Fotoblixtars påverkan på museiföremål

Museer förbjuder ibland besökare att fotografera med blixt i utställningarna. Anledningen kan vara att man vill skydda föremålen mot ljusets nedbrytande effekt. Ett blixtförbud kan ha betydelse för bevarande av enstaka föremål som fotograferas tiotusentals gånger per dag. För de flesta föremål har dock blixtfotografering en minimal påverkan på nedbrytningen.

Mobilkamera allt vanligare

Fotoblixtar som används av dagens museibesökare är till stor del annorlunda än de som var vanliga när blixtförbud började dyka upp. Då fanns det ofta en rädsla för att blixtarna skulle explodera och skada föremålen. Numera använder majoriteten av museibesökarna en mobilkamera eller en elektrisk blixt inbyggd i en digitalkamera. Kamerans ljuskänslighet i en mobil är ofta tillräcklig för att ta ett foto utan att använda blixt, även i den belysning som är vanlig på ett museum.

Allt ljus orsakar skador. Ju kortare våglängd desto mer skadligt är ljuset. UV-ljus skadar mest och har en våglängd kortare än ungefär 400 nm. Blixten i en mobilkamera är vanligtvis av LED-karaktär med en våglängd mellan 400 och 750 nm och innehåller därför både synligt ljus och UV-ljus. En modern xenon-blixt i en digitalkamera har ett ljus som har en liknande karaktär som LED-ljuset, men med något annorlunda karaktär av UV-ljuset.

Exponeringstiden viktig

För att få ett bra foto krävs en bra ljusstyrka, en hög ljusenergi, under en kort tid. Xenonblixtar använder hög energi, men under en extremt kort tid, som en millisekund eller kortare. En inbyggd LED-blixt i en mobilkamera har en lägre ljusenergi och därmed en längre tid för att få tillräckligt med ljus, mellan 10–100 millisekunder. Det krävs hundratusentals fotograferingar med blixt för att exponera ett föremål en timme. Jämfört med den övriga belysningen på ett museum är ljusexponering med en blixt försumbar, om det inte är ett föremål som fotograferas med blixt tiotusentals gånger per dag.

Ljuskänsligheten kan mätas

Fotografering med blixt ökar den totala ljusexponeringen av ett föremål. För föremål som är extra ljuskänsliga bör den primära lösningen vara att anpassa den allmänna belysningen eller att förkorta tiden som föremålet är belyst. Om ljussättningen utformas utifrån besökarnas behov av fotografering, kan behovet av att använda blixt minskas.

För att göra en riskbedömning och en ljusexponeringsplan för ett föremål eller en utställning är det viktigt att förstå hur ljuskänsliga föremålen är. Det kan vara bra att genomföra ljuskänslighetsmätningar eller färghållfasthetsmätningar, så kallad microfading-test. Ta gärna hjälp av en konservator.

När du vill veta mer

• Evans, M.H. 2019. ”Flash photography in galleries” (westevan.org)
• Schaeffer, T. 2001, The Getty Conservation Institute. ”Effects of Light on Materials in Collections: Data on Photoflash and Related Sources (getty.edu)” 
• Saunders, D. 1995, National Gallery London ”Photographic Flash: Threat or Nuisance?” (nationalgallery.org.uk)
• Beltran, V.L. med flera. 2021, The Getty Conservation Institute. ”Microfading Tester: Light Sensitivity Assessment and Role in Lighting Policy” (getty.edu)
• Vårda väl-blad: Ljusets påverkan på museiföremål (diva-portal.se)
• Vårda väl-blad: Ljusmätning (diva-portal.se)