Uppland
I landskapet Uppland finns flest runstenar, mer än 1 300 stycken. Under 1000-talet måste därför seden att resa runstenar ha varit starkare i Uppland än någon annan stans i Sverige.
Landet höjer sig fortfarandet ur vattnet sedan det blev nedtyngt av inlandsisen under istiden för många tusen år sedan. Många uppländska runstenar som restes vid strandkanten vid någon vattenled, som människorna på vikingatiden färdades på, står därför långt uppe på land i dag.
Sedan vikingatiden har landet höjt sig så mycket som 5 meter i Uppland. Det betyder att allt land som ligger lägre än 5 meter över havsytan i dag var sjö på vikingatiden. Norahällen i Danderyd norr om Stockholm till exempel ligger nu långt från vattnet, men när inskriften ristades i den kunde man komma med båt alldeles intill berghällen där runristningen finns.
Använde inte efternamn
I runslingan på berghällen kan man läsa: ”Björn, Finnvids son, lät hugga denna häll efter Olev, sin bror. Han blev sviken på Finnveden. Gud hjälpe hans själ. Denna gård är deras odal och ättearv, Finnvidssönernas på Älgesta.”
Det ser nästan ut som om Björn hade ett efternamn. Men man hade inte börjat använda efternamn på vikingatiden. Därför är Finnvids son inte skrivet som ett ord. Att Olev blev sviken på Finnveden betyder att han blev dödad av någon som låg i bakhåll eller hade gillrat en fälla. Han blev inte dödad i en rättvis strid.
”Odal och ättearv” betyder egendom som någon ärvt inom familjen. Björn och Olev hade alltså ärvt Nora, där runhällen finns, troligen efter sin far. Men de bodde på Älgesta, som är en gård lite längre norrut i Uppland. Den ligger inte så långt från flygplatsen Arlanda och ungefär en kilometer norr om Husby-Ärlinghundra kyrka. I kyrkan finns en inmurad runsten som samme Björn har låtit rista. Där kan man läsa att ”Björn, Finnvids son, lät resa stenen till minne av sig själv”.
Sex stenar till minne av sig själv
Det är inte vanligt att någon låtit resa en runsten till minne av sig själv. Men det finns en uppländsk vikingatida storman som reste inte en utan sex runstenar till minne av sig själv. Han hette Jarlabanke och bodde i Täby. Där byggde han en runstensbro och lät resa fyra runstenar, två i varje ända av bron, med nästan samma text på alla.
Det står: ”Jarlabanke lät resa dessa stenar till minne av sig själv medan han levde. Och han gjorde denna bro för sin själ och han ägde ensam hela Täby. Gud hjälpe hans ande.” Den femte runstenen som Jarlabanke reste till minne av sig själv står på kyrkogården utanför Vallentuna kyrka. Den sjätte stenen är numera försvunnen.
Renritning av runorna på ett runben från kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna.
I Sigtuna har arkeologerna hittat mer än 100 föremål med runinskrifter. En del är från 1000-talet, men många från 1100- och 1200-talen det vill säga tidig medeltid. De flesta finns på benbitar och föremål av bland annat horn.
På ett revben av en ko finns det runor på båda sidorna. På ena sidan har någon skrivit: ”Mare gav benet. Han är rikast.” På den andra sidan har någon annan ristat något som ser ut som en replik på det första: ”Kungen är frikostigast på mat (eller: den bäste mannen). Han är rikast. Han är full av ynnest (eller: vacker, sympatisk).”
Dessutom finns på den förstnämnda sidan runorna asa, som kan återge kvinnonamnet Åsa. Kanske är det hon som är adressaten för det första meddelandet.