Historien om oss – förmedling av mänskliga kvarlevor

Historiska museet vid Lunds universitet är ett av Europas äldsta museer med anor tillbaka till 1721. Museet är en kulturverksamhet inom Lunds universitet och ingår tillsammans med Skissernas museum, Botaniska trädgården och Akademiska kapellet i Lunds universitets kultur- och museiverksamheter (LUKOM). LUKOM är organisatoriskt placerat under Lunds universitets rektor.

Sedan 1930-talet omhändertar museet arkeologiska fynd, mynt och kyrklig konst från Skåne, samlingar som idag är landets näst största. Museets uppgift är att förvalta och förmedla universitetets samlingar samt föremål från före detta Antikmuseet och Anatomiska institutionen.

Samlingarna och vår antikvariska verksamhet utgör en viktig infrastruktur för universitetets forskning och utbildning.  

Mänskliga kvarlevor i samlingarna 

De mänskliga kvarlevorna i samlingarna kommer framförallt från tre olika kontexter; arkeologiska undersökningar, medicinsk forskning samt etnografisk insamling. De arkeologiska fynden utgör den största delen. De medicinska och etnografiska kvarlevorna ingår framförallt i den så kallade anatomiska samlingen. Samlingarna består av obrända och brända kvarlevor från förhistorisk till historisk tid.

Skeletten kommer främst från Sverige, men det finns också en mindre samling från andra delar av världen. Kvarlevorna används, liksom museets övriga samlingar, inom forskning, undervisning och utställning.  

Vid museet finns en museinämnd där föreståndare, antikvarier och konservatorer ingår. Museinämnden fattar beslut i förfrågningar om till exempel lån, donationer och provtagning av föremål, inklusive mänskliga kvarlevor i samlingarna. 

Museet bedriver ingen aktiv insamling och köper inte in mänskliga kvarlevor. Förvärv av mänskliga kvarlevor, liksom av övriga föremål, sker främst med stöd av kulturmiljölagen genom arkeologiska undersökningar.

Mänskliga kvarlevor som använts i undervisning vid Lunds universitet, exempelvis inom medicinsk undervisning eller tandläkarutbildning, kan accederas i samlingen efter beslut av museinämnden. Kvarlevor som ingått i andra museers samlingar eller i undervisning vid andra universitet, skolor eller liknande, kan i särskilda fall tas emot efter museinämndens beslut.  

Museet arbetar, som en följd av Riksantikvarieämbetets nyutkomna stöddokument, i skrivande stund med att uppdatera sina riktlinjer gällande hantering av mänskliga kvarlevor.  

Mänskliga kvarlevor i utställningarna

Historiska museets första utställda kvarleva är en egyptisk mumie från Sakkara med tillhörande sarkofag. Denna unika grav inköptes av två svenskar på 1720-talet och skänktes sedan till universitetet. Den ställdes ut i det dåvarande Naturaliekabinettet på Kungshusets andra våning, under ledning av rektor Kilian Stobaeus. Av stort intresse är, att det med hjälp av den innehållsrika grunddokumentationen går att spåra den ursprungliga begravningsplatsen. Mumier ansågs på den tiden mer tillhöra farmakologin, än representera egyptologin. Troligen var syftet med förvärvet av mumien att äta upp den, det vill säga pulvrisera den för medicinskt bruk, även om många besökare också imponerades av både sarkofag och mumie.  

Nästa gång museet ställde ut skelett var på 1920-talet. I museets stenåldersavdelning framvisades skelettet av en kvinna från Stridsyxekultur i en specialbyggd monter. Detta var första gången som någon lyft upp en hel grav från fält, grävt fram och ställt ut den i museimiljö i Sverige. Montern finns fortfarande kvar i den vetenskapshistoriska utställningen ”Rydbecks sten- och bronssal”. Här framvisades även ett trepanerat kranium från senneolitisk tid. 

Aktuella utställningar 

Idag förekommer mänskliga kvarlevor i utställningar i stort sett på varje våningsplan. Det är genom de döda vi kan möta forntidens människor och museet ser allvarligt på uppdraget att förmedla vetenskap till allmänheten. I en tid då allt fler människor avskärmar sig från döden är det viktigt att ”pedagogisera” den. Trots allt är döden den mest demokratiska händelsen av alla – alla kommer att få uppleva den. Vi ser också att intresset från allmänheten – inte minst från skolbarn – är stort.

Den viktigaste principen vid exponering av de mänskliga kvarlevorna är att det ska finnas en tydlig kontext och berättelse kopplad till dem. Kvarlevor får aldrig användas som dekoration i utställningarna!  

Idag finns kvarlevor utställda från stenålder till 1700-tal, som illustrerar följande: 

• Pandemier, som Pestbacken-kranierna i Myntkabinettet.  
• Begravningsseder, som kvinnogravarna från Fjälkinge och Fredriksberg eller mansgraven från Skateholm.  
• Blot eller straff,  som Silvåkrakvinnans kranium.  
• Kirurgi och läkekonst, som ett trepanerat kranium från Gillhög. 
• Sociala markörer, som kraniet med de filade tänderna från Trelleborg. 
• Handeln och mytbildning kring mänskliga kvarlevor, som berättelsen om Descartes skalle. 

Visningsaktivitet och pedagogik på Historiska museet

Vi bedriver fyra olika typer av pedagogisk verksamhet: bokade visningar, öppna visningar, pedagogisk verkstad och skolpedagogik. De två sistnämnda är riktade mot barn.

Den pedagogiska verkstaden öppnades 2018 och används av såväl skolor som våra museipedagoger i vår öppna verksamhet. Här har vi pedagogiska moment där barnen bland annat får skapa konstverk och tolkningar av det som ställs ut i museet. I samband med skollov och visningar för skolklasser kombinerar vi ibland visningar med en aktivitet i verkstaden. 

För tillfället arbetar vi med att ett nytt koncept för skolor. Detta skolprogram kommer att innehålla flera interaktiva moment. Vårt mål är att väcka ett historieintresse hos eleverna, samtidigt som de lär sig om den aktuella tidsperioden. Skolprogrammet kommer att introduceras under 2021.

Vi har även en öppen verksamhet med visningar som ingår i entrépriset. Dessa visningar kräver inte någon föranmälan och hålls 1-2 gånger dagligen.    

Visningar i utställningar som innehåller mänskliga kvarlevor

En mänsklig kvarleva symboliserar ofta döden generellt, vilket kan upplevas som obehagligt för både vuxna och barn. Därför är det viktigt att våra guider är uppmärksamma på om en eller flera deltagare berättar, eller antyder, att de inte känner sig bekväma. Guiden kan då välja att berätta om kvarlevorna i slutet av visningen. Deltagarna kan då själva välja att inte delta under detta moment. Detta har dock inte inträffat särskilt ofta. 

I vår järnåldersutställning visar vi ett kranium från en kvinna som blev offrad i Silvåkra mosse. Historien kan upplevas som skrämmande och grym. Ibland gör vi en avvägning innan vi berättar om kraniet, exempelvis ingår inte detta moment vid visningar för yngre barn. Det är även bra att ha i åtanke att våld kan vara känsligt i alla åldersgrupper. Det betyder dock inte att man ska undvika att berätta om det. Det är inte museets uppgift att censurera det som kan upplevas som obehagligt.

När kvarlevor finns utställda i museet är det viktigt att prata om dem och att lyfta människoödena, vilket ska göras baserat på fakta och forskning. Gör man detta utan att dramatisera ämnet, kan museet istället bli en plats där vi kan prata om svåra ämnen.  

Visningar för barn

Inför visningar för yngre barngrupper informerar guiden om att det finns mänskliga kvarlevor i salen och att barnen själva kan välja hur nära de vill stå. Om barnen uttrycker att det är läskigt eller obehagligt kan guiden avdramatisera det genom att under visningen berättar om kvarlevan, var den kommer ifrån och vad vi vet om personen.

Vi upplever att vissa besökares obehag inför skelett och döden blir mindre när vi pratar om personen bakom kvarlevan, döden och begravningsritualer på ett sakligt sätt.  

Ofta upplever vi att barn snarare är nyfikna på döden än rädda. De visar ofta ett intresse för hur personen har varit när hen levde och kan ställa frågor som snarare handlar om individens personlighet. En av de vanligaste frågorna från barn är om vi vet namnet på personen i fråga. Detta kan kanske bero på att de inte uppfattar det historiska avståndet mellan nutid och exempelvis stenåldern som så stort. Mänskliga kvarlevor blir därför ett naturligt och viktigt inslag i skolvisningar för att levandegöra historien. 

Exempel har vi i utställningen Barbaricum, där ett kvinnligt skelett från järnåldern visas tillsammans med de smycken som fanns i graven. Detta blir en ingång till att prata om tidens kläder. När vi även återger den information som finns om individen, så ger detta ytterligare en dimension. Då kan besökaren, barn som vuxen, relatera till en person som levde på järnåldern.  

Sportlovsvisning för barn

Under sportlovet 2020 hade vi ett samarbete med Ensamble Mare Balticum, en musikensemble med historiskt musik som fokus. Sportlovsaktiviteten hade temat Ljud genom historien, där vi kombinerade visning med musikaliska inslag i tre olika utställningar. Visningarna var öppna, vilket innebär att flera olika familjer kunde boka plats. Visningarna hölls vid sex olika tillfällen.  

Under ett av visningens moment besökte gruppen Skateholmsmannen, en intakt 7500-årig stenåldersgrav, som är nedsänkt i golvet. Museets pedagog bad barnen att slå sig ner på golvet runt graven. Tyckte någon att det var obehagligt fanns det möjlighet att sitta i en soffa bredvid. Pedagogen berättade om vad vi vet om individen i graven och om den hund som har begravts tillsammans med mannen. Därefter berättade två musiker om eventuella stenåldersinstrument som hittats i Skåne, och vilka ljud man kanske skapade tillsammans under stenåldern. Musikerna spelade ett stycke tillägnat både mannen och hunden i graven.  

Andra halvan av momentet var avsatt för frågor och diskussion. Kombinationen av samtalet kring graven och musikstycket skapade ett öppet klimat i barngruppen. Barnen började, på ett personligt sätt, att reflektera kring vad personen i graven hade trott skulle hända efter döden, samt vad barnen själva trodde. Dessa diskussioner upplevdes inte vara sorgliga, utan byggde på barnens egen nyfikenhet. Både barnen och deras föräldrar drog paralleller till nutida begravningssätt, där en person till exempel berättade om begravningstraditioner från sitt hemland.

Under visningens gång började de barn som valt att sitta i soffan, att krypa ner på golvet. Detta hände i regel under samtliga sex visningar. Under en av visningarna kröp barnen så pass nära att de låg ovanpå glaset, för att kunna se så bra som möjligt.  

Eftersom visningarna var öppna var vi medvetna om att grupperna kunde vara mycket blandade. De olika deltagarna kände i regel inte varandra, med undantag för några syskonpar. Därför hade vi inte planerat för att diskussionerna skulle vara så pass öppna som de blev. Kanske skedde detta till en följd av att det blev en lugn, respektfull stund, där barnen upplevde att deras tankar var välkomna.

Vårt mål med vår sportlovsaktivitet var att förmedla kunskap om stenålderskultur, musik och begravningssätt. Detta koncept blev ett exempel på hur vi, med hjälp av en kvarleva, kunde fungera som en plats för öppna samtal, där besökare delade med sig av personliga tankar och reflektioner. 

Utställningen Döden – ett bekymmer? Om Anatomiska samlingen vid Lunds universitet

Den anatomiska samlingen består av runt 1700 individer, samt tillhörande arkiv och glasplåtar. Den överfördes till Historiska museet 1995 i samband med att Anatomiska institutionen lades ner, dock utan att nya medel tillfördes museet.

I samlingen ingår främst kvarlevor efter anonyma individer från någon av alla de kyrkogårdar som fanns i det medeltida Lund. Men samlingen består också av förhistoriska och etnografiska kvarlevor och en stor samling lösa underkäkar. Största delen utgörs av kranier, men det finns även 33 mer eller mindre kompletta skelett, varav 26 är monterade på ställningar.

Ett antal gipsavgjutningar av kranier och huvuden vittnar om 1800-talets kortvariga intresse för frenologi. Det finns också kvarlevor är efter individer, både namngivna och anonyma, som enligt 1800-talets lagar skickades till Anatomisalen i Lund för dissektion och efteråt inkorporerades i samlingen.

I samlingen ingick tidigare även mänskliga kvarlevor i våtpreparat. Efter beslut av Anatomiska institutionens ledning destruerades dessa.  

2014 öppnade vi utställningen Döden – ett bekymmer? Den behandlade framförallt medeltida, historiska och utländska kvarlevor från den anatomiska samlingen, med tillskott av förhistoriska skelett från museets arkeologiska samling. Urvalet syftade till att visa samlingens mångfald men också att den, stick i stäv med den allmänna uppfattningen, främst utgörs av medeltida kvarlevor från Skåne.

Med hjälp av utställningsmediet ville museet berätta om ett mörkt och undanstoppat kapitel i universitetets långa historia, men också om den nytta anatomiska och osteologiska undersökningar utgör i förståelsen av bland annat äldre tiders hälsovillkor och sjukdomar.

Utställningen mottogs främst positivt av besökare. Utanför lokalen förvarnade vi besökare med texten ”Observera! I denna utställning visas mänskliga kvarlevor som kan väcka starka känslor”.   

Montrarna i utställningen representerade olika teman, som till exempel Museipolicy och praxis, Anatomiska samlingen, Arkeologi och osteologi, Repatriering och återbegravning osv. I nästan varje monter fanns det mänskliga kvarlevor som representerade de olika temana.

Undantag var bland annat montern om repatriering och återbegravning där två föremål ställdes ut. Den ena var en så kallad dari, en huvudbonad från Torressundöarna, som museet erhöll i gåva av den Australiensiska staten 2008, då museet återlämnade kvarlevor till Australien. Det andra var en flinteggad benspets från mesolitikum. Med det föremålet gjordes en reflektion över vad som blir kvar om skelett som påträffas vid en arkeologisk utgrävning återbegravs, i detta fall Barumskvinnan som finns på Historiska museet i Stockholm.  

Texterna till de olika temana var utförliga och allt var översatt till engelska. Alla veptexter började med en fråga. I texten till montern om Anatomiska samlingen löd frågan: ”Vad vet vi om anatomiska samlingen?”. Texten avslutades också med en fråga, i detta fall med: ”Bör samlingen finnas kvar?”.

Två av veptexterna avslutades med utdrag ur ICOMs etiska riktlinjer och FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter. Övriga avslutades med diktverk. Introduktionstexten avslutas till exempel med ett utdrag ur dikten Som sker vid sommarvakan… av Birger Sjöberg: ”Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer, vilken lik ängslan nog tör äga övergång”. Denna dikt var också upphov till utställningens titel. 

Väggarna i lokalen där utställningen stod var uppbyggda av återanvändbara skivor, målade i olika blå nyanser. I mitten fanns en större vilopuff, även den blå. På puffen fanns bland annat en bok där besökare kunde skriva ner sina reflektioner om utställningen. Där finner vi kommentarer som ”Det var jete spenande och heftit och fint. Helsningar Andreja 8 år”, ”Sorglig och hemsk men samtidigt fascinerande och viktig”, ”Fantastiskt att se riktiga kranier. Hemska bilder i huvudet när jag tänker på den elvaåriga flickan. […]. Tack för att jag fick uppleva detta!”, ”Utställn. var mycket pedagogisk och lärorik. Hade dock vunnit mycket på att man hade kunnat läsa texterna på de mindre skyltarna”. 

Museet anordnade också en föreläsningsserie, vars tema knöt an till utställningens. Bland annat föreläste arkeologen Liv Nilsson Stutz: Vem äger det förflutna? Repatriering och återbegravning av mänskliga lämningar i ett globalt perspektiv; begravningsentreprenören Sören Johansson pratade om Seder och bruk vid död och begravning. Begravningskultur i förändring under 1800-, 1900- och 2000-talet och universitetsarkivarie Fredrik Tersmeden höll föredrag om Att hamna på Anatomisalen. I samband med utställningen höll också den oberoende föreningen Death Café ett av sina caféer på museet.  

Efter utställningen

Museet har vid fyra tillfällen återlämnat kvarlevor. Första gången, 2005, genom en uppmärksammad begravning av ett kranium av en judisk man, Levin Dombrowski, vid Judiska församlingen i Malmö. 2007 till Australien och 2011 till Nya Zeeland.

År 2013, i samband med förarbetet till utställningen Döden – ett bekymmer?, påträffade projektdeltagare en sedan länge försvunnen kvarleva från Australien i ett annat museums samlingar. Hade denna varit känd 2008 skulle den också ha ingått i den dåvarande repatrieringen. Museet kontaktade omedelbart rektor för Lunds universitet och australiensiska ambassaden och 2018 kunde kvarlevan äntligen lämnas tillbaka.  

Genom utställningen etablerade museet också kontakt med det då relativt nystartade Nordiska nätverket för mänskliga kvarlevor i museisamlingar. Nätverket har bland annat lett till en ökad diskussion och utbyte av kunskap gällande mänskliga kvarlevor i museisamlingar.  

Kunskapen om anatomiska samlingen fortsätter att öka genom inventering och forskning, både inom och utom museet. Historiska museet arbetar aktivt med att förmedla samlingen och inkludera den i dagens forskning och diskussion. Förhoppningen är att detta leder till ökad medvetenhet och kunskap vilket också är en förutsättning för att individerna i samlingen ska kunna få sina röster hörda och eventuellt, om så beslutas, kunna återlämnas till sitt ursprung.  

Förmedling kring Peder Winstrups mumie

Ett projekt med unik inriktning vad gäller vetenskapsförmedling var museets undersökning av Lundabiskopen Peder Winstrups välbevarade mumie under åren 2014-2015. 

År 2012 gav länsstyrelsen tillstånd för Domkyrkoförsamlingen att flytta ut Winstrups kista från domkyrkan och begrava stoftet på Norra kyrkogården. Museet lyckades få tillstånd att undersöka kistan med dess innehåll som utgjorde en tidskapsel från år 1679.

Här fanns en veritabel guldgruva för studiet av sjukdom och hälsa, dräktskick, begravningsseder, textilteknik, klimat, botanik och entomologi. Allmänhetens och internationell medias intresse var skyhögt. Våra två Youtubefilmer har mer än 2,6 miljoner träffar, ett antal böcker och tvärvetenskapliga artiklar har också publicerats.

Den senaste mediala uppmärksamheten skedde så sent som i augusti 2020, då ett reportage publicerades om fyndet av ärrvävnad i Winstrups lungor, orsakad av turberkulos. Genom studiet av tuberkelcellers DNA, extraherade från biskopens lungor, kunde forskarteamet fastslå att tuberkulosens första uppträdande sammanfaller med uppkomsten av jordbruket.  

Den 9:e december 2015 lyckades vi utverka tillstånd av Domkyrkan att under 12 timmar ställa ut mumien och kistinnehållet på Historiska museet. En flera hundra meter lång kö bildades snart. Vår utgångspunkt var att undvika varje form av effektsökeri och lit-de-paradekänsla. Därför togs besökarna in 10 åt gången och skickades till tre olika stationer där museets personal tog emot.

Först en introduktion om den historiska personen Peder Winstrup, där också publiken förbereddes på mötet av hans mumie.

Den andra stationen utgjordes av mumien som låg på en brits, väl upplyst. Här gavs varje grupp fem minuter för att få höra projektdeltagare berätta och visa upptäckterna, samt för besökarna att ställa frågor.

I den tredje stationen fanns föremål från kistan som textilier, kuddar och botaniska upptäckter utställda.

Sammanlagt hölls närmare 600 miniföreläsningar för 3510 besökare under tolv timmar. Responsen var stor. De flesta besökare lämnade museet med vetskapen om att de bevittnat något unikt, något som de aldrig kommer att glömma. 

Under 2016 -2018 öppnade utställningen om Peder Winstrup – ”Mannen och mumien”. Målsättningen var här att presentera både den historiske personens liv och de vetenskapliga upptäckter som projektets forskare gjorde.

Många besökare blev påfallande förbluffade av de moderna välfärdssjukdomar som biskopens kropp uppvisade; Svår artros, tuberkulos, karies, gallstenar och kraftiga förkalkningar i hjärta och kranskärl. Allt orsakat av övervikt, stress och för stort socker-, kött- och alkoholintag. 

Här fick besökaren också möjlighet att digitalt få uppleva de olika stadierna i undersökningarna och avklädningen av textilierna samt frampreparering av växtbädd och sängtextil. Det fanns även korta informationsfilmer i kombination med traditionella historiska föremål och fynd i montrar. 

Winstrup-projektet väckte många viktiga frågor kring lagrum, etik och vetenskap. Det märkliga var inte bara att vi stod inför en undersökning av vår ”founding father” (Winstrup var initiativtagaren till Lunds universitet). Länsstyrelsen hade också givit sitt tillstånd att låta församlingen evakuera kvarlevorna från sin placering i kryptan och låta begrava dem på annan plats, utan att en undersökning skulle ske.

Projektets viktigaste resultat blev kanske att museet lyckades förmå Domkyrkoförsamlingen att ångra sitt beslut att jordfästa kista och kropp på Norra kyrkogården och därmed förstöra den unika tidskapseln. Istället togs kroppen tillbaka efter vår undersökning för begravning i Norra tornet i Domkyrkan, med löftet att åter öppna kistan i framtiden för att besvara nya frågor.

Museets personal ordnade med metallkista och placerade åter kroppen och fostret (som vi påträffade undangömt under biskopens fötter) tillsammans på nytillverkade madrasser. På sätt kommer Winstrup även i framtiden att kunna gå i vetenskapens tjänst.