Gripsholm i Mariefred (Strängnäs kommun)

Intill uppfartsvägen till Gripsholms slott – den så kallade ”Rännarbanan” – i Mariefred står två runstenar (Sö 178 och Sö 179) med inskrifter från 1000-talet. Båda har påträffats vid slottet. Var de ursprungligen har varit resta är inte känt.

Den sten (Sö 178) som först möter när man går upp mot slottet består av röd sandsten. Den har varit känd sedan början av 1700-talet. År 1730 meddelade landshövdingen i Nyköping att man i samband med grävningsarbeten på slottsstallbacken funnit en runsten en halv aln (dvs. ca 30 centimeter) under jorden ”uppå en liten af gråsteen formerad graf”. Ordet grav användes på 1700-talet i en vidare betydelse än vad vi gör idag. Utifrån landshövdingens knappa beskrivning kan vi därför inte dra slutsatsen att det var fråga om en anläggning över en avliden person. Sin nuvarande placering fick stenen 1926.

Inskrift:

hikkulfr × auk × aulfr × þaiʀ × letu × raiisa × staina × baþa × at + broþur × sin × kitilmut · auk × bro × iftiʀ × somu × moþur × sina × ia × iruni × hiuk × broþiʀ + hinaʀ ×

Hælgulfʀ(?) ok Øyulfʀ þæiʀ letu ræisa stæina baða at broður sinn Kætilmund ok bro æftiʀ Somu, moður sina. En Bruni(?) hiogg, broðiʀ hennaʀ.

”Hägulv(?) och Öulv de lät resa båda stenarna efter sin broder Kättilmund och (göra) bro efter Soma, sin moder. Och Brune(?), hennes broder, högg.”

Ristningen med kors uppvisar stora likheter med en runsten som sitter inmurad i Kärnbo kyrkoruin (Sö 177) och stenarna är utan tvivel utförda av samme ristare. Ristarnamnet iruni som bara finns på Gripsholmsstenen brukar uppfattas som en felaktig skrivning för Brune, men denna tolkning är något osäker.

Det inledande namnet skrivs hikkulfr. Eftersom runor normalt sett inte dubbeltecknades i vikingatida inskrifter bör den ena av de två k-runorna i inskriftens första namn vara en felristning. Om den första k-runan var avsedd som l, får man det ovanliga namnet Hälgulv. Detta namn är säkert belagt på en runsten vid Södra Lunger i Närke och förekommer kanske på ytterligare ett par sörmländska runstenar. En annan möjlighet är att det är fråga om det sällsynta Hägulv, som förmodligen återfinns på en västmanländsk runsten. Att ristaren har råkat dubblera två runor även i ordet ræisa ‘resa’ som skrivs raiisa talar för denna tolkning.

Moderns namn Soma är för övrigt okänt. Det antas vara bildat till en motsvarighet till det fornvästnordiska substantivet sómi, som betyder ’ära, heder’.

Ordet bro kunde på vikingatiden betyda såväl fribro, vägbank som iordningsställt vadställe. Att någon låtit göra broar och liknande anläggningar omnämns i minst 18 sörmländska inskrifter. Av texten på Gripsholmsstenen framgår att det ursprungligen har funnits ytterligare en sten vid denna bro. Denna parsten har aldrig hittats. Brobyggande sågs av kyrkan som en from gärning och många broar har säkert byggts med kristna motiv. Att familjen varit kristen framgår av korset.

Runstenen (Sö 179) som står närmare slottet är nog en av Sveriges mest kända runstenar. Den upptäcktes i början av 1820-talet av slottsvaktmästaren Wallin. Stenen låg då som tröskelsten i källaren till det östra tornet på Gripsholms slott, det så kallade Teatertornet. Båda ändarna var inkilade under dörrens sidomurar och stenen var dessutom täckt av tjära. Tjäran kan tyda på att stenen först ingått i någon annan byggnad innan den hamnade i tornet. Det skulle dröja drygt hundra år till 1930 innan stenen togs ut.

Inskrift:

× tula : lit : raisa : stain : þinsat : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars : þaiʀ furu : trikila : fiari : at : kuli : auk : a : ustarlar : ni : kafu : tuu : sunar : la : a sirk : lan : ti

Tola let ræisa stæin þennsa at sun sinn Harald, broður Ingvars.

Þæiʀ foru drængila     fiarri at gulli
ok austarla     ærni gafu,
dou sunnarla     a Særklandi.

”Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De for manligen fjärran efter guld och österut gav örnen (föda), de dog söderut i Särkland.”

Av inskriften framgår att stenen är rest till minne av Harald, Ingvars broder. I Mälardalen finns över tjugo runstenar som rests till minne av män som dött tillsammans med Ingvar. Om denna färd i österled berättas i sagan om Ingvar den vittfarne. Enligt sagan dör Ingvar liksom de flesta av hans män under färden. Särkland är nordbornas namn på de muslimska länderna. En rimlig förmodan är att Harald slutat sina dagar någonstans i trakterna kring Kaspiska havet.

En fråga som diskuterats livligt är varför runstenen rests till minne av endast en av bröderna. Den förklaring som vunnit störst tillslutning är att Tola endast varit Haralds mor och inte Ingvars och de två alltså varit halvbröder. Man kan också tänka sig att monumentet bestått av två stenar en över Harald och en över Ingvar, där den senare stenen gått förlorad. En tredje möjlighet är att broder här inte åsyftar släktskap utan betecknar ’vapenbroder, fosterbroder’ eller liknande. En sådan betydelse av ordet broder förekommer på en runsten i Hällestads kyrka (DR 295, Sk 80) i Skåne.

Den senare delen av inskriften är på vers, diktad i den från den fornisländska litteraturen kända versmåttet fornyrðislag. Versmåttet använder så kallad allitteration – bokstavsrim – där ’rimorden’ antingen ska börja på samma konsonant (foru : fiarri) eller på olika vokaler (austarla : ærni).

Att ”ge örnen föda” är ett poetiskt uttryck för att döda fiender. Liknade uttryck är väl kända från den fornvästnordiska edda- och skaldediktningen. Man föreställde sig att örnar och andra rovfåglar efter striden livnärde sig på dem som låg fallna på slagfältet.

Läs mer om de båda runstenarna i Södermanlands runinskrifter.

Hitta till stenarna.