Hassmyrastenen vid Fläckebo hembygdsgård (Sala kommun)

Att kvinnor låtit resa runstenar är ganska vanligt. Inte lika ofta har runstenar ristats till minne av mödrar, döttrar och hustrur. I Sverige finns bara ett tjugotal vikingatida stenar resta över hustrur. En av dessa står vid hembygdsgården i Fläckebo någon mil väster om Sala. I inskriften som är från 1000-talet får Holmgöts hustru Odendisa ett ståtligt eftermäle i bokstavsrimmad vers.

Inskrift:

buonti × kuþr × hulmkoetr × lit × resa × ufteʀ × oþintisu × kunu × seno × kumbr × hifrya × til × hasm͡uimura × iki betr × þon × byi raþr roþbalir × risti × runi × þisa × sikmuntaʀ × uaʀ … sestʀ × kuþ

Boandi goðr Holmgautr let ræisa æftiʀ Oðindisu, kunu sina.

Kumbʀ hifrøya    til Hǫsumyra
æigi bætri,      þan byi raðr.
Rauð-Balliʀ risti      runiʀ þessaʀ.
Sigmundaʀ vaʀ      [Oðindisa] systiʀ goð.

”Gode bonden Holmgöt lät resa (stenen) efter Odendisa, sin hustru. Det kommer icke till Hassmyra en bättre husfru som råder för gården. Röd-Balle ristade dessa runor. Till Sigmund var Odendisa en god syster.”

Odendisa är ett helt unikt namn. Några andra personnamn som innehåller gudanamnet Oden verkar heller inte förekomma. Sannolikt har Holmgöts hustru hetat Disa, men kallats Oden-Disa, kanske som en markering av att hon var trogen den gamla religionen i en tid då religionsskiftet börjat göra sig gällande. Det ord som översatts med husfru, hifrøya, är för övrigt inte känt. I gotiskan finns dock en manlig motsvarighet heiwafrauja med betydelsen ’husbonde’. Förleden hi- betyder ’hushåll, familj’. Efterleden –frøya är samma ord som ingår i gudinnenamnet Fröja (Freja) och betyder ’härskarinna’. Vårt nutida fru är inlånat från tyskan, men är ursprungligen samma ord. Ordet by betyder här gård.

Holmgöt förekommer bara i ytterligare två runinskrifter och är helt okänt i medeltida källor. Både förleden Holm– och efterleden –göt är dock vanliga i personnamn. Sigmund är däremot ett ganska vanligt namn med ett tiotal belägg i vikingatida runinskrifter.

Hassmyra ligger nordöst om kyrkan. Att ortnamnet är skrivet hasm͡uimura på stenen beror på att ristaren gjort ett ristningsfel som han har korrigerat genom att hugga de korrekta runorna ovanpå de felaktiga och sedan bara fylla de riktiga linjerna med färg. Den skrivning som han har eftersträvat är av allt att döma hasumura, en böjningsform av ett Hǫsumyraʀ (-­muraʀ) ’de grå myrarna’.

Ristaren Röd-Balle är samma runristare som på en annan västmanländsk runsten (Vs 15 från Lilla Kyringe i Björksta) kallar sig Balle den röde. Adjektivet röd syftar här säkerligen på färgen på hans hår eller skägg. I äldre litteratur har Röd-Balle ofta identifierats med den produktive runristare Balle, som var verksam i Södermanland och västra Uppland. Allt talar dock för att det rör sig om två olika personer och det är kanske därför som den västmanländske runristaren har valt att kalla sig ’den röde’.

Stenen omnämns redan 1667 av kyrkoherden Matthias Muræus. Den stod då vid Kaplansvreten på den högsta backen emot Fläckebosjön strax nedanför kyrkan. Enligt Muræus föll stenen ofta omkull och fick resas på nytt. Bara femton år senare kunde befallningsmannen Hans Spaak meddela att den brutits sönder i två delar. Flera runforskare granskade den under 1700- och 1800-talet, men man har då inte alltid insett att de två delarna hörde ihop utan har räknat med två olika runstenar.

Stenen lagades och dock först år 1900, vilket firades med en runstensfest anordnad av Fläckebo husbondeförening, där bl.a. den från Västmanland bördige runologen Erik Brate kom resande från Stockholm för att tala. Enligt festreportaget i Sala Allehanda hade närmare 200 personer slutit upp.

Läs mer om denna runsten i Västmanlands runinskrifter. Staffan Fridell har skrivit om läsningen och tolkningen av ortnamnet Hassmyra i tidskriften Futhark 2013.

Hitta till stenen.