Fornminnesbrott

Fornminnesbrott är kulturarvsbrott

Alla fornminnen, det vill säga fornlämningar och fornfynd som kan antas ha tillkommit före 1850, är skyddade enligt kulturmiljölagen (1988:950) och får inte skadas.

Fornlämningar är varaktigt övergivna spår efter mänsklig verksamhet, både på land och i vatten och fornfynd är föremål som oftast påträffas i eller vid en fornlämning och som saknar ägare när de hittas.

I kulturmiljölagen finns, förutom skyddsbestämmelser, även bestämmelser om vad som utgör ett fornminnesbrott och vilka straff som kan utdömas.

Brott mot bestämmelser om skydd för fornlämningar

Brottsliga handlingar som drabbar fornlämningar är vanligen skadegörelse och sker oftast i samband med skogsbruk och andra former av markarbeten. Det är brott som mestadels begås av slarv, okunskap och oförsiktighet, men det förekommer även uppsåtlig skadegörelse på fornlämningar.

Det är ett fornminnesbrott att till exempel utan tillstånd göra ingrepp som att rubba, ta bort, gräva ut eller täcka över en fornlämning. Det kan alltså vara ett fornminnesbrott att utan tillstånd anlägga en väg, göra planteringar eller bygga på eller i en fornlämning.

Skador på fornlämning i skogsmark inventeras varje år

Skogsstyrelsen följer sedan 2012 årligen upp hur hänsyn tas till kulturlämningar, det vill säga fornlämningar och så kallade övriga historiska kulturlämningar. Det görs genom inventering efter såväl avverkning som andra föryngringsåtgärder. Inventeringen är en stickprovsundersökning som omfattar ungefär 1 000 kulturlämningar per år. Skogsstyrelsens resultat visar att maskinell markberedning är den återkommande vanligaste orsaken till skador på fornlämningar och andra kulturlämningar i skogen.

Brott mot bestämmelser om skydd för fornfynd

Fornminnesbrott kan också vara otillåtna handlingar som involverar fornfynd, det vill säga föremål som saknar ägare när de hittas och som påträffas i eller vid en fornlämning och har samband med denna. Det är till exempel förbjudet att tillägna sig, förvärva, gömma, skada, ändra eller avyttra föremål som ska tillfalla eller alternativt hembjudas till staten. Fornfynd som tillfaller staten är de som påträffas vid eller i en fornlämning och har samband med denna.

Bestämmelserna om hembud innebär att staten ska erbjudas att få lösa in ett upphittat fornfynd mot betalning. Hembudspliktiga fornfynd är föremål som kan antas vara från tiden före 1850, som påträffas under andra omständigheter än i eller vid en fornlämning och som består av ädelmetall (guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar). Även så kallade depåfynd, det vill säga två eller flera föremål som kan antas ha blivit avsiktligt nedlagda i marken tillsammans, är hembudspliktiga oavsett vilket och vilka material de består av.

Handel med arkeologiska föremål online

Att avyttra ett fornfynd som man påträffat och som ska tillfalla eller erbjudas staten är alltså inte tillåtet. De flesta av världens länder har motsvarande eller liknande bestämmelser i sin kulturarvslagstiftning. Idag finns det dock, både i Sverige och i övriga världen, en stor mängd offentliga webbplatser och sociala medieplattformar där privatpersoner kan annonsera fornfynd till försäljning.

Många försäljningar sker i slutna grupper på till exempel Facebook, Instagram och WhatsApp. Ofta saknas dokumentation kring föremålets ägarhistorik liksom var, när och hur det har hittats i annonstexten. Det är därför mycket svårt för såväl myndigheter som intresserade köpare att avgöra om föremålet är lagligt eller olagligt att handla med.

Det finns dock, mot bakgrund av flera internationella studier, skäl att misstänka att försäljning av plundrade och på annat sätt olagligt åtkomna fornfynd är mycket vanligt förekommande och att omfattningen ökar för varje år.

Att använda metallsökare kräver tillstånd

För att ytterligare stärka skyddet för fornminnen är det enligt kulturmiljölagen förbjudet att använda metallsökare utan att ha ansökt om och fått tillstånd från Länsstyrelsen. Undantag från tillståndskravet finns dock. Det är till exempel är tillåtet att använda metallsökare utan tillstånd i militär verksamhet eller i en myndighets verksamhet om avsikten är att söka efter annat än fornfynd.

Enligt kulturmiljölagen får metallsökare heller inte tas med till fornlämningar utan tillstånd. Sammanfattningsvis får alltså metallsökare vare sig användas på eller tas med till en fornlämning.

Den som ändå vill använda en metallsökare för att till exempel söka efter andra föremål än fornfynd måste alltid ett söka tillstånd från Länsstyrelsen.

Straff för fornminnesbrott

Enligt straffbestämmelserna i kulturmiljölagen kan den som med uppsåt eller av oaktsamhet begår fornminnesbrott dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Det är då fråga om fornminnesbrott av normalgraden. Till böter eller fängelse i högst sex månader kan även den dömas som bryter mot tillståndskravet för metallsökare.

Grovt fornminnesbrott

Om ett fornminnesbrott har begåtts uppsåtligen och anses som grovt döms för grovt fornminnesbrott till fängelse i högst fyra år. Vid prövningen om brottet är grovt tas särskilt hänsyn till om gärningsmannen har använt särskild utrustning, på annat sätt visat särskild förslagenhet eller om gärningen utförts vanemässigt. Vidare beaktas om brottet avsett fornfynd av större värde eller omfattning eller om det medfört en omfattande förstörelse av ett fornminne.

Läs mer

Vägledning för tillämpning av kulturmiljölagen: Fornminnesbrott (Diva)