Frugården i Norra Åsarp (Falköpings kommun)
Vid Frugården sydöst om Åsarp finns en av Västergötlands vackraste runstenar (Vg 181). Den kallas också Olsbrostenen. Strax norr om stenen flyter en bäck som mynnar ut i Ätran en kilometer längre västerut. Stenen är den enda svenska runsten som omnämner vårt östra grannland Estland.
Inskrift:
kufi : rsþi : stin : þesi : eftʀ : ulaf : sun : sin · trk · hrþa · kuþan · hn · uarþ · trbin · i · estlatum · huarþr · iuk · s---
Gufi ræisti stæin þennsi æftiʀ Olaf, sun sinn, dræng harða goðan. Hann varð drepinn i Æistlandum. Havarðr(?) hiogg s[tæin].
”Guve reste denna sten efter Olov, sin son, en mycket dugande ung man. Han blev dräpt i Estland. Håvard(?) högg stenen.”
Runstenen är omnämnd redan på 1600-talet och en bläckteckning av Ulf Christofersson från 1687 finns bevarad. Av allt att döma står stenen på ursprunglig plats. Platsen kallas också Olsbro eller som det tidigare skrevs Olofsbro. Om bronamnet är givet efter den i inskriften omtalade Olov och i så fall hur gammalt det är vet vi inte. En tanke är att Guve inte bara låtit resa en sten efter sonen utan också byggt en bro för hans själ, varvid bron fått namn efter sonen. Att sådana brobyggen förekommit i missionstidens Sverige framgår av flera runinskrifter.
Det finns många runstenar som berättar om färder i österled. Detta är dock den enda bevarande sten som säkert omnämner Estland. Ett antaget belägg i en försvunnen uppländsk inskrift ska förmodligen tolkas annorlunda. Om kontakterna med Estland berättar också några vikingatida personnamn som Estfare (= Estlandsfarare), Estman och Est. Det sistnämnda namnet brukar uppfattas som ett ursprungligt trälnamn, men det är naturligtvis mycket osäkert.
Förutom Frugårdsstenen finns det ytterligare fyra västgötska inskrifter som omtalar resor i österled. Liksom Frugårdsstenen återfinns de i bygderna kring Ätrans övre lopp. Österledsstenarna är alltså koncentrerade till ett tämligen litet område. De fyra västgötska runinskrifter som omtalar resor i västerled står mer spridda i landskapet.
Inskriften har en del egendomliga drag i stavningen. Bland annat utelämnar ristaren vokaler i flera ord, han skriver till exempel rsþi för risþi och hn för han. Detta gäller förmodligen även ristarens eget namn. Genom att skjuta in en a-runa mellan h och u får vi namnet Håvard. Detta namn är ovanligt i de vikingatida runinskrifterna, men det förekommer troligen på ett runristat ben från Lund och på en norsk runsten. Från det medeltida Sverige och Norge finns också flera exempel på detta namn. Att utelämna n-runan före k (som här står för g-ljud) som ristaren gjort i trk dræng ’(ung) man’ är däremot vanligt i vikingatida runinskrifter och kan sägas vara ett slags ”frivillig stavningsregel”.
Runstenens bildframställning gör den till en av de ståtligaste i Sverige med sitt kraftfulla lejonliknande djur i mitten. Fristående djur är inte vanliga på Västergötlands runstenar, men ett liknande djur finns på baksidan av runstenen vid Stora Ek (Vg 4).
I Västergötland är det ovanligt att ristaren namngivit sig. Från landskapet är bara fem ristare kända till namnet och ingen har signerat mer än en sten. På grund av de stora likheterna vad gäller runslingans utformning och korset samt vissa drag i stavningen räknar man dock med att Håvard även utfört en runsten i Fänneslunda (Vg 158). Båda inskrifterna använder såväl kolon som punkt som ordskillnadstecken.
Läs mer om denna runsten i Västergötlands runinskrifter.
Hitta till stenen.