Källby ås i Källby (Götene kommun)

Vid Källby ås en knapp mil öster om Lidköping står två imponerande runstenar (Vg 55, Vg 56) på varsin sida av den gamla landsvägen. En av runstenarna är av röd kalksten och nästan 4,5 meter hög. Den har kallats Höge hall och liknande. Den andra mäter drygt tre meter i höjd och består av grå sandsten. På denna finns en märklig människoliknande figur.

Hur runmonumentet sett ut från början är svårt att säga. Källby ås nämns redan i boken Historia de gentibus septentrionalibus (”Historia om de nordiska folken”), som Olaus Magnus gav ut i Rom 1555. Han berättar där att det vid ett vägskäl i Källby fanns tre ofantliga stenar lagda så att de bildade en port. Stenarna var försedda med den skönaste skrift med ”götiska bokstäver” dvs. runor. Något portliknande runmonument av den typ som beskrivs i boken känner vi inte till, men det kan nämnas att en liknande tradition finns om den norska Vangstenen. När Johan Hadorph tillsammans med Magnus Gabriel de la Gardie besökte platsen 1669 fanns endast den korsmärkta stenen och rotändan av en avbruten runsten, en ”röd stubbe” som han uttrycker det. Den avbrutna runstenen efterfrågades, och ortsborna visade honom då en figurförsedd runsten som låg som gångbro över en bäck i Skälvum en halvmil öster om Källby. På Magnus Gabriel de la Gardies befallning fördes stenen till Källby. Enligt uppgift skall det ha behövts 20 par oxar för arbetet. När Hadorph ett par år senare återkom kunde han konstatera att rotändan och runstenen från Skälvum var av olika färg och alltså inte kunde höra ihop. Flyttningen var alltså ett misstag. Då det var ett stort arbete att flytta stenen och inskriften dessutom farit illa på den tidigare platsen lät han dock resa stenen på den förlorade stenens plats. Rotändan finns med på ett par teckningar från samma tid som Hadorphs besök, men har sedan försvunnit.

Inskriften på den korsmärkta stenen (Vg 55) lyder:

ulfʀ : auk : þiʀ : raknar : risþu : stin : þansi : iftiʀ : fara : faþur sin : …ristin : man : saʀ : hafþi : kuþa : tru : til : kus :

Ulfʀ ok þæiʀ Ragnarr ræistu stæin þannsi æftiʀ Fara, faður sinn … [k]ristinn mann. Saʀ hafði goða tro til Guðs.

”Ulv och Ragnar, de båda reste denna sten efter Fare, sin fader … kristen man. Han hade god tro på Gud.”

Namnet Fare är en kortform till namn på Far– eller –fare som Farbjörn eller Vidfare. Vad som har stått i det skadade partiet vet vi inte. Hugo Jungner, som skrev om stenen 1935, tänkte sig att det kunde utfyllas med [Þan næfndu aldiʀ allk]ristin man. ”[Honom kallade folk en helk]risten man”, men detta är givetvis bara en gissning.

Den andra stenen (Vg 56), som alltså egentligen kommer från Skälvum, har denna inskrift:

stur-akʀ + sati + stin + þasi + iftiR + kaur + faþur + sin

Styrlakʀ(?) satti stæin þannsi æftiʀ Kǫr(?), faður sinn.

”Styrlak(?) satte denna sten efter Kår(?) sin fader.”

Vid Runverkets undersökning av stenen 1974 fann man att det vid den femte oläsliga runan i namnet stur-akʀ fanns svaga huggspår som tyder på att den varit ett l. Runföljden kan i så fall återge ett mansnamn Styrlakʀ. Detta namn är i övrigt okänt i det runmaterialet. I medeltida källor finns dock ett belägg på ett namn Storlach från Västergötland som kanske kan återge samma namn. En annan möjlighet är att det handlar om mansnamnet Styrlaugʀ, men denna tolkning förutsätter i så fall en utelämnad u-runa.

Runföljden kaur ska troligen tolkas som en skrivning för mansnamnet Karr (eller Kǫrr). Namnet kan antingen betyda ’lockig, krushårig’ eller ’envis, stridig, motvillig’.

Mansfiguren på Vg 56 har tolkats på en mängd olika sätt. Hadorph ansåg exempelvis att det handlade om ”en Kiämpe eller Rese [dvs. jätte]”, medan N. R. Brocman (1762) gissade på en munk, även om han medgav att ”Figuren icke är ibland de behaglige”. Hugo Jungner beskrev den 1935 som ”en frodig, högst otymplig troll-mänsklig figur med något slags ægishjálmr [‘skräckhjälm’] på huvudet och kring livet en kraftig boja med en knut, som den bundne kanske söker lösa”. Han tänkte sig att denna bild både skulle binda den döde vid graven och samtidigt hålla de levande borta för att ”inte oroa gravbon”. Evert Salberger antog 1991 att det som figuren håller i handen är ett svärd och att bilden föreställer Sigurd Fafnesbane. Detta kan dock inte vara riktigt. Det som figuren håller i handen och som går runt hans midja ser i stället ut att vara en orm.

Ibland har man velat tolka de båda ristningarna som symboler för kampen mellan kristendomen (den korsmärkta stenen) och hedendomen (den figurförsedda stenen). Detta förslag faller redan av det skälet att den senare stenen inte står på ursprunglig plats. Om Fare sägs att han varit en kristen man med god tro på Gud. Det är sällan som den kristna tron framhävs så tydligt, men en liknande formulering finns också på en småländsk runsten.

I anslutning till runstenarna finns också ett gravfält med tre högar och några runda stensättningar.

Läs mer om runstenarna i Västergötlands runinskrifter.

Hitta till stenarna.