Andreas Olsson: Det viktiga är innehållet – inte etiketten

Texten är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

SVAR PÅ: Karin Nilsson: Våra museer speglar en utdaterad syn på världen

I sitt debattinlägg i detta forum menar ArkDes verksamhetschef och biträdande överintendent Karin Nilsson att det behövs en diskussion om hur samtiden och framtidens museilandskap ska se ut, vad som är ett bra museum och mycket mer. Hon vill gärna också bestämma åt kommande generationer vilka museer de ska besöka. För att diskussionen om sådana planer ska vara meningsfull behövs tydlighet och ett inkluderande synsätt. Här har Karin Nilsson en del att arbeta med.

Om vi får tro Karin Nilsson är det ”ingen idé att försöka förenkla eller nåla fast begrepp. Allt som är fast förflyktigas och redan innan samordningsgruppen är klar med sin utredning har begreppets betydelse förskjutits”.

Det hon talar om är egentligen inte förenkling utan definierande av begrepp som konst, kultur och kulturarv. Försöken att definiera vad ett museum eller kulturarv är ser hon som ett sökande efter en ”gömd sanning”.

Medan detta sökande sker går samtiden förlorad för kommande generationer, då vi misslyckas med att identifiera det kulturarv vi själva skapar. Vad denna förlust rent konkret består i framgår inte av Nilssons inlägg, och jag ställer mig mycket tveksam till att professionell museipersonal inte skulle kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Påståendena andas kunskapsrelativism

Det anmärkningsvärda med påståendena är inte enbart den kunskapsrelativism som de andas, utan också att Karin Nilsson i den avslutande delen av inlägget skriver följande: ”Jag vill gärna se ett större samtal om betydelsen av kultur och hur vi omhändertar den i museilandskapet”.

Är det då samma kultur som det inte var mödan värt att definiera på grund av sin flyktighet som hon pratar om? Detta är högst oklart. Det visar sig också att Karin Nilsson har en i delar ganska sympatisk definition av kultur på lager som hon saluför. Frågan är bara varför denna är intressant i sammanhanget, den är ju ändå flyktig – eller?

Inläggets paradoxala syn visar på behovet av stringens, men om begreppsdefinitioner ses som sökande efter ”gömda sanningar” blir ju detta svårt.

I sammanhanget kan Icoms museidefinition, som Karin Nilsson också nämner, tas som exempel. Denna kan man ha olika uppfattningar om, men det är väl ytterst få som ser denna som en gömd sanning. Snarare utgör den ett förtydligande av en överenskommen syn på museernas roll och betydelse idag. Därmed hjälper den också framtidens människor att förstå våra bevekelsegrunder för att bedriva museiverksamhet så som vi gör idag.

Kommande generationer kan själva få göra sina val

Detta, om något, borde väl vara en välgärning för framtidens människor och deras förståelse för paletten av befintliga museer? På så sätt kan kommande generationer själva få göra sina val.

Det är tidigare hegemoniska principer som definierat synen på kulturarvets essens och därmed skapat sammansättningen av centralmuseer, menar Nilsson. Klassisk vit manlighet ligger som en blöt filt och det synes vila en arvsynd över de svenska centralmuseerna. Retoriskt frågar sig Nilsson om det är möjligt att infria det hon menar är museernas uppgift ”inom ramen för något så utdaterat”.

Det är högst oklart om hon har noterat att det har hänt något med museerna sedan de skapades. För även om museerna självfallet är skapade under en viss tid och har präglats av den tidens samhälle har museerna förändrats sedan dess. De speglar kontinuerligt sin samtid och reflekterar över det förflutna. Det är just detta faktum som gör Nilssons enögda och schematiska beskrivning av museernas historia problematisk och exkluderande. Här anar man också en låg tilltro till de egna institutionerna.

Missvisande bild av vad som finns i samlingarna

Inte blir det mer nyanserat när museernas samlingar exemplifieras. Får vi tro Karin Nilsson är det idel vapen, järnvägar, fartyg, teknik och mynt som dessa består av. Dessa samlingstyper bekräftar möjligen tesen om klassisk vit manlighet, men att endast lyfta fram dessa exempel ger en mycket missvisande bild av vad man kan finna i svenska museisamlingar och deras potential. Exempelvis är beståndet enormt när det kommer till konsthantverk. Detta är för övrigt sådant som Nilsson påstår att det saknas museer för.

Läser man däremot Förordning (2007:1175) med instruktion för Nationalmuseum står det uttryckligen att myndighetens ansvars- och samlingsområde bland annat är ”konsthantverk, form och design från äldre tid till nutid”.

Museerna är också fyllda av föremål som traditionellt har setts som kvinnligt kodade eller som anknyter till andra än vita män. Men, det är kanske inte är museisamlingarnas innehåll och potential som egentligen är i fokus för Karin Nilsson, utan museernas etiketter.

Istället för att på motsägelsefulla och ensidiga grunder prata om vilka museer som ska finnas idag och imorgon borde museernas förmåga att anlägga nya perspektiv och anta nya utmaningar diskuteras.

Vid de befintliga museerna finns redan infrastruktur, expertis och samlingar. Det är fullt möjligt att påbörja insamling av tidigare icke uppmärksammat material, bygga upp kunskap, göra utställningar, ge ut publikationer och bedriva programverksamhet utifrån nya perspektiv. Hör och häpna – detta gör museerna redan! Att det sedan behövs några nya museer må vara hänt, men det viktiga är innehållet, inte etiketten.

—–
Andreas Olsson är intendent med ansvar för Livrustkammarens samlingar vid Statens historiska museer.

Texten är en debattartikel publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på inlägget? Mejla din text till omvarld (snabel-a) raa.se.