runsten i Hälsingland (Hs 11 Högs kyrka). För övrigt används det flera gånger av den i Uppland och Gästrikland flitigt verksamme Åsmund Kåresson. Ordet i vikingatida runinskrifter en typiskt nordlig utbredning, men är under medeltiden även känt från annat håll.

Förnyade undersökningar har visat att det troligen inte står markaþi utan markti på Nolbystenen (såsom för övrigt redan Bureus läste!). Verbet är i så fall i stället mærkia, men detta förändrar egentligen inte tolkningen, eftersom detta ord har i stort sett samma betydelse som marka.

Läs mer: I Algot Hellboms bok Medelpads runstenar (1979) och i Samnordisk runtextdatabas är denna sten upptagen som M 1. En artikel om tolkningen av namnet buri har publicerats i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2018.

Hitta till stenen.