Velanda i Väne-Åsaka (Trollhättans kommun)

År 1912 skulle August Jakobsson i Skattegården i Velanda flytta på en gammal stengärdsgård. Han upptäckte då att en av stenarna hade runor. Runstenen finns inte omnämnd i några äldre källor och var den ursprungligen stått är okänt. Inskriften är antagligen från tidigt 1000-tal och innehåller en åkallan av asaguden Tor som har få paralleller i runmaterialet.

Runstenen är den enda i Väne härad och Västergötlands västligaste. De västra delarna av landskapet liksom Bohuslän är fattigt på runstenar och vi befinner oss i utkanten av det vikingatida runstensområdet. Närmaste runsten finns ungefär en och halv mil norrut.

Inskrift:

× þurui : risþi : stin : iftiʀ : ukmut : buta : sin : miuk : kuþan : þikn × þur : uiki ×

Þyrvi ræisti stæin æftiʀ Ogmund, bonda sinn, miok goðan þegn. Þorr vigi.

”Tyrvi reste denna sten efter Ogmund, sin make, en mycket god tegn. Tor vige (stenen eller runorna).”

Det mest anmärkningsvärda med den här runristningen är att inskriften avslutas med en åkallan av guden Tor. I Danmark finns två runstenar där Tor ombeds att viga runorna och en där han ombeds viga ”dessa kummel” (= minnesmärket). I Velandainskriften har ristaren utelämnat vad vigningen avser, men man kan räkna med att han i likhet med de danska ristarna haft skydd monumentet i åtanke. På den ena smalsidan på Rökstenen finns ett runchiffer som brukar utläsas som [s]akumukmini þur  ”Jag säger ett folkminne: Tor”. Däremot är läsningen och tolkningen av en komplicerad korsformig bindruna på en runsten vid Korpa bro i Södermanland (Sö 140) som siþi þur ”Tor skydde (vården)!” sannolikt inte riktig. Tor förekommer även i två besvärjelser avfattande med runskrift, den ena finns på den öländska Kvinnebyamuletten, den andra finns upptecknad i en 1000-talshandskrift från Canterbury i Storbritannien. Från Gotland finns också ett arabiskt silvermynt där någon har ristat in gudens namn (þur). I övrigt åkallas inga förkristna gudomar i runinskrifterna. Anknytningen till den forna tron är vanligare när det gäller bildframställningar, i flera fall har man t.ex. räknat med att torshammaren är avbildad. Detta gäller bland annat två runristningar i Södermanland (Sö 86 och Sö 111), men här är det också möjligt att ristaren i stället har avbildat ett T-format kors, ett så kallat tau-kors.

Ordet tägn förekommer i många runinskrifter men det råder delade meningar om betydelsen. De två huvudalternativen är ’fri bonde, odalman’ respektive ’krigare, medlem av kungens hird’. Ordet ingår också i ortnamnet Tegnaby och liknande som förekommer på flera ställen. Tägn används också som personnamn.

Ristaren använder en ålderdomlig form av m-runan med cirkelformad bistav. I Västergötland förekommer den i sammanlagt elva inskrifter i Vänerbäckenet. Samtliga uppvisar också andra drag som tyder på hög ålder. Vi har alltså här alltså att göra med en tidig grupp runstenar. En forskare, Erik Brate, har velat datera Velandastenen till 900-talet, de flesta lutar nog åt 1000-talets början.

Ett drag som däremot är vanligt i de vikingatida inskrifterna är att runan för n kan utelämnas framför d (och t), vilket ristaren har gjort i namnet ukmut Ogmund och i ordet buta bonda ’make’.

Överst på stenen finns ett rovfågelshuvud. Sådana bilder är ovanliga på runstenar men det finns ytterligare ett exempel från Västergötland. På en av runstenarna på Håle ödekyrkogård möter vi ett liknande fågelhuvud.

Läs mer om denna runsten i Västergötlands runinskrifter.

Hitta till stenen.