Frågor och svar om Världsarv
Här får du veta mer om hur världsarv utses och vad det innebär att finnas med på världsarvslistan.
Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. För att skydda de mest värdefulla kulturhistoriska- och naturmiljöerna mot förfall och förstörelse tillkom Unescokonventionen om skydd för världens kultur- och naturarv vid FN-organets generalkonferens 1972.
Sedan dess har denna viktiga internationella överenskommelse undertecknats av 194 stater som alla därmed förbinder sig att uppfylla konventionens krav och förpliktelser. Genom att underteckna Unescokonventionen åtar sig länderna att vårda och bevara viktiga kultur- och naturarv inom det egna territoriet och att stödja andra länder i deras ansträngningar att bevara vårt gemensamma världsarv.
Vem bestämmer vad som blir ett världsarv?
Unescos världsarvskommitté som består av 21 delegationer från 21 olika länder beslutar om vilka nya platser och miljöer som ska tas upp på världsarvslistan. Kommittémedlemmarna satt tidigare på en mandatperiod av sex år, men för att skapa större cirkulation har mandatperioden enligt överenskommelse minskats till fyra år.
Hur många världsarv finns idag?
År 2021 är totalt 1 154 platser och objekt upptagna på världsarvslistan. Dessa är fördelade på 167 länder och stater.
Hur många världsarv finns i Sverige? Vilka är de och när blev de världsarv?
I dag har Sverige 15 världsarv. De har kommit med på världsarvslistan mellan åren 1991 och 2012.
- Drottningholms slottsområde, Ekerö (1991)
- Birka och Hovgården, Ekerö (1993)
- Engelsbergs bruk, Fagersta (1993)
- Hällristningsområdet i Tanum (1994)
- Skogskyrkogården, Stockholm (1994)
- Hansestaden Visby, Gotland (1995)
- Laponia, Lappland (1996)
- Gammelstad kyrkstad, Luleå (1996)
- Örlogsstaden Karlskrona (1998)
- Södra Ölands odlingslandskap (2000)
- Höga Kusten, Ångermanland (2000)
- Falun och Kopparbergslagen (2001)
- Grimeton radiostation, Varberg (2004)
- Struves meridianbåge (2005)
- Hälsingegårdarna (2012)
Vem äger och tar hand om världsarven?
Världsarven i Sverige har olika ägare och förvaltare, både statliga och privata.
Förvaltningen av världsarven sker i enlighet med den lagstiftning som gäller för fysisk miljö, främst plan- och bygglagen (2010:900), miljöbalken (1998:808) och kulturmiljölagen (1988:950). Det finns ingen särskild lagstiftning för världsarven. De flesta världsarven har ett så kallat förvaltningsråd som samordnar och planerar arbetet. Länsstyrelsen, kommun, ägare, med flera intressenter kan ingå i förvaltningsrådet.
Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket har ett generellt uppdrag från regeringen att hantera frågan om världsarv. Riksantikvarieämbetets och Naturvårdsverkets roller är bland annat att följa utvecklingen i världsarvsområdena och vid behov stödja i första hand länsstyrelserna. Myndigheterna ansvarar också för att nominera objekt till Unescos Världsarvslista.
Hur har nomineringsarbetet med Sveriges världsarv gått till?
Sedan 1985, då Sverige skrev under Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv, har 15 objekt i Sverige uppförts på världsarvslistan. Av dessa är elva kulturobjekt, ett kulturlandskap, ett naturlandskap, ett med både natur- och kulturvärden.
Sedan 1986 har Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet, beroende på typ av objekt, regeringens uppdrag att lämna förslag på platser som har så stora universella värden att de kan bli aktuella för inskrivning på världsarvslistan. De nomineringar som Sverige har fört fram har föregåtts av ett nordiskt samråd vad gäller urvalet, vilket har skett i två omgångar.
Den första som ägde rum på 1980-talet var ett samarbete mellan de nordiska antikvariska myndigheterna för att identifiera värdefulla kulturmiljöer. En andra planeringsgenomgång genomfördes på 1990-talet i Nordiska ministerrådets regi och avsåg kulturlandskap och naturområden.
Sverige har med utgångspunkt från de underlag som tagits fram systematiskt arbetat med att nominera de miljöer som varit aktuella inom Sverige. Under senare tid har också andra förslag aktualiserats då ny kunskap kommit i dagen. Sådana har varit Varbergs radiostation i Grimeton och Struves meridianbåge. Nu pågår också ett arbete med att nominera ett vetenskapshistoriskt kulturarv knutet till Carl von Linné, vilket får anses tillhöra en underrepresenterad kategori.
Hur ställer sig Sverige till att nominera ytterligare världsarv?
Två tredjedelar av alla världsarv är belägna i Europa och cirka tre fjärdedelar är kulturobjekt. Världsarvskommittén som tar beslut enligt Världsarvskonventionen har därför sedan 1990-talet arbetat med en global strategi för att komma tillrätta med denna obalans.
Vid Unescos generalförsamlings möte 1999 kom Europas länder överens om att de i fortsättningen ska vara mycket restriktiva med att nominera nya objekt. Eventuella nya objekt ska tillhöra kategorier som är underrepresenterade på listan. Några sådana är landsbygdens byggnader, industriminnen, 1900-talets arkitektur och vetenskapshistoriska minnen.
Europas länder skulle också med olika medel stödja tillkomsten av världsarv i andra världsdelar. De miljöer som i dag blir världsarv är stora och ganska komplexa, och de utgörs allt oftare av serier med platser i flera länder och i vissa fall till och med världsdelar. Enstaka monument tas numera endast i undantagsfall upp på världsarvslistan.
Regeringen har i sin skrivelse till riksdagen (skr.2001/02:171) om världsarvskonventionen närmare redogjort för hur det svenska arbetet bör bedrivas. Regeringen har där med hänvisning till Unescos globala strategi anfört att Sverige bör vara återhållsamt med att föra fram nya nomineringar. Skrivelsen finns i sin helhet återgiven på regeringens hemsida.
Vad får man göra i ett världsarv?
Ett objekt måste, för att kunna tas upp på listan över världsarven, uppfylla ett eller flera kriterier. Enligt riktlinjerna för världsarvskonventionen ska de skyddas och vårdas kontinuerligt. Världsarven ska brukas och förvaltas så att de kvaliteter som låg till grund för deras kvalificering som sådana skall bevaras och finnas kvar. Beslut om förändringar i eller omkring dem sker i enlighet med nämnda lagar.
Kan ett område förlora sin världsarvsstatus?
Ja, om världsarvets omistliga värden försvinner eller förstörs så kan det förlora sin världsarvsstatus.
Hur får världsarvslogotypen användas?
Världsarvslogotypen får endast användas i informationssyfte. Läs i riktlinjerna för världsarvskonventionens genomförande (Operational guidelines) om hur logotypen får användas. Det är Riksantikvarieämbetet som lämnar tillstånd för att använda den i Sverige. Här kan du läsa mera om tillstånd att använda Unescos världsarvslogotyp.