Förvaring av mänskliga kvarlevor – torrt benmaterial

Förvaringsutrymmen och inredning

Torrt benmaterial bör förvaras skilt från mänskliga kvarlevor i våtpreparat. Detta för att de kräver olika sorters klimat vid förvaring och att våtpreparat kan orsaka spill på torra kvarlevor.

Det finns skilda uppfattningar om mänskliga kvarlevor bör förvaras separerat från tillhörande föremål, som till exempel gravgåvor, eller om de borde förvars tillsammans. Ett argument för att förvara dem åtskilda är att de kan kräva olika bevarandeklimat. Att förvara dem tillsammans kan göra materialet mer tillgängligt och tolkningsbart.

Ofta vill museer inte att mänskliga kvarlevor i samlingarna ska exponeras fritt i förvaringsmiljön. Det krävs därför någon form av skyddad förvaring. För små samlingar kan det innebära att kvarlevorna förvaras i lådor, hyllor eller ett skåp som går att stänga eller skärma av. Lite större utrymmen kan avskärmas med hjälp av skärmar eller förhängen. Större samlingar av kvarlevor kan behöva ett helt separat rum.

Klimat- och miljöförhållanden, som till exempel temperatur och relativ luftfuktighet bör övervakas och kontrolleras regelbundet, så att de förhållanden museet har ställt upp upprätthålls och att inget oväntat händer.

Det bör finnas någon form av bord eller avlastningsyta i närheten av förvaringen där kvarlevor kan ställas ned säkert och där det finns tillräckligt med plats för att studera kvarlevorna utan risk för att de skadas eller blandas ihop.

Packmaterial

Torrt benmaterial bör förvaras i förslutningsbara påsar eller lådor med lock för att skydda dom mot damm och smuts. Använd tillräckligt stora påsar och förvaringslådor så att hela kvarlevorna får plats utan att hänga ut. Det kan vara en fördel att välja plastpåsar om man lätt vill kunna hantera och studera materialet. De skyddas då mer från kontaminering, om till exempel DNA-analyser ska utföras. Det är dock viktigt att kvarlevorna är helt torra när de läggs ned i påsarna. Perforera gärna påsarna så att fukt inte stängs inne. Det går också bra att lägga ned påsarna i lådor för extra skydd eller som säkerhet om påsarna på lång sikt skulle gå sönder.

Förvaringsmaterialet bör vara långsiktigt hållbart, som till exempel syrafri kartong, syrafritt silkespapper och vissa typer av plaster. Polyetenduk kan användas till packningsmaterial.Se Materialval för samlingsförvaltning.

Förvaringslådor finns eller kan tillverkas i olika storlekar. I många fall kan det vara bra att packa en individ per låda. Olika delar av individen kan förvaras i separata lådor eller påsar som läggs ned i den större lådan. Detta är särskilt bra om materialet används ofta, då bara de delar som ska studeras för tillfället behöver tas fram. Om förvaringsutrymmet är begränsat kan flera individer istället förvaras tillsammans i en större låda, men då separeras med skiljeväggar eller i mindre lådor och påsar, med tydlig märkning.

Kranier kan förvaras separat i så kallade kraniekartonger, i eller bredvid resten av individen. Skallar som är robusta kan packas med tänderna uppåt, så att ingen press vilar på emaljen. Underkäkar kan på samma sätt förvaras med tänderna uppåt. Förvara inte skallen och underkäken ”ihopsatta” då det kan skada emaljen.

Packa inte för mycket material i samma låda och packa inte för tunga lådor ovanpå varandra. Tyngre delar bör läggas längre ned eftersom stora och tunga delar lätt kan krossa mindre och ömtåliga delar, om materialet rör på sig vid en förflyttning. Se till att ben inte korsar varandra då det kan orsaka nötningsskador. Packa material med stöd emellan för att undvika att de rör på sig. Uppfluffat syrafritt papper i botten på en låda kan fungera som en stötdämpande kudde. Slå däremot inte in ben i för mycket förvaringsmaterial då det tar tid att packa upp och kan skada kvarlevorna om de behöver hanteras utan att de syns.

Märkning

Tydliga och beständiga märkningar med information som kan användas för att identifiera kvarlevorna är viktigt. Särskilt viktigt är det för benmaterial som används ofta i forsknings- och undervisningssammanhang. Denna typ av kvarlevor kan också bestå av flera mindre delar och riskerar därför att blandas ihop. Märkning kan ske direkt på benmaterialet, men också på förvaringslådor och påsar eller på hängetiketter fästade på kvarlevorna. Se till att den märkning som används inte skadar materialet.

Påsar och lådor bör också märkas med pappersetiketter som innehåller proveniensinformation. Sätt fast etiketterna på insidan av påsen eller lådan för att minimera risken att de lossnar eller förväxlas vid hantering eller att de förstörs av skadedjur.

Märk bara direkt på ben som är torra och rena. Märkningen ska vara tydlig, läsbar och diskret. Märk inte på områden som är vanliga för analys eller som har speciell betydelse vid studier. Olika typer av märkmedium kan påverka analysresultat och göra analyser svårare. Brända ben bör förvaras till exempel i en märkt påse eller med en etikett fasthäftad på insidan av påsen.

Förvaringslådor kan märkas med att de innehåller mänskliga kvarlevor så att den som hanterar lådorna ska veta om det. Om möjligt bör märkning synas utan att lådan behöver dras ut.

Temperatur

Generellt bör torrt material, som ben, förvaras i utrymmen som är svala, mörka och rena. Material bör inte utsättas för snabba och stora svängningar i temperaturen. Frostgrader bör inte förekomma alls.

Relativ luftfuktighet

Benmaterial kan skadas av för fuktigt klimat genom mögelpåväxt, skadedjur och mikroorganismer. Ett allt för torrt klimat kan istället orsaka sprickbildning och avflagning av material. Generellt bör torrt benmaterial förvaras i en relativ luftfuktighet runt 45-55 %, men särskilda bedömningar bör alltid göras för alla enskilda kvarlevor eller samlingar.

Ljus

UV-ljus från bland annat solljus kan orsaka blekskador på materialet och på märkningar och bör därför undvikas.

Skadedjur

Förvaringsutrymmena bör kontinuerligt kontrolleras med tanke på förekomst av skadedjur. Särskilt silverfisk och den långsprötade silverfisken kan utgöra ett hot mot samlingarnas långsiktiga bevarande. Att placera ut insektsfällor som kontinuerligt kontrolleras är ett sätt att upptäcka om dessa förekommer i magasinsutrymmen och i vilken omfattning. När det gäller torrt benmaterial är det inte kvarlevorna i sig som är utsatta. Istället är det förvaringsmaterial såsom kartonger, silkespapper och pappersetiketter som kan bli angripna. I värsta fall kan viktig information om proveniens gå förlorad. Se mer om Skadedjur och mögel

Hantering och förflyttning

Kvarlevorna kan vara ömtåliga. Lyft försiktigt med stöd undertill, till exempel på en bricka. Packa med stöd om kvarlevorna ska transporteras en längre sträcka. Använd handskar för att undvika smuts från händerna, men tänk på att handskar av textil kan fastna i utstickande delar.

Stöldrisk

Förvaringen bör vara säker då vissa mänskliga kvarlevor kan vara stöldbegärliga. Om stöldrisken bedöms som särskilt hög bör museet fundera på om kvarlevorna ska förvaras i ett separat skåp, utrymme eller lokal som går att hållas tillräckligt säkert med lås och andra åtgärder mot stöld. Tänk också på stöldrisk vid tillfällig förvaring och vid transport.

Hälsorisker

Om kvarlevor är behandlade med kemikalier eller är mögliga kan det innebära hälsorisker för de som ska hantera dom. Använd handskar och annan anpassad skyddsutrustning vid behov.

Etik

Det kan finnas skäl till att upprätta gemensamma etikregler, uppförandekoder samt tillgänglighets- och användningsrutiner som gäller mänskliga kvarlevor. Dessa kan med fördel sättas upp i utrymmen där kvarlevorna hanteras och förvaras. Det kan också behövas restriktioner för vem som får hantera kvarlevorna och på vilket sätt.