Tidig dialog och samverkan

Berätta kort om Västerbottens museum uppdrag, samlingar och verksamhet.

Västerbottens museum är ett regionalt museum som omfattar hela Västerbottens län. Vi har stora samlingar, bland annat fem miljoner fotografier från hela länet. Vi har också flera hundratusen arkeologiska och kulturhistoriska föremål från alla tidsperioder, från stenålder fram till idag. Dessutom är nästan 100 000 av dessa sökbara via vår föremålsdatabas SOFIE.

Vi har samlingarna utställda, men också magasinerade vid museets besökscentrum på Gammlia. Vi har också ett stort magasin i Hörnefors med klimatanpassade lokaler för till exempel trä, läder och järn.

Museet är organiserat i fem olika avdelningar. Avdelningen för administration, Avdelningen för kulturmiljövård (byggnadsvård, arkeologi och kulturlandskap), Avdelning för samlings- och fotoverksamheten, Avdelning för publik verksamhet (utställningar, kunskapsförmedling och pedagogik) och Avdelningen för besöksmålet, Västerbottens museum, som består av friluftsmuseet Gammlia, museibyggnaden, reception, café med mera. Vi är idag drygt 70 personer.

Vad är din roll på museet?

Jag är chef för kulturmiljövårdsavdelningen, som är verksamheten inom arkeologi, byggnadsvård och kulturlandskap, med ca 10–12 medarbetare. Jag sitter i ledningsgruppen, så jag har även en översyn av verksamheterna i övriga delar av museet. Ledningsgruppen arbetar övergripande med planerings- och strategiarbete.

Riksantikvarieämbetets stöddokument framhåller fördelarna med att museer tar fram egna policyer för hantering av mänskliga kvarlevor och återlämnande. Hur arbetar ni på Västerbottens museum?

Vi har sedan tidigare tagit fram en policy kring samiskt kulturarv.  Den tar upp repatriering av samiska mänskliga kvarlevor, samiska föremål, som sejtar, ceremonitrummor. Men även det immateriella kulturarvet, exempelvis traditioner och minnen kring fysiska lämningar och föremål.

Vi har också precis i dagarna sammanställt en ny policy kring arkeologiska föremål och mänskliga kvarlevor. Den omfattar alla mänskliga kvarlevor, oavsett kultur eller etnicitet.

Hur ser kopplingen ut mellan styrdokumenten och det dagliga arbetet?

Den är bra och det har blivit ännu bättre på senare år. Vi har bland annat arbetat med ett mål- och visionsdokument där vi kan lägga upp hållbarhetsmål i verksamheten i det dagliga arbetet och på längre sikt. Dessa ses över årligen och justeras efter olika prioriteringar.

Vi jobbar också bra över avdelningsgränserna. En policy, som till exempel den för mänskliga kvarlevor, är ju inte aktuell bara för samlingsavdelningen, utan även för kulturmiljöavdelningen. Det är därför viktigt med dialog och samarbete kring policyn.

Ni har genomfört ett antal återlämnanden. Berätta!

Västerbottens museum har varit med om flera återbegravningar.

Soejvengeele, vid Atoklimpen i Tärnaby 2002

Den första återbegravningen av samiska kvarlevor i Sverige och som Västerbottens museum var delaktiga i skedde 2001–2002. Det var återbegravningen av de mänskliga kvarlevorna av Soejvengeele (så kallade Skuggmannen), vid Atoklimpen i Tärnaby. Skuggmannen hade i 50 år befunnits sig på Historiska museet i Stockholm, dit han fördes efter Ernst Mankers undersökning 1950. I ett brev till Nils Axelsson som deltog vid undersökningen lovade Manker att kvarlevorna skulle återbördas efter analys. Analysen utfördes, men kvarlevorna fördes inte tillbaka till Tärnaby. Detta löfte till Vapstens samer och som inte infriades var en stor anledning till att Vapstens sameförening (Vadtejen Saemiej Sijte) i slutet av 1990-talet tillskrev Historiska museet.

År 2001 kunde sameföreningen tillsammans med Västerbottens museum och Länsstyrelsen påbörja en repatrieringsprocess. Tillsammans med Vadtejen Saemiej Sijte planerade vi när och hur återbegravningen skulle ske.

Det första steget var emellertid att utföra en efterundersökning av graven i syfte att dokumentera den och samla in eventuella mänskliga kvarlevor och fynd från gravplatsen. Efterundersökningen genomfördes i september 2001 av mig och Andreas Stångberg, medlem i sameföreningen.

Vid undersökningen hittades fler mänskliga kvarlevor och även en yxa, kniv och en del mynt från 1900-talet. Mynten tolkades som så kallade vördnadsgåvor, som man brukade lägga ned på graven när man passerade platsen. Fynden från undersökningen förvarades sedan tillfälligt på Västerbottens museum inför återbegravningen som skedde i september 2002. Det gjordes också C-14-dateringar som kunde fastställa att Soejvengeele härrörde från slutet av 1400-talet.

I augusti 2002 reste ordförande i sameföreningen, Sigrid Stångberg till Stockholm och hämtade de kvarlevor som fanns på Historiska museet. Samtliga kvarlevor och fynden från undersökningen 2001 lades i en nygjord ackja som transporterades två kilometer till gravplatsen av två medlemmar i sameföreningen. Det blev en mycket fin och värdig återbegravning.

Efter återbegravningen utfördes en rekonstruktion av graven så som den kan ha sett ut i slutet av 1400-talet. Återbegravningen av Soejvengeele var väldigt lyckad och museet fortsatte att ha kontakt med Vadtejen Saemiej Sijte i olika frågor. Ordf. Sigrid Stångberg har även varit medlem i museets samiska referensgrupp sedan dess.

Relativt snart efter detta började museet arbetet med att ta fram en repatrieringspolicy, eftersom vi ansåg att det behövs ett bra verktyg för liknande och framtida repatrieringar. Policyn togs fram i samarbete med den samiska referensgruppen.

Återbegravningen i Lycksele 2019

År 2019 medverkade vi i en stor återbegravning i Lycksele. Västerbottens museum ansvarade för de antikvariska och museala frågorna i denna process, vilket innebar marköppningen på begravningsplatsen samt att återbörda de 25 kranierna.

Gamla Kyrknäset i Tärnaby 2020

Den 20 september 2020 skedde den senaste återbegravningen av mänskliga kvarlevor på Gamla Kyrknäset i Tärnaby. Kvarlevorna bestod av käkar och tänder, från 15 individer som ursprungligen var begravda vid Vilans kapell, ca 5 mil uppströms Umeälven.

I samband med regleringen av Umeälven utförde Riksantikvarieämbetet 1962 en arkeologisk undersökning av begravningsplatsen där ett 25-tal gravar tillvaratogs i avvaktan på återbegravning vid Ga. Kyrknäset i Tärnaby. Efter den arkeologiska undersökningen 1962 beslöt Riksantikvarieämbetet med flera att sända vissa mänskliga kvarlevor till Tandläkarhögskolan i Umeå för analys. Där blev de liggande till 2017, då vi hämtade kvarlevorna för en tillfällig förvaring på museet innan återbegravningen 2020.

Återbegravning av de 25 gravarna skedde till sist 1968, men dessvärre utan de mänskliga kvarlevorna som låg på Tandläkarskolan. Att kvarlevorna blev liggande på Tandläkarhögskolan så länge var sannolikt ett missförstånd mellan Riksantikvarieämbetet och universitetet. Ambitionen efter undersökningen 1962, var att käkarna och tänderna endast en kort tid skulle befinna sig på skolan för analys, för att sedan lämnas till Tärnaby församling, som sedan skulle ombesörja återbegravningen på Ga Kyrknäset 1968. Men dessvärre skedde inte detta.

Det första återlämnandeärendet gjorde att ni såg behovet av en policy. Har policyerna fungerat bra i det praktiska arbetet vid de senaste återbegravningsärendena?

De har varit ett bra stöd. Det som är viktigt, bortsett från de formella sakerna om att det ska ske på ett korrekt, juridiskt och etiskt sätt, är att vi knyter ihop museets syn och samiska samhällets syn på återbegravning. Man kan se policyn som ett vilje- och styrdokument.

Det absolut viktigaste, är dock att från dag ett skapa ett gott samarbete. Alla berörda parter måste vara delaktiga och med från början för att undvika exkludering och ett ”vi och dom-tänkande”. Man måste respektera en önskan eller efterfrågan om en återbegravning oavsett skäl, samt diskutera detta och nå en samförståndslösning i det fortsatta processarbetet.

Det har funnits olika sätt att arbeta med repatrieringsärenden. Beträffande Soejvengeele och den senaste repatrieringen i Tärnaby arbetade Västerbottens museum tillsammans med det samiska samhället redan från början.

Beträffande repatrieringsprocessen i Lycksele, så påbörjades processen med ett tidigt samarbete med Lycksele sameförening, Länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska kyrkan. Emellertid, utvecklades processen i två spår. Ett antikvariskt spår, som omfattade de mänskliga kvarlevorna och marköppningen samt ett annat spår som arbetade med ceremonin och försoningsprocessen. Jag är övertygad om att slutresultatet hade blivit bättre om vi hade lyckats att hålla ihop processen från början till slut, men dessvärre blev det inte så. Dessutom resulterade arbetet i två rapporter, en antikvarisk rapport och en rapport kring försoningsarbetet. Vi borde ha kunnat förenats i en rapport. Det var även vissa grupper i det samiska samhället som har beskrivit att de kände sig exkluderade i repatrieringsprocessen i Lycksele.

Så oavsett om man har strategidokument och verktyg så kan det av andra orsaker, ta andra vägar. Till exempel vad de inblandade har för vana och erfarenheter av liknande processer och om en part, exempelvis en kommun, kommer in i senare skede i processen med ett annat fokus.

Repatrieringsprocessen i Lycksele har för övrigt beskrivits av Daniel Lindmark i en nyutkommen artikel i boken Rituella rum och heliga platser från Umeå universitet.

Det är emellertid väldigt bra att universiteten och de nationella museerna och myndigheterna har börjat intressera sig mer för de här frågorna och jag hoppas att diskussionen kring repatrieringsfrågan fortsätter även i framtiden.

Många av de ärenden du beskriver har handlat om dröjsmål och att saker inte har blivit som det var tänkt från början. Har ni tänkt göra fler inventeringar framöver för att se om ni hittar något liknande?

Ett resultat av de här processerna, det är att vi har gjort flera inventeringar av vad vi har, för att kartlägga vad som skulle kunna bli aktuellt för kommande repatrieringar. Det gäller inte bara de mänskliga kvarlevorna, utan också för ceremoniella föremål.

För närvarande har vi en bra dialog med Aejlies, det samiska kultur- och resurscentrumet i Tärnaby, som har för avsikt att inom en snar framtid skapa ett samiskt museum i Tärnaby. Här diskuterar vi långlån, depositioner med mera, samt säkra och klimatiserade magasin och montrar.

Kan du reflektera lite över hur en bra process kan se ut?

När vi får in en fråga eller ett önskemål om repatriering så gör vi omgående en grundlig undersökning av materialet, om vi inte har utfört det sedan tidigare. Vi återkommer sedan så snart som möjligt till frågeställaren och meddelar hur det ser ut och startar en dialog om vad som behöver göras samt gör en initial bedömning av tidsåtgång.

Museet har många föremål och mycket av det är inte uppordnat. Av den anledningen kan det ta tid innan vi har registrerat och gjort genomgången. Vi måste även göra en undersökning om föremål kan lämnas ut på långlån eller om vi kan deaccedera och återlämna dessa.

Samtliga som vi har haft kontakt med under dessa år har haft stor förståelse och respekt för att det tar tid.

Det är även viktigt att man, för samtliga berörda, klargör och är tydlig i alla delar i en repatrieringsprocess. Ingen ska i efterhand känna sig missnöjd över resultatet på grund av att saker aldrig har klarlagts eller diskuterats. Fullständig transparens ska råda genom hela processen. Samtliga parter måste även vara medvetna om att den här typen av processer tar tid, på grund av arkiv- och föremålssökningar, myndighetsutövning etc.

Det är även viktigt att alla parter är nöjda med resultatet, det vill säga processen, genomförande, ceremonier, rapporter med mera, som möjliggör en fortsatt dialog, i samförstånd, i dessa frågor idag och i framtiden.

Om du blickar framåt, vad ser du för behov och utmaningar?

Utmaningen för vår del är att arbeta mer med uppordning av samlingarna för att veta vilka föremål vi har, vad dessa betyder, när de kom in och varför.

Det är också viktigt att upprätthålla samarbetet kring dessa frågor med minoritetsgrupper och urfolken. Vi har många föremål som ursprungligen kommer från dessa kulturgrupper. Därför är det viktigt att hålla samarbetet och dialogen levande. Som exempel kan nämnas att vi har ganska många samiska föremål från Tärnaby, som har kommit in av olika anledningar. Bland annat brann Samegården i Tärnaby ned på 1980-talet, så det finns idag många föremål därifrån som förvaras på Västerbottens museum. Vår ambition är att föremålen, i en framtid, ska finnas i sin ursprungskontext, i Tärnaby. Kanske kan museet tillsammans med Aejlies förverkliga ett gemensamt förvaltande.

Utmaningen är annars att tänka långsiktigt. Vi är ett regionalt museum för hela Västerbotten.

Museerna har ofta mycket större uppdrag än vad de har resurser för. Hur ser det ut för er?

Vi kan inte göra allt vi önskar med de stadsanslag vi har. Ibland får man trolla med knäna och prioritera. Strategidokument som policys, planer och mål- och visionsdokument är också ett bra stöd för att fokusera på rätt saker, samt att dokumenten är aktuella och levande. Vi är väl medvetna om att fler frågor kommer. Då måste vi kunna ge relevanta och antikvariskt riktiga svar.

Vi har även ambitioner att starta ett projekt tillsammans med Umeå universitet som tar upp repatrierings- och återlämnandefrågor och där vi har möjlighet att ta del av tid och projektmedel. Länsstyrelsen har även möjlighet bidra med vissa medel för resor och boende i olika projekt.

Vad vill du ge för råd till andra museer som funderar på att ta fram policyer?

Om det finns behov av att ta fram en policy kring hantering av mänskliga kvarlevor som finns i de egna samlingarna är det viktigaste rådet att inleda ett samarbete och en dialog med andra museer och organisationer som har erfarenhet av liknande frågor.

Om det berör hantering av mänskliga kvarlevor från minoritets- eller urbefolkningen, är det viktigt att så snart som möjligt påbörja en dialog med dessa grupper. Som jag tidigare har nämnt så arbetade Västerbottens museum tillsammans med samiska referensgruppen under flera år på 2000-talet med en repatrieringspolicy, som samtliga parter stod bakom och som fortfarande används.

Vid dessa frågor är även Riksantikvarieämbetets stöddokument en bra utgångspunkt.

Samarbetet mellan avdelningarna på museet är också viktigt. Man kan ha olika önskemål på olika avdelningar kring samma material. Då måste man diskutera, kompromissa och komma överens om hur man vill jobba. Policyer ska vara levande dokument och finnas med i det dagliga arbetet. Det är viktigt att varje år titta över de strategidokument man har för att revidera och uppdatera. Man ska inte vara rädd för att uppdatera sina styrdokument. Det vitaliserar hela verksamheten.

Till sist vill jag också igen trycka på att ta fasta på vi-perspektivet. Samarbeta och ha en dialog med dem det berör på ett tidigt stadium.