Due diligence

Termen due diligence används inom många områden. På svenska används ibland uttrycket att ”visa vederbörlig omsorg och uppmärksamhet” men ofta översätts inte begreppet. I museisammanhang avses att man följer god praxis inom branschen och vidtar åtgärder för att säkerställa att ett föremål som är aktuellt för köp, lån, byte eller gåva inte erhållits på olagligt sätt eller olagligen grävts ut eller exporterats, samt att nuvarande ägare har lagligt innehav. Detta kan man läsa om i Icoms etiska regler för museer. Även i museernas standard för samlingsförvaltning Spectrum 5.0 ingår att man överväger vilka juridiska och etiska åtgärder som kan behövas i samband med förvärv och lån.

Beroende på det specifika fallet kan det innebära att man behöver ställa frågor till säljaren eller donatorn och be om dokumentation kring föremålet. Ibland behöver man även genomföra egna undersökningar av föremålets proveniens. Man kan också behöva göra sökningar i databaser över stulna kulturföremål.

Det finns ännu ingen internationellt överenskommen standard för due diligence men Unidroit-konventionen från 1995 används ofta som referens och ger vägledning om vad man bör se upp med. I Storbritannien finns en vägledning för kulturarvsinstitutioner Combating illicit trade: Due diligence guidelines for museums, libraries and archives on collecting and borrowing cultural material.

Riksantikvarieämbetet planerar att under 2021 utveckla ett stöd för kulturarvsinstitutioner i den praktiska due diligence-processen. Arbetet kommer att genomföras i samarbete med svenska kulturarvsinstitutioner och andra relevanta aktörer och i samråd med internationella sakkunniga.