Ärja ödekyrka i Åker (Strängnäs kommun)

På en höjd ovanför Ärja by finns ruinen efter en medeltida kyrka som revs på 1500-talet. De äldsta delarna är från 1100-talet. Två runstenar med inskrifter från 1000-talet har hittats i kyrkan. Den ena har suttit inmurad i väggen och den andra har använts som tröskelsten. Bägge runstenarna är idag resta i anslutning till kyrkoruinen.

I ett potatisland i närheten av ödekyrkan påträffades omkring 1885 ett runstensfragment som nu förvaras i vapenhuset i Mariefreds kyrka (Sö 334). Av fyndomständigheterna att döma har fragmentet ingått i en gravkonstruktion på den forna kyrkogården. Det påstås också redan i en 1600-talskälla att den märkliga runsten med kortkvistrunor som länge låg som trappsten i Kärnbo kyrka i Mariefred (Sö 176) ursprungligen kommer från den då rivna Ärja kyrka.

Den runsten som står rest utanför kyrkoruinen i Ärja (Sö 333) har denna inskrift:

: amuit · rsti · sina · þina · yti · suna · sina · rnulfu/unulfu · aku · hrenki bruþur · sena · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · furu · afu · skani × | × eski · rsti · runa · þasi ×

Amundi(?) ræisti stæin þenna æftiʀ sun sinn Runulf (el. Unnulf) ok Hring(?), broður sinn. Varð uti drepinn i Kalmarna sundum, foru af Skanøy. Æsgæiʀʀ risti runaʀ þasi.

”Amunde(?) reste denna sten efter sin son Runulv (el. Unnulv) och (efter) Ring, sin broder. (Han) blev dräpt i Kalmarsund, (då de) for från Skåne. Äsger ristade runor.”

Runstenen uppvisar en mycket egendomlig stavning. Av inskriftens tjugofem ord slutar alla utom två på vokal. Detta har i flera fall uppnåtts genom att en överflödig vokal lagts till och i ett par fall genom att en slutkonsonant hoppats över. Ristarens namn eski tolkades tidigare som Äskil, men stavningen gör det troligare att det handlar om namnet Äsger. Observera att den första runan i namnet har en egendomlig krok som inte har någon motsvarighet i någon annan runinskrift. Äsger har förmodligen även ristat en runsten i Östa sjöhage (Sö 202) på den södra delen av Selaön vid Stallarholmen en dryg mil norrut.

Inskriften innehåller det äldsta belägget på Kalmarsund (Kalmarna sundum). Då föregångaren till staden Kalmar torde ha tillkommit i slutet på 1100-talet kan Kalmar i runinskriften inte syfta på denna utan måste avse den ort som gett staden dess namn. Vilken denna plats är vet vi inte men det senare leden i namnet (-arna) brukar i allmänhet användas om öar. Skåne omnämns även i en småländsk runinskrift liksom i äldre utomnordiska källor.

Stenen som står inne i kyrkans forna vapenhus (Sö 335) bär denna inskrift:

uulf͡ui : raisti : stain þanat bruþur sin : u : snikin saʀ furs : a : ust : arla : maþ : i : ikn : u : ari : ksibari hulmstains

Ulfʀ(?) ræisti stæin þenna at broður sinn Osnikin. Saʀ fors austarla með Ingvari, skipari Holmstæins.

”Ulv(?) reste denna sten efter sin broder Osniken. Han omkom österut med Ingvar, Holmstens skeppskamrat.”

Inskriften berättar om en man som dött tillsammans med Ingvar. Det finns ett drygt tjugotal sådana s.k. Ingvarsstenar i Mälardalen. En av dessa återfinns i Tystberga i södra Södermanland. Stenen är rest till minne av en man vid namn Holmsten. Runforskaren Erik Brate har föreslagit att det skulle vara fråga om den skeppskamrat som är omnämnd på Ärjastenen. Holmsten är emellertid ett relativt vanligt namn. Över tjugo personer med detta namn är kända från de mellansvenska runinskrifterna. Ordet skipari ’skeppskamrat’ förekommer i ytterligare ett par sörmländska inskrifter. Ett av dessa framkom rätt nyligen genom en ny granskning av runorna på ett fragment från Vrena kyrka (Sö 361). Från södra Sverige och Danmark finns ytterligare sex belägg på detta ord.

Även denna inskrift är ganska underligt stavad med ibland skiljetecken insatta på oväntade ställen som t.ex. i ordet austarla ‘österut’ som återges a : ust : arla. I ett par fall är runor ocksp omkastade som ordet ksibari skipari ‘skeppskamrat’. I runföljden þanat ska den andra a-runan läsas två gånger, dels som slutrunan i ordet þana þenna ‘denna’, dels som den första runan i prepositionen at at ‘efter’.

I det första namnet uulf͡ui står den första u-runan i ormens nos. Troligen har ristaren placerat den lite för tidigt i slingan och därför ristat en ny runa på den normala platsen. Vilket namn som döljer sig i de närmast följande runorna är oklart. En forskare har föreslagit att det skulle vara fråga om ett för övrigt okänt kvinnonamn Ulfvi. Ett annat förslag är att det skulle vara en onöjaktig stavning av det vanliga Ulv, men man saknar då den förväntade ändelsen -ʀ. Den bindruna mellan f och u som förekommer i runföljden är troligen resultatet av en rättelse. Tänkbart är också att ristaren kan ha avsett namnet Ǫlviʀ.

Namnet Osniken som förekommer i ett halvdussin inskrifter i Uppland och Sörmland betyder just ’icke-sniken’, det vill säga ’givmild’.

Ordet fors ’omkom’ som sammanhänger med vårt vanliga fara, for ’fara, åka’ förekommer i ytterligare fem runinskrifter, fyra uppländska och en östgötsk. Den östgötska vid Dagsbergs kyrka är möjligen också en Ingvarssten. Tyvärr är inskriften skadad så det går inte att avgöra säkert.

Läs mer om runstenarna i Södermanlands runinskrifter.

Hitta till stenarna.