Runinskrift SÖ 214 Årby Foto: (CC BY)

Runstensvård – vad kan det omfatta?

Runstenar har en särställning bland fornlämningar eftersom de är den främsta källan till det svenska språket före medeltiden.

Detta gör att alla avvägningar kring olika typer av vård-, konserverings-, dokumentations- och förvaltningsmetoder för stenarnas bevarande också måste ta hänsyn till att de är skriftliga dokument, och viktiga för den pågående språkforskningen, runologin.

Terminologi

Först en kort beskrivning av olika begrepp som ofta används när man diskuterar konservering eller runstensvård. Termerna är definierade i en standard som blev antagen i Sverige och i Europa år 2011, SS-EN 15898:2019.

Vårda är att ansvara för, att bry sig om, att vakta. Det används ofta som ett samlingsbegrepp för en rad olika åtgärder eller aktiviteter.

Konservera är att bevara något – med särskild tanke på framtiden och kommande generationer.

Minsta möjliga åtgärd på objektet skall alltid eftersträvas för att undvika att objektet förändras över tid. Detta är extra viktigt på objekt som runinskrifter och runstenar som är historiska källmaterial i flera bemärkelser. Som konservator eftersträvar man att de metod-, produkt- eller materialval man gör ska vara reversibla eller åtminstone möjliggöra att objekten går att återbehandla. Behandlingar eller åtgärder som utförs på sten är sällan reversibla.

Konservering delas ofta upp i preventiv, förebyggande, konservering och aktiv konservering. Preventiv konservering innebär oftast att man förbättrar ett objekts miljö eller omgivning för att öka objektets livslängd. Aktiv konservering är ofta ”stabiliserande” och åtgärderna görs direkt på objektet med syfte att stoppa eller fördröja pågående vittring eller för att minimera skador.

Underhåll är den fortlöpande och regelbundna vården av objektet och dess omgivning.

Rengöring innebar att man avlägsnar något man betraktar som ”oönskat” material på ett objekt. Om en beställare och en entreprenör skriver avtal kring rengöring bör man alltid ta med i avtalet exakt vad som är det oönskade.

Restaurering och rekonstruktion innebär att man försöker få materialet eller objektet att återgå till ett tidigare känt stadium. Restaurering är åtgärder på ett stabilt objekt. Åtgärderna syftar till att möjliggöra att objektet kan uppskattas, förstås och användas. Åtgärderna ska visa respekt för objektets kulturhistoriska värden och för de material och de metoder som användes vid uppförandet. Rekonstruktion är att återställa ett objekt till ett tidigare känt stadium genom att använda sig av redan befintliga material eller genom att tillföra nytt material. En rekonstruktion ska bygga på respekt för objektets kulturhistoriska värden och ska grundas på säkra bevis för att man faktiskt återställer ett objekt till ett tidigare känt stadium. En rekonstruktion behöver inte alltid vara fysisk utan kan vara digital.

Retuschera innebär att man bättrar på eller snyggar upp, till exempel en befintlig målning eller en lagning. Det är en estetisk åtgärd som gör att objektet ger ett vårdat intryck, men är inte per automatik en konserveringsåtgärd.

När man utför åtgärder på kulturarvsobjekt  syftar ofta åtgärderna till att uppnå ett eller flera av följande tre övergripande mål:

  • bevarande, att förhindra eller stanna upp vittringsprocesser i stenen, genom till exempel aktiv eller preventiv konservering
  • undersökande, att forska och analysera materialet och inskriften, till exempel genom okulär besiktning, skanning med svepelektronmikroskop eller 3D-skanning)
  • synliggörande, publikanpassning, att till exempel rengöra ett objekt för att synliggöra dess originalutseende om det är känt, eller för att ta fram ett ”mera meningsbärande” utseende genom rekonstruktion, till exempel genom att bygga upp förlorade former eller genom imålning). (Caple 2009).

Resultaten av dessa aktiviteter ska sedan dokumenteras, arkiveras och tillgängliggöras. Alla professioner inom kulturvårdssektorn arbetar med dokumentation, men ofta med olika fokus beroende på forskning eller mål med åtgärderna.

Läs mer

Målning

Djuprengöring, konsolidering, limning och fogning av lossnade delar på runstenar utförs av någon med konservatorskompetens. Det är länsstyrelserna som är beställare av åtgärder från externa entreprenörer, som stenkonservatorer, eller andra kulturvårdsföretag.

Det är också länsstyrelserna som är tillståndsgivande myndighet, vilket betyder att undrar du vad man får göra på eller i närheten av en fornlämning eller vill ansöka om tillstånd för att få göra åtgärder så kontaktar du din länsstyrelse.

I samband med konserveringsåtgärder brukar rengöring och målning av ristningarna utföras. Imålning av nyfynd, av otydliga eller tvetydiga runor, av slingor och övriga ornament kräver god kännedom om materialet (om sten och om färgtyper), om ikonografin och runologisk (språklig) kompetens, för att en olämplig material, produkter eller färgtyper används och för att undvika att förvanskning och feltolkning av texterna ska ske. Imålning av ristningar är något som länsstyrelserna kan beställa från Riksantikvarieämbetets runologer.

Lättare att läsa

Imålningen är en estetisk och språkmässig publikanpassningåtgärd, texten blir lättare att läsa när ristningarna är imålad. Det utförs ofta för att många anser att texten och stenens status som värd att bevara blir tydliggjord.

Imålning kan göra att många tycker att en sten ser vårdad ut. Men det är egentligen inte en konserveringsinsats dels eftersom nytt material, färg av modern typ, tillförs, dels eftersom man i regel inte vet hur stenen har varit målad då den var nyristad. Stenarnas individuella ursprungliga bemålning är oftast okänd.

Ska gå att ta bort

Vid alla sorters behandlingar och påmålning av sten bör beställare och utförare tänka på att det man tillför ska gå att ta bort och att det ska gå att behandla eller måla stenen på nytt i framtiden. Funderar man på vilka lösningsmedel som ska användas för borttagning av olika typer av färg finns det ett Vårda väl-blad för borttagning av klotter. Detta vårda väl-blad går att använda som vägledning för borttagning av färg oavsett om färgen kommit dit på stenen genom ett proffs eller genom vandalism.

Den som vill se exempel på hur runstenar kan ha varit bemålade ursprungligen kan besöka Köpingsviks kyrka på Öland där det finns flera runstensfragment med välbevarade färger.

Mer om målning av runstenar finns att läsa i artikeln ”Att måla runstenar” på K-blogg.

Rengöring

Alger, mossor och framförallt lav täcker fort stenytor utomhus och kan göra det svårt att se ristningslinjerna. Ur bevarandesynpunkt måste förvaltaren alltid göra en avvägning mellan en önskan att ha stenarna fria från biologisk påväxt, och det slitage som rengöring innebär för stenarna. Ju oftare en sten rengöres, desto oftare utsätts den för slitage och rengöringen kan medföra att stenytan blir grövre och kornigare. I en grövre och kornigare ytan har påväxt lättare att etablera sig.

Lav är ofta en indikator på ren luft och därför kan snabb återväxt på sten vara ett tecken på något bra – även om man som besökare kan tycka att det är ledsamt när lav etablerats i ristningarna.

Experimentera inte på original

Det finns många produkter på marknaden som lovar att de kan hålla sten fri från till exempel biologisk påväxt, överflödigt vatten och klotter. Men många av dessa nya behandlingar, produkter och metoder är oprövade på arkeologisk eller kulturhistorisk sten, och ska därför inte användas på runstenar. Man experimenterar aldrig med nya material och metoder på originalföremål utan på provbitar utan kulturhistoriskt värde!

Stenvittring kan vara mycket komplexa processer. Skador orsakade av felaktig rengöring eller ytbehandlingar kan bli synliga långt efter det att det som orsakade skadorna inträffade. Därför ska utvärderingar och analyser genomföras av professionella. Här finns rådgivning kring saker att tänka på när man väljer produkter och metoder.

Olika typer av rengöring

Det finns många olika typer av rengöring och det gäller att välja rätt metod till rätt sorts sten. Om en rengöringsmetod får stenen att vittra snabbare räknas åtgärden inte som en bevarandeåtgärd, utan som en skada.

Rengöring ska därför utföras av professionella konservatorer eller kulturvårdare. Och det är därför viktigt att beställare och utförare har tydligt skrivna avtal om vad som ska göras och hur. I Riksantikvarieämbetets öppna arkiv Samla finns ett vårda väl-blad som handlar om för- och nackdelarna med rengöring av sten, Vårda väl: Rengöring av sten (fasader och monument).

Mer forskning kan behövas

Klimatförändringarna ger oss allt mildare vintrar och längre växtsäsong och kan göra att mer naturvetenskaplig forskning och metodutveckling behövs kring skonsamma rengöringsmetoder av runstenar och annan kulturhistorisk sten.

Ett FoU-projekt om skonsamma rengöringsmetoder var ”Ren Sten” som bedrevs av  Eva Ernfridsson, Göteborgs universitet under perioden 2009-2013. I maj 2015 hölls en konferens vid samma namn som handlade om rengöring och dokumentation av ristad sten, till exempel runstenar, bildstenar och hällristningar. En metod som lyftes fram var etanol som en metod för att hindra eller försena återkolonisation på sten. Notera att etanol löser upp färg eller lagningsbruk som innehåller akrylat.

Konferensrapporten finns att ladda ner här: Ren sten: Konferensrapport 6-8 maj 2015.

Löpande underhåll och preventiva åtgärder

För att slippa onödigt mycket påväxt på runstenarna och runhällarna bör man arbeta förebyggande. Förebyggande arbete handlar om markskötsel och vård av omgivningarna, och att vara uppmärksam på förändringar som sker.

Grundregeln är att aldrig låta löv, gräsklipp, fågelspillning, jord, vägdamm eller liknande ligga kvar på stenytan. Organiskt material som ligger kvar på stenytan ökar fuktigheten  och ger näring för påväxt. Enkelt underhåll av stenen och dess omgivning, som att ta bort ”skräp” som hamnat på ytan eller att avlägsna träd, buskar och sly som växer för nära, bör göras med regelbundenhet flera gånger om året för att vara effektivt.

Fotograferar man runstenen efter regn kan man ofta upptäcka var vatten samlas på eller runt stenen. Märker man att en runsten ofta står med roten blöt kan länsstyrelserna till exempel behöva beställa dränering eller på annat sätt avleda vattnet från stenen.

Vård- och underhållsplanering – skötselplan

Vid förvaltning av ett fornlämningsområde bör man ha en plan för hur både objektets och områdets kulturhistoriska värden bäst kan bevaras. Riksantikvarieämbetet har tagit fram en Handbok för förvaltning av kulturarv, som beskriver vad som kan ingå i ett sådant förvaltningsverktyg.

I en skötselplan, eller skötselbeskrivning, för ett fornlämningsområde, kan man beskriva vilka insatser som behöver göras både vad gäller löpande underhåll eller avseende mer tillfälliga, större vårdinsatser. Skötselplanen är en åtgärdsplan som har detaljanvisningar kring hur arbetet bör utföras.

Skötselplanens innehåll

I skötselplanen brukar det ingå en beskrivning av objektet och dess omgivning, datering, topografiskt läge, vegetation, objektets tillstånd med mera. Där kan man bestämma vilka mål man vill uppnå avseende vegetationen i omgivningen, vården av objektet, informationsinsatser och publikanpassningar. I planen anger man även när eller hur ofta olika åtgärder skall utföras.

Skötselplaner för fornlämningsområden upprättas vanligen i samråd med den som äger, brukar eller ska sköta marken. En skötselplan kan i sin tur ingå som en del i ett mer övergripande vårdprogram. Kontakta din länsstyrelse om du har frågor kring skötselplaner eller undrar över vilka åtgärder som är tillståndspliktiga på en runsten eller i ett fornlämningsområde.

Nya upptäckter kan ge nya rekommendationer

Varje år görs nyfynd av runinskrifter på olika material och föremålstyper. En del av dessa nyfynd har mycket tydliga färgspår eller märken efter verktyg, men det kan också förekomma spår som inte är synliga för blotta ögat.

Hos Riksantikvarieämbetet har analyser av runstenar gjorts, vilket bland annat resulterade i rapporten inom Pigmentanalyser. Den beskriver resultatet av några pigmentanalyser som gjordes vid Riksantikvarieämbetets laboratorium i Visby. Riksantikvarieämbetet utforskar också olika dokumentations- och analysmetoder.

Undersök nya fynd snarast

Även fynd som har en för upphittaren eller uppgiftslämnaren till synes ointressant inskrift, kan vara en del av ett större runmonument och ha potential för betydelsefulla analyser och visa sig vara av största vikt. För att säkerställa och dokumentera alla spår innan föremålen blir kontaminerade, till exempel genom tvättning, kritning, imålning eller andra behandlingar, är det önskvärt att naturvetenskapliga undersökningar och analyser kan utföras snarast möjligt som fyndet till exempel har tagits ur jorden.

Resultatet av dessa analyser kan komma att bli andra riktlinjer eller rekommendationer för vård och konservering av vissa typer av objekt.

Jag har hittat runristningar, vad gör jag?

Vid nyfynd, kontakta länsstyrelse i det län där runristningarna hittats direkt innan du gör några som helst åtgärder

 samt skicka ett meddelande till e-runor@raa.se.

För att undersöka om runristningarna är registrerade sedan tidigare, titta gärna i söktjänsterna Runor samt Fornsök.

Här kan du läsa mer om hur du anmäler ett fornfynd.

Vad gör jag om jag tror att en runsten behöver vård?

Kontakta länsstyrelsen i det län där runstenen finns, om du anser att runstenen behöver kompletteras med nya informationsskyltar, eller om det behövs andra åtgärder som rengöring, röjning eller liknande.

När du vill läsa mer

Mer att läsa för den som vill veta mer om det tidiga 1900-talets kontra dagens runstensvård och om hur stenarna har fått det utseende de har i dag:

För den som vill läsa mer om stenkonservering, terminologi och definitioner:

 

Relaterade länkar (1) Visa eller stäng