Etiska aspekter på samlingar, forskning, arbetsmiljö och undervisning

Från Osteologi till Osteoarkeologi

Det osteoarkeologiska forskningslaboratoriet (OFL) grundades 1967. Det var då lokaliserat vid Ulriksdals slott i Solna. Laboratoriets första föreståndare var professor Nils-Gustav Gejvall med en lång karriär inom ämnesområdet. Sedan 2005 är laboratoriet beläget i Wallenberglaboratoriet vid Stockholms universitetets campusområde och är en egen enhet vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur.

En formell utbildning inleddes 1972 (i historisk osteologi), under lång tid med en ett-årig kurs. Det dröjde till 1994 innan utbudet utökades med en C-kurs/magisterkurs i ämnet och år 2007 gavs den första Masterkursen under den nya ämnesbeteckningen osteoarkeologi. Idag är kursutbudet i osteoarkeologi integrerat i institutionens undervisningsutbud som helhet.

Forskarutbildning inom ämnet har bedrivits sedan början av 1970-talet med totalt 20 disputerade forskare. Undervisning och forskning berör framförallt skelettmaterial från människor och Skandinaviens djur relaterade till arkeologiska kontexter.

OFL är ett av tre lärosäten i Sverige som bedriver undervisning i ämnesområdet osteoarkeologi. De övriga finns vid universiteten i Uppsala och Lund. 

Samlingen

Gejvall tycks vid grundandet på 1960-talet haft ambitionen att OFL skulle förvalta osteologiska samlingar vid sidan av den huvudsakliga forskningsuppgiften. Detta framgår av det stora antal varierade material som togs emot vid laboratoriet. Den största delen utgjordes av forskningsmaterial som inte direkt användes i undervisningen.

Flera stora mänskliga skelettmaterial som idag ingår i bland annat Statens historiska museum fanns under långa perioder vid OFL. Senare inkom även depositioner från andra museer. Gejvall tog, år 1968, också emot depositionen av den så kallade Retziuska skelettsamlingen från Karolinska institutet.

Vid tiden för den nationella inventeringen av samlingar av mänskliga kvarlevor vid svenska museer och universitet år 2005, som i tid sammanföll med en flytt av laboratoriet, gjordes en genomgång av samlingarna som fanns vid OFL. Då kunde vi konstatera att OFL innehade mänskliga skelett­lämningar med mycket olika proveniens och historia samt av olika antikvarisk art. Det var skelettsamlingar från skilda typer av arkeologiska, etnografiska och/eller medicinhistoriska kontexter. Indelningen återspeglade sättet för hur materialen hade samlats in. Detta kom senare att utgöra en viktig utgångspunkt för valet av vilka samlingarna som idag ska förvaras vid OFL och hur de kan användas.  

En stor del av de mänskliga skelettlämningarna som inkom på 1960- och 1970-talet och även idag, är inlånade eller deponerade i laboratoriet från Statens Historiska Museum. Det rör sig om arkeologiska fynd.

Majoritet av samlingarna av annan karaktär har idag returnerats. Detta gäller exempelvis den Retziuska skelettsamlingen. Ofta har detta skett på initiativ av enheten som deponerat samlingen, ibland i samband med pågående repatrieringsärenden. Flera av dessa material är de som klassades som etnografiska samlingar där OFL har deltagit både indirekt och direkt i arbetet med återbördande.

Idag förvaltar OFL en mindre samling av mänskliga kvarlevor med medicin­historiskt, och enstaka med ett etnografiskt, ursprung. Dessa har tagits emot som donationer.        

Verksamhet

OFL:s främsta uppgift är att bedriva undervisning och forskning. Genom undervisningen kommer studenterna inom ämnesområdet i kontakt med både animala och mänskliga kvarlevor. Under grundutbildningen studeras skelett av människa framförallt för att få ämnesspecifika insikter och färdigheter. Laboratoriet ger också introduktionsföreläsningar till studenter utanför ämnesområdet.

Mänskliga skelett används för övningar, vid specifika demonstrationer samt som referenser. I ett senare skede av utbildningen ligger fokus på att kunna föra komplexa resonemang om osteoarkeologiska sammanhang. För dessa pedagogiska aktiviteter men också för forskningsuppgifter inom utbildningen, främst examensarbeten, används arkeologiska skelettfynd.  

Förvaltandet av samlingarna vid OFL innebär ett antikvariskt åtagande och ansvar. Detta innefattar skötseln av de mänskliga lämningarna som kulturarv samtidigt som de ingår i den pedagogiska verksamheten.

Som arkeologiska fynd är skeletten skyddade av kulturmiljölagen. I de flesta fall har den kontextuella informationen kring fynden av olika anledningar gått förlorad (närmare än fyndplats) och det är oftast fråga om sekundärdeponerade fynd, det vill säga gravar som var omrörda och övergivna gravar redan under förmodern tid.

En mindre mängd skelettlämningar som enbart tillhör laboratoriet (Stockholms universitet) omfattar arkeologiska (lösfynd) och medicinhistoriska material. De är inte entydigt skyddade av kulturmiljölagen och under senare år har OFL accepterat donationer av objekt med ett medicinhistoriskt ursprung från både statliga enheter och i några fall privatpersoner.

Det har bedömts vara viktigt att laboratoriet har en egen samling som kan användas i undervisningen och särskilt gäller detta för undervisning inom etik.  

Förvaring och hantering av mänskliga kvarlevor

De arkeologiska material med djur och människoben som används av framförallt studenter på grundnivå är placerade i undervisnings- och forsknings­laboratorierna med en öppen tillgänglighet. Det kräver särskilda regler för hantering, användning och förvaring.

Skelettmaterial av annan typ som används i undervisningen och vid demonstration är placerade i låsta skåp eller i laboratoriets magasin, och är endast tillgängliga för studenter i direkt samband med undervisningen under bestämda perioder.

För forskning lånas regelbundet material in till OFL från olika museer. Inlån sker i enlighet med riktlinjer och rutiner vid olika museer som ställer krav på transporter, förvaring och hantering.

Forskningen omfattar oftast icke destruktiva analyser där morfologiska drag används för att nå ny kunskap. I takt med att olika naturvetenskapliga analyser utvecklats finns det emellertid ett ökat intresse för olika sorters destruktiva provtagningar. Här krävs väl genomtänkta överväganden, där vinsten i form av ny information viktas mot förstörandet av det testade materialet. I de flesta fall består proverna av mycket små mängder material och det är vanligen möjligt att utföra provtagning utan att avgörande osteologisk information skadas. Det dock ofrånkomligen så att provtagningen avsätter fysiska spår på ett ben eller på en tand. Till detta kan adderas ett ansvar för hur nytillkommen information och forskningsresultat publiceras och kommuniceras, vilket kan ses som en slags förlängning i hanteringen av kvarlevorna.

Alla typer av analyser görs i samråd med och efter godkännande av utlånande part. För godkännande av destruktiva tester kräver många museer idag en omfattande föregående dokumentation i text och bild. Ibland eftersöks även tredimensionella avgjutningar.

Sammantaget gör detta förfarande att antalet onödigt förstörande undersökningar kan hållas nere. 

Arbetsmiljö

OFL är en liten enhet med endast ett par fast anställda och doktorander samt affilierade forskare. Även studentgrupperna är relativt små. Under utbildningen vistas dock många studenter och lärare i laboratorierna under långa dagar. Arbetet ska kännetecknas av en god vetenskaplig praktik (eng. best practice) och denna strävan gäller även arbetsklimatet som helhet.

Det upprop mot trakasserier som kom i och med MeToo-rörelsen under 2017–2018 ledde till öppna diskussioner i gruppen av anställda. Som en del av samhället är inte universitetsvärlden skyddad mot människor som uppträder kränkande. Det fanns vid enheten en gemensam övertygelse om att dessa typer av ageranden bör motverkas så långt det var möjligt.

Ett etiskt förhållningssätt i relation till de osteologiska materialen är som nämnts ovan en självklarhet, och i denna anda formades idén om att tydliggöra den värdegrund för ett arbetsklimat som personalen ville verka inom. Detta ledde till att styrdokumentet OFL:s etiska policy (Code of ethics and professional conduct) skapades. Dokumentet som författades på både svenska och engelska bollades mellan anställda till dess att en punktlista sammanställts som alla kunde stå för.

Dokumentet, som sitter uppe i båda laboratorierna på OFL, räknar upp negativa typer av beteenden som inte accepteras och ger upplysningar om vart anställda eller studenter kan vända sig om de känner sig oprofessionellt bemötta. Vid ett första påseende kan dokumentet tyckas överflödigt då flera av punkterna är självklarheter för att fungerande sociala kontakter ska kunna kvarhållas. Men de anställda upplever att dokumentet uppmuntrar till ett gott beteende och tolerans, vilket underlättar samarbeten och leder till en god stämning på OFL. Detta ger både forskningen och undervisningen en starkare relevans.   

Undervisning

I en tid då döden i allmänhet, och den döda kroppen i synnerhet, sköts av professionella instanser kan det första mötet med mänskliga kvarlevor vara laddat.

Vid OFL bedrivs undervisning på både grund- och avancerad nivå. Förkunskapskraven för studenter som vill läsa en kortare introduktions­kurs i osteoarkeologi eller gå grundkursen i ämnet, är att studenten läst en, respektive två terminer, Arkeologi eller Antikens kultur.

Den första kontakten med skelettlämningar får studenterna vid institutionen redan inom grund­utbildningen i arkeologiämnet, oftast under den andra terminen av studierna. Studenterna informeras då på förhand om vad som väntar dem vid ett första besök vid laboratoriet. Några avstår från besöket, andra deltar men avstår från den övningsuppgift som genomförs, medan de flesta i regel deltar i undervisningen.

De flesta studenter har inte någon som helst eller en begränsad tidigare erfarenhet av mänskliga kvarlevor. Detta påverkar förhållningssättet till skelettlämningarna, ett ställningstagande som ofta transformeras under utbildningens gång. I regel uppkommer reflektionerna kring hanteringen av mänskliga kvarlevor direkt under den laborativa undervisningen som utgör grunden för undervisningen i ämnet.  

Vid den första föreläsningen på grundutbildningen brukar studenterna få detaljstudera ett benfragment och få till uppgift att muntligt och i text beskriva vad de ser. Mycket sällan uttrycks några negativa känslor. Möjligen beror detta på studentunderlaget. De studenter som valt att studera osteoarkeologi är redan från början intresserade av ämnet och medvetna om vilken typ av källmaterial som de kommer att undersöka. Det kan också vara så att uppmaningen att beskriva morfologiska detaljer gör att eventuella känslor inför kvarlevorna tillfälligt åsidosätts. Den senare, närmast dagliga, hanteringen av mänskliga skelett leder också till att studenterna blir väl förtrogna vid denna typ av ”material”.

Det är ifrån dessa ben som ny information om mänsklig levnad ska urskiljas, samlas in och slutligen tolkas under utbildningen, och sen kanske i ett kommande yrkesliv.  

Etiska aspekter

Det är emellertid viktigt, precis som inom andra professioner där mänskliga kroppar hanteras, att aldrig glömma bort eller förringa de etiska aspekter som omger kvarlevorna och det faktum att de faktiskt en gång varit delar av en levande människa. En av undervisningens målsättningar blir därför att kvarhålla denna respekt.

Vid grundkursens första lärotillfälle får studenterna, förutom ovan nämnda benanalys, lära sig om och diskuterar The Native American Graves Protection and Repatriation Act (NAGPRA). NAGPRA är den amerikanska lag som tillkom 1990 för att skydda ursprungsbefolkningars intressen i förhållande till kvarlevor och ceremoniell materiell kultur i Nordamerika (Rose et al. 1994). Lagen belyser för studenterna på ett konkret sätt något av komplexiteten i hanteringen av det material de valt att studera.

Vidare följer under de kommande terminerna inläsning av litteratur och diskussionsseminarier där olika etiska aspekter diskuteras.  

Under de senaste åren har detta ämne också varit i fokus både inom akademin och det omgivande samhället. Öppna debatter kring destruerande provtagning, repatriering och återbegravning, har på detta sätt gjort studenterna mer medvetna om historien och problematiken kring mänskligt osteologiskt material.

I Sverige finns aktuella riktlinjer för hantering av mänskliga kvarlevor framtagna både lokalt på olika museer men även nationellt av bland annat Riksantikvarieämbetet och internationellt finns ett flertal riktlinjer. Dessa har betydelse inte bara för den enskilde forskarens arbetsutövning utan också som tydliga samhälleliga ställningstaganden vilka kan användas i undervisningen. 

Diskussionen kring hantering av mänskliga kvarlevor i relation till lagstiftning, men även generella etiska överväganden, är en konkret utgångspunkt för att mänskliga kvarlevor bör behandlas med värdighet och att vi som arbetar och studerar vid OFL måste förhålla oss till detta. Det olämpliga i att lägga ut bilder på kvarlevor i sociala medier samt ovarsam förvaring eller hantering av desamma påpekas, något som studenterna i de allra flesta fall rättar sig efter direkt.

Under grundkursens första termin är inlärningskurvan brant och i och med ökad kunskap fördjupas förståelsen för kvarlevornas komplexitet. Det är vår uppfattning att med en ökad vetenskaplig kompetens om forskningens potential, påverkas även reflektioner om de etiska dimensionerna kring hantering, undervisning och forskning om mänskliga lämningar. Detta är viktigt med beaktande av forskningshistorien. 

Referenser

God samlingsförvaltning: stöd i hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar, Riksantikvarieämbetet, Visby, 2020 

Rose J. C., Green T. J. & Green V. D. 1996. NAGPRA is forever: osteology and the repatriation of skeletons. Annual Review of Anthropology 25: 81-103