Ett udda men typiskt objekt

Christian Stadius som är chef på avdelningen för Kunskap och Samlingar på Tekniska museet i Stockholm hade hört talas om att det skulle finnas mänskliga kvarlevor i museets samlingar. I och med deltagandet i Riksantikvarieämbetets regeringsuppdrag om hantering av mänskliga kvarlevor på museer, fick han anledning att kontrollera detta mer noggrant. 

Vad är det ni har i samlingen, Christian?

Det är ett materialprov som i samlingarna står beskrivet som likvax.  

Vad var din reaktion, dina första tankar, när du upptäckte detta?

Jag hade hört talas om det tidigare. Vissa företeelser blir ju lite mytiska och man pratar gärna om sådana saker. – “Vi har likvax i våra samlingar. Varför har vi det?” 

Ju mer jag har lärt mig om Tekniska museets samlingar desto mer har det framgått att förvärv har gjorts utifrån kriterierna, material och prov på hur man har tillverkat någonting. Kontexten är ofta bristfällig. Det finns information om höjd, längd, bredd och vikt, men inte så mycket mer. Det kan till exempel vara materialprov av järn, men i det här fallet består provet av så kallat likvax. 

Vad finns det för uppgifter om provet?

Det som finns registrerat om materialet är ett fåtal rader. Det kommer från en kolerakyrkogård i Stadshagen. Kvarlevorna av en individ hittades när kyrkogården skulle flyttas år 1885, då man skulle bygga en ny gata. Materialprovet av likvaxet samlades in av en ingenjör som hette Sandén. Det hamnade senare på Tekniska museet, som bildades först på 1920-talet. 

Likvaxet tyckte man var intressant då det hade bildats i jorden på grund av speciella bevarandeförhållanden. Vissa delar av kroppen, bland annat fettet, hade bevarats bättre i förmultningsprocessen.  

Vad ställer det för krav på hantering och förvaring?

Kvarlevorna ligger i en glaskub som ser ut att vara förindustriell. Man känner ingen lukt eftersom lådan är tillsluten, men det går att plocka ut det. Lådan förvaras i ett allmänmagasin med en relativ luftfuktighet runt 50 % och en temperatur på ca 20 grader. Den har förvarats på detta sätt väldigt länge. 

Provet kan ju inte härledas till någon specifik person, men det kan ändå räknas som en mänsklig kvarleva. Det borde kanske hanteras på ett annat sätt och förvaras mer avskilt i en mer lugn del av magasinet. Kanske på samma sätt som man hanterar mänskliga kvarlevor på ett etnografiskt museum? 

Vad har likvaxet för relevans för samlingen?

Det är ett udda föremål i samlingen eftersom det är den enda mänskliga kvarlevan som finns, men det är i sig ett typexempel på hur man har samlat in föremål. Det finns inte mycket kontext runt det och det är väldigt typiskt för Tekniska museet. 

Ett bra exempel på detta är trepanerings- och fältskärsinstrument. Även här finns begränsad information. Ofta står det bara var och när de tillverkades. Det finns inte registrerat vem det tillhört och i vilka sammanhang det har använts. 

Man skulle kunna säga att föremålen är “avmänskligfierade”. Det man fokuserade på vid insamlingen var hur man har bearbetat till exempel järn för att få ett bra stål. Insamlingen har skett ur en teknisk synvinkel. Det humanistiska värdet har varit underställt det tekniska.  

På det sättet är likvaxet ett väldigt typiskt exempel på vad som finns i samlingarna i övrigt. Att det är en mänsklig kvarleva har varit nedprioriterat. Man har mer sett det som ett exempel på ett intressant material och de mänskliga berättelserna har därför inte varit lika intressanta att få med. 

Vad är framtiden för materialprovet? Finns det några planer på gallring?

Vi ser det som självklart, än så länge, att det ska finnas kvar på museet och att det har en plats i samlingarna. Men det är definitivt värt att ta upp det till diskussion. Har det en relevans? Vad kan vi lära oss av det? Är det intressant som materialprov ? Eller är det kanske mer museihistoriskt intressant som exempel på hur man har samlat in föremål? Men den historien kanske man kan berätta utan att föremålet finns kvar? 

Om likvax från 1800-talet är intressant att spara ur ett materialtekniskt perspektiv skulle man behöva ta reda på mer om.  

I det här fallet är det kanske inte är så etiskt fel att förvara en mänsklig kvarleva i ett museimagasin istället för att gräva ned eller destruera materialet. Vid arkeologiska undersökningar tar man ju ofta till vara mänskliga kvarlevor. 

Det är intressant att resonera kring var gränserna går för när det är relevant att bevara samlingar. Någonstans sker det en brytpunkt. Handlar det om hur länge sedan det var som personen levde eller när det inte går att spåra exakt vem individen var.? Ofta tycker vi att det är okej att se ett skelett från stenåldern, men inte ett skelett från 40-talet. 

Har Tekniska museet någon policy för hantering av mänskliga kvarlevor?

Nej, de har vi inte, men det finns nog ett behov av det. Troligen kommer inte Tekniska museet att samla in många fler mänskliga kvarlevor, men det är ändå viktigt att det finns ett förhållningssätt för det. Det tillför samlingarna en ny dimension att ha med det inför framtiden. 

En sak som skulle kunna bli aktuellt i framtiden är insamling av cellplasma och liknande material. Museet har köpt in ett dna-kit till den pågående Hyper human-utställningen. Där kan man gå in och laborera med sitt eget dna. 

Kanske kommer det i framtiden även att vara intressant att samla in teknik kring hur man odlar hud eller liknande. Dna-teknik är bara början av det som man kommer att kunna göra i framtiden. Det är intressant att resonera kring när något blir en mänsklig kvarleva. Är det en mänsklig kvarleva när det finns som ett preparat?  

Framtidens insamling kommer nog inte att bestå av så många stora föremål och maskiner, utan kommer att kretsa mer kring teknik inom medicin och kemi. Det kommer då att vara viktigt att ha en policy för hur man ska hantera dessa samlingar och hur materialet kan och får användas. Det finns också behov av en insamlingspolicy för denna typ av material, så att man får en representativ samling. 

En intressant insamling som gjorts på museet på senare år är insamlingen av hashtaggen metoo. Jag tog initiativet till insamlingen tillsammans med en kollega. Vi tog kontakt med Cristopher Kullenberg på Göteborgs universitet. Han hade tittat på dataflöden och hade fått tag i den första personen i Sverige som använde hashtaggen metoo, innan den spreds och blev väldigt använd. Museet kontaktade henne och köpte bland annat in hennes Iphone och dokumenterade vad som hänt. Det utmanade museets personal att tänka annorlunda, mot hur man tänker i vanliga fall. Och det kommer vi att behöva göra för många fler områden framöver.