Järsberg i Varnum (Kristinehamns kommun)

I Värmland finns bara fyra runstenar. En av dem med inskrift från 500-talet finns i Järsberg sydöst om Kristinehamn (Vr 1). Stenen är rest intill den s.k. Letstigen, en viktig forntida väg som sträckte sig från Mälarområdet upp genom Värmland och vidare till Vestfold i Norge. I anslutning till denna väg står också en av Värmlands vikingatida runstenar, nämligen den vid Rör i Väse (Vr 2).

Järsbergsstenen hittades 1862 och låg då kullfallen och delvis under jord. Stenen verkade ha lämplig form för att användas som grindstolpe, men när man upptäckte att den var försedd med runor restes den i stället på fyndplatsen. Den som i äldre tid färdades på Letstigen förbi Järsbergstenen mötte dock en betydligt mer imponerande syn än idag. Runt åkerholmen där stenen hittades fanns ytterligare åtta resta stenar. Från 1863 finns en skiss där både stenarna och fyndplatsen för runstenen är utprickade. Tyvärr har både de resta stenarna och delar av åkerholmen försvunnit genom odlingsarbeten. Enligt äldre uppgifter skall det även ha funnits en liknande krets med resta stenar litet längre norrut. I slutet av 1980-talet upptäcktes också ett gravfält strax söder om den åker där runstenen står. Det har dock sannolikt tillhört gården Sundby.

De numera försvunna fornlämningarna gjorde att många forskare räknat med att Järsbergsstenen stått på en gravhög och flera tolkningar av inskriften har utgått från att så är fallet. För att få klarhet genomförde Riksantikvarieämbetet tillsammans med Värmlands museum en utgrävning 1975. Man kunde då inte finna några spår av gravsättning. Inte heller i övrigt gjordes några arkeologiska fynd. Det verkade alltså vara fråga om en helt vanlig åkerholme och inte en gravhög. I samband med fornminnesinventeringen 1987 hittades dock en förhistorisk glaspärla i närheten av runstenen. Pärlor av detta slag brukar oftast ha samband med kvinnogravar. En forskare har också menat att den profil av högen som gjordes i samband med utgrävningen 1975 ger intryck av en kraftigt upplöjd gravhög. Det råder delade meningar bland forskarna om den plats där Järsbergsstenen hittades är en gravhög eller naturlig åkerholme.

Toppen på runstenen är skadad och så var fallet redan då stenen hittades. Hur många runor som gått förlorade är svårt att säga. Troligen rör det sig bara om några få tecken.

I Värmlands runinskrifter (1978) valde Sven B. F. Jansson att läsa inskriften i denna ordning:

…ubaʀ hite ⁝ h͡arabana͡ʀ | h͡ait… | ek e͡rilaʀ runoʀ waritu

[Le]ubaʀ(?) haite. Hrabnaʀ hait[e]. Ek, erilaʀ, runoʀ writu.

”Ljuv(?) heter jag. Ravn heter jag. Jag, erilen, skriver runorna.”

Enligt denna tolkning omtalas namnen på två män, Ljuv(?) och Ravn, och avslutas med en person med den dunkla titeln ”eril” uppger att han ristat runorna. Vid närmare eftertanke är dock den läsordning som Jansson har valt att följa osannolik, något påpekades av den danske runologen Erik Moltke i en artikel i Fornvännen, bara något år efter att detta band av Sveriges runinskrifter hade utkommit.

Moltke påpekade att de rader ristade med stora runor som ek e͡rilaʀ och …ubaʀ hite ⁝ h͡arabana͡ʀ har ristats först och att de runföljder som står med mindre runor – bl.a. det från höger till vänster ristade h͡ait… – har anpassats efter utrymmet och de runor som redan stod på stenen.

Texten får i så fall denna lydelse:

ek e͡rilaʀ | …ubaʀ hite ⁝ h͡arabana͡ʀ | h͡ait… | runoʀ waritu

Ek, erilaʀ, [Le]ubaʀ(?) haite. Hrabnaʀ hait[eka], runoʀ writu.

”Jag, erilen, heter Ljuv(?). Ravn heter jag, som skriver runorna.”

Paralleller i andra urnordiska runinskrifter talar för att den senare läsordningen är den rätta.

Ordet eril är känt från flera urnordiska inskrifter. Att det är fråga om någon titel, yrkesbenämning eller liknande är klart men så mycket längre kommer man inte. Ordet är besläktat, men inte identiskt med titeln jarl. Enligt en tradition från 1700-talet skulle Järsberg i äldre tid ha hetat Jarlsberg och fornlämningarna på platsen varit rester av det gamla jarldömet. De medeltida skrivningarna av namnet visar dock att förleden i ortnamnet inte kan vara jarl.

Ibland är två runor i inskriften sammanfogade i ett tecken. Dessa kallas bindrunor brukar markeras med en båge över tecknen i translittereringen. Sådana förekommer ganska ofta i förvikingatida inskrifter och ibland kan bindrunorna bestå av fler än två tecken. Sista runan i ordet runoʀ är en så kallad stupruna dvs. den är vänd upp och ned. Den Y-liknande k-runan som finns i ordet ek är en övergångsform mellan den äldre och den yngre runradens k. Den finns också på Björketorpsstenen i Blekinge. I motsats till denna sten finns dock inga andra övergångsformer. Järsbergsstenen bör därför vara något äldre än dessa och den brukar dateras till början av 500-talet.

Läs mer om Vr 1 i Värmlands runinskrifter och i Erik Moltkes artikel i Fornvännen 1981.

Hitta till stenen.