Aktivism ska stärka museernas klimatarbete

Hösten 2019 såg österrikarna Florian Schlederer och Elizabeth Rosenberg ett inlägg på Instagram från museet Volkskundemuseum i Wien med texten ”Museums For future”. Bilden planterade en tanke hos Schlederer och Rosenberg. Kunde ”Museums For future” bli en fras att samla klimatintresserade inom museisektorn runt? Under den globala klimatstrejken i september 2019 enades ett trettiotal personer bakom parollen.

En rörelse var född.

Österrike, alltså Schlederer och Rosenbergs hemland, var först med att få en lokalavdelning. I maj 2021 kom Tyskland med och i oktober samma år Turkiet.  Idag utgörs den internationella organisationen av omkring 35 personer från nio olika länder. Nyligen har medlemmar från Danmark, Grekland och Ungern anslutit. Tolv olika institutioner, framför allt från Österrike och Tyskland, är anslutna.

Musems For Future samarbetar även av andra initiativ och organisationer som NEMO och Ki culture.

Gemensamt för medlemmarna är att de arbetar volontärt. Och att de är unga; i organisationens stadgar står det att den är ”youth driven”, ungdomsdriven.

– Vi är en relativt ung organisation, både sett till medlemmar och hur länge vi har funnits. Många av oss är aktiva på olika sätt inom sektorn, någon kommunikatör, någon konservator, vissa pluggar. Vi står i solidaritet med Fridays For future, som ju väldigt mycket är en ungdomsorganisation, säger Matilda Eriksson, proveniensforskare och museolog, som i oktober förra året blev den första och hittills enda svensken i Museums For Future.

Hennes första kontakt med organisationen skedde vid konferensen ”Museums and Social Responsibility – What’s Next?” i Slovenien, där Florian Schlederer var en av föreläsarna.

– Väldigt mycket av det han sade, hur organisationen arbetar med och ser på klimatkrisen, stämde överens med mina värderingar. Jag kände att det fanns en naturlig koppling mellan oss, säger hon.

När hon efter konferensen kontaktade Museums For Future togs hon emot med öppna armar. Organisationen hade sökt representation i Skandinavien och Sverige. Hon fick höra ”ni är ju Greta-land”, med hänvisning till klimataktivisten och grundaren av Fridays For Future-rörelsen Greta Thunberg.

–  Många har en bild av att Sverige är mer engagerat och mer organiserade än vad vi i själva verket är. Jag blev också lite förvånad över jag var den första svensken, säger Matilda Eriksson.

Om föremålen kunde prata

Museums For Future:s medel är aktivism. Det kan se ut som i kampanjen ”curator battles”, där kuratorer bland annat uppmanades att ta fram sitt grönaste objekt ur samlingen, visa upp det i sociala medier under en gemensam hashtag och berätta om vilka klimatfrågor de arbetar med och hur de sprider kunskap om den. Eller som kampanjen ”If objects could talk” som togs fram för att stötta den globala klimatstrejken den 25 mars i år. Där valde museerna ut objekt som själva fick berätta vad klimatkrisen innebär för dem och för museerna.

Förutom att delta med i globala klimatstrejker, i bland annat Österrike och Tyskland, har Museums For Future även genomfört olika aktioner på olika museer som organisationen samarbetar med.

– Vi har gjort ljusinstallationer på fasader, vi har fått hänga upp banderoller. Flera institutioner har tagit egna initiativ, där de har bjudit in aktivister, forskare och ibland även politiker att hålla samtal och föreläsningar på temat klimatkris och klimataktivism oh vad det kan innebära. Men majoriteten har skett online. Då har vi försökt jobba mycket med en typ av aktivism som gör att man känner att man är med i ett större nätverk. Man är inte ensam, säger Matilda Eriksson.

Det är kring just detta som hon fått främst feedback från museisektorn under sin tid i organisationen: att klimatengagerade museimedarbetare ofta saknar stöd. ”Det är fint det ni gör, men jag är själv på min institution som har det här intresset”, eller ”vi är den enda organisationen här som verkar ta tag i frågan, hur gör vi? Vart börjar vi?” är kommentarer som fått höra.

– Den feedback vi har fått är att det kan vara svårt att komma igång, för man känner sig ensam och isolerad. Då är det ju ett bra sätt att gå med i ett nätverk, hitta ett sammanhang, antingen som museianställd eller som hel institution. Och då är olika typer av aktioner på sociala medier ett lätt sätt att sätta igång, säger Matilda Eriksson.

Välmedvetna om många museers ansträngda ekonomi har Museums For Future medvetet gjort sina aktioner så resurssnåla som möjligt. Ingen ska kunna säga ”det är för dyrt, vi har inte råd att vara med”.

– Det kanske kostar en timme av din tid att fota något och lägga upp det på dina sociala medier. Det kan du frigöra för att det ska bli en del av ert hållbarhetsarbete, säger Matilda Eriksson.

Snabbrörlig möter trögrörlig

Hos Museums For Future möts museernas hierarki med aktivismens utmaning av konventionerna. Det blir ett möte som inte nödvändigtvis behöver innebära utmaningar.

– Aktivism som oftast är kopplat till snabbare och yngre organisationer har vissa styrkor som vi upplever att museisektorn saknar. Museisektorn, å andra sidan, har en annan typ av stabilitet och pondus. Tillsammans kan det bli ett kraftfullt team, om man bara hittar sätt att samarbeta, säger hon.

Men hon saknar ett ”mer aktivt och samordnat engagemang” kring klimatfrågan inom den svenska museisektorn. Det handlar inte bara om att vi i Sverige inte är, för att låna Matilda Erikssons uttryck, ”så aktivistiska av oss”.  Museerna borde våga lite mer, tycker hon.

–  Många brottas med frågan om neutralitet. Det kan finnas en rädsla för att sträcka ut en hand till aktivister eller andra som arbetar med klimatfrågan, att det ska tolkas och ses som ett politiskt ställningstagande och att man därför drar sig för att ta det steget. Men det är något som vi starkt jobbar med, att lyfta fram att klimatkrisen är fakta, inte en åsikt, vare sig politisk eller personlig. Sedan hur man anser att man ska hantera klimatkrisen, det faller in i politiken. Men klimatkrisen som grund är fakta, säger hon.

Matilda Eriksson upplever också att många museer anser sig inte ha gjort tillräckligt i klimatfrågan och därför inte vågar prata om det. Transparens och ansvarstagande och utveckling går hand i hand, anser hon.

– Ja, många i den svenska museisektorn tycks vara rädda för att erkänna att de inte har alla bitar på plats, att de inte gör så mycket som de skulle vilja göra. Istället för att vara transparenta och säga ”det här är vårt mål, det här är vad vi vill göra, men vi är inte där, och för att komma dit behöver vi hjälp” så slutar man sig. Institutioner tänker kanske att ”då undviker vi den potentiella kritiken”, men då sluter man sig också för eventuella samarbeten, säger hon.

Det är svårt att utvecklas som organisation om du inte är transparent med vad du gör. Och det är svårt att utvecklas om du inte tar ansvar, både för vad du har gjort och vad du inte har gjort. Institutioner måste kanske våga erkänna att de inte vet eller kan allt.

Kan du se att det har varit problem att hitta någon som kan ta tag i taktpinnen?
– Det kan vara en del av pusslet, att man väntar på att någon annan ska ta taktpinnen, sedan ska man hoppa på tåget när det är i rullning. Men om ingen kör loket, då kan ingen hoppa på det. Någon måste våga att ta steget.

Ingen greenwashing

Ett av Museum for Futures mål för 2022 är att starta upp tolv nya lokalavdelningar, däribland Sverige. Men innan dess ska Museums For Future lansera ett resursbibliotek, där det kommer gå att hitta vetenskapliga artiklar, rapporter från FN, böcker och poddar som tar upp ämnet, verktygslådor och handböcker, ja allt som kan vara en resurs för dem som är intresserade inom kulturarvs- eller museisektorn, som vill jobba med hållbarhetsfrågor och teman kring klimatrisen och aktivt ta en roll i det.

Det är också organisationens avsikt att utöver kampanjer ta fram dokumentmallar, till exempel policydokument kring vad man som museianställd kan tänka på vid produktion av utställningar samt stöd för att söka bidrag till klimatutställningar, eller tips för hur man kan ta sig an klimatfrågan på ett mer holistiskt sätt.

– Vi vill ju inte att man enbart gör snygga utställningar för att de ser ”bra ut” utåt till sin publik, det är green washing och det jobbar vi inte med. Vi vill att de här aktionerna och utställningarna ska vara en pusselbit i organisationens hållbarhetsarbete och hur man arbetar med och kommunicerar kring klimatkrisen, säger Matilda Eriksson.

– Museisektorn och institutionerna och samlingarna är till för att tjäna samhället, de är till för att tjäna sina besökare, det är en del av deras uppdrag. En sådan här fråga som jag brukar ställa till institutionerna när de säger ”vi vågar inte” eller ”det finns inga resurser” är ”varför satsar ni miljoner och åter miljoner på att spara era samlingar för framtiden om det inte finns någon framtid?”. Vad är då funktionen? Ingen kommer att kunna titta på de här fantastiska sakerna som ni då har samlat.

Välbesökt vid vårmötet

Vid Sveriges Museers Vårmöte höll Matilda Eriksson en välbesökt föreläsning om hur museer kan skapa och sprida medvetenhet, engagemang och kunskap om klimatkrisen genom sina publika verksamheter. Bland annat lyftes exempel på aktioner och erfarenheter från Museums For Future och deras medlemmar och hur detta kan appliceras av svenska museer.

Den positiva feedback hon fick efter sin föreläsning ser Matilda Eriksson som ett tecken på att det finns en stor vilja att aktivt arbeta med klimatfrågor. Efter föreläsningen var det många som hörde av sig, på samma sätt som hon själv hörde av sig till Florian Schlederer i höstas.

– Många, både individuella museiprofessionella och institutioner, vill komma igång och flera tog kontakt med mig för att diskutera möjligheter för vidare samarbeten med Museums For Future, något som vi naturligtvis är otroligt glada över. Speciellt eftersom vi på Museums For Future har ambitionen att det till hösten kommer finnas ett Museums For Future: Sweden.